"Den förb:e hatten", Sigurd minns vad han tyckte om den, 1920-talet

"Den förb-e hatten".
Sigurd Eriksson i hatten pappa Axel köpte honom.

Ur Sigurd Erikssons självbiografi, angående hatten:
Den här tiden gjordes en och annan privat utflykt med hjälp av faderskapet och hans bil. Viktoria och jag skjutsades en gång till Örebro för att hälsa på släkten där, Hanna och Emil Bergqvist, Olle och Signe. Det var min första kontakt med storstaden. Kungsgatan 41 var deras residens med speceributiken i gatuplanet och lägenheten ovanpå och jag stirrade förundrad ut genom fönstren på de stora husen och gatulivet. Utfodrade blev vi, kött av något slag och gelé, som för mig var nytt men gott, hemma blev det på sin höjd inte alltför sött krösamos (lingonsylt). Måltidsdrycken var också enastående, mycket välsmakande sockerdricka. Det här försiggick nog lite före skolstarten liksom Örebroresan nr 2. Axel hade tydligen en del förrättningar i Örebro och passade då på att lufta sin telning. Jag var ensam passagerare den gången och han parkerade mig på ett kafé vid Drottninggatan där jag serverades en kopp choklad och en hög med bakelser. Rubbet försvann ner i magen.
Sen tog han mig med ut på stan och inhandlade en hatt till mig nåt gulaktigt med blått snöre runtom kullen. Egentligen var det en ganska tjusig sak, men, jag gillade den inte, typisk flickhatt i mitt tycke, fast jag vågade ju inte komma med några invändningar. Frivilligt tog jag den aldrig på mig. Tvångsmässigt kunde ju inträffa att jag bar den. Ett sånt tillfälle var, då jag släpades med av farmor och faster till Nyttorp, ett torpställe ett stycke bort längs järnvägen mot Askersund. Viktorinus och Alma bodde där med sju barn. Nåja, tre var väl inte födda än vid det här tillfället. Slutklämmen var ett tvillingpar. Där och var möblerade man fortfarande med barn på den här tiden. Den här familjen hade det mycket knapert. Vi välkomnades och slog oss ned på de pinnstolar som stod till buds. Hatten beredde mig bekymmer, var göra av den så att den inte syntes? Ofta nog, så får jag i nödens stund en snilleblixt, så även denna gång. Jag satte mig på eländet. Lite bryderi blev det vid avfärden. "Var har du hatten? Va, satt du på den?" Alla beskådade min förnedring. Några år senare brann huset och den arma familjen flyttade till något liknande ställe ännu längre bort från vår bygd. Ur Sigurd Erikssons självbiografi