“Yappa, vet du hur lång tid det tog oss att komma hit för att träffa dig?”, ett fyraårigt barn, en av tvillingarna som jag har med mitt ex, kom springande i min famn på Frihamnsterminalen. Sedan jag lämnande Ryssland har vi inte setts så ofta. Jag har inte sett dem bemästra färdigheter som att lära sig tala, rita eller dansa. Jag gick miste om ögonblicket då de började räkna. Och jag kommer att gå miste om många andra saker. I Ryssland är det få personer som vet vad dessa barn betyder för mig. Nära vänner vet, släktingar vet inte och inte heller andra personer på dagiset och lekparken. Tvillingarna berättar om mig för många som inte riktigt förstår vem barnen pratar om.
Tvillingarna kom på ett speciellt namn för mig: Yappa. Det var ett av deras första ord. Det finns inget sådant ord i ryska språket. ”Jag älskar min Yappa”. ”Min Yappa bor långt, långt bort, men Yappa kommer att komma tillbaka”. ”Min Yappa kommer att leka med mig”. Vi har väldigt starka känslomässiga band vi tre. Våra band är ogiltiga i Ryssland. Vi är väldigt nära vänner. Och vi kommer inte upplysa staten om vårt förhållande. Vårt släktskap behöver inte statlig välsignelse.
Den dagen kom tvillingarna med sin mamma från Sankt Petersburg med färjan. De ville se mig. De bar med sig en present. En målad mugg. Ett föremål gjort av mina kära små konstnärer. En påminnelse om banden och släktskapen jag har.