ESKILSÄTERS KYRKA KYRKOMILJÖ OCH SOCKEN

Eskilsäter är den sydligaste socknen på Värmlandsnäs. I norr gränsar den till Millesvik och Ölserud socknar. Eskilsäter utgör ett delvis skogsbeväxt, delvis öppet landskap och infattar även en omfattande skärgård i Vänern med bl a Lurön. Socknen saknar tätort och bebyggelse är mestadels från 1800-talets mitt. Cirka 250 fornlämningar är kända bl a hällkistor, rösegravar av bronsåldertyp och hällristningar. Här återfinns t ex två mindre gravfält från järnåldern och ett höggravfält vid kyrkan från yngre järnåldern. De vittnar om bygdens betydelse redan före kristendomens genombrott. På Lurö finns en fornborg och ruinkulle efter det man antar vara Lurö kyrka. Sockenkyrkplatsen, på ett impediment i utkanten av en uppodlad dalgång väl synlig i det flacka landskapet, ligger direkt söder om en trevägskorsning. Norr om kyrkan finns agrart anknuten bebyggelse och en lanthandel.

Kyrkobyggnaden av sten är delvis från 1100-talet och tillbyggdes troligen under senmedeltiden med ett ofullbordat torn och förlängdes mot öster med ett tresidigt avslutat kor under 1600-talets senare del. Tornets överdel tillkom 1896. Kyrkan omges av en kyrkogård, i sydöstra hörnet finns sedan 1960 en likbod och väster om kyrkogården en under 1980-talet uppförd servicebyggnad för vaktmästarna.

ARKIV OCH LITTERATUR: Iwan Schyman, Eskilsäters socken, ur Värmlandsnäs från forntid till nutid, del I, Säffle 1954./ Ditt Värmland, Kulturmiljöprogram för Värmland och värmlänningar, Länsstyrelsen i Värmland 1989. / Kyrkogårdsinventering 1988, Länsstyrelsen i Värmland. / Värmlands Museums topografiska arkiv; Eskilsäters kyrka. / ATA Stockholm; Eskilsäters kyrka.