PLANTAGET, ÅMÅLS GAMLA STADSOMRÅDE

Historia: Området vid Åmålsåns utlopp, den s k Åmula backe, var vid sidan av Dalbergså Dalslands viktigaste handels- och marknadsplats under medeltiden. Staden Åmål grundlades och fick egna handelsprivilegier 1643. Viktiga utgångspunkter för anläggandet av staden var att få kontroll över timmerhandeln med Norge, järnfrakterna mellan Bergslagen och de Dalsländska järnbruken liksom sjötransporterna av stångjärn, trävaror och andra förnödenheter till Göteborg, Lidköping och Mariestad. Samtidigt avlystes de marknader som tidigare hållits i trakten så att all handel i trakten samlades inom stadens gränser. För att stimulera inflyttning och etablering inom det nya stadsområdet gavs betydande befrielser från handelstullar och andra pålagor, härigenom skapades förutsättningar för stadens tidigindustriella utveckling inom bergshanteringen genom anläggandet av bl a en stångjärnshammare.

Det äldsta stadsområdet förlades till hemmanen Åmåls Stom och Åmåls by som vuxit fram vid åmynningen, d v s i anslutning till nuvarande Plantaget. Stadens fortsatta bebyggelseutveckling kom att detaljregleras i Olof Hansson-Örnehufvuds stadsplaneförslag från 1640-talet. Stadsplanen är tidstypisk med rektangulära kvarter, gator och öppna platsbildningar regelmässigt inordnade enligt rutnätsplanens principer. Kvarterens likformighet bryts endast i de delar som angränsar till Åmålsån, vars lopp diagonalt genomkorsar staden och bryter det symmetriska planmönstret. Stadsplanens huvudaxel var den gamla vägen mellan Vänersborg och Karlstad. Staden omgärdades av ett staket med två stadsportar. Man räknar med att ungefär en tredjedel av stadens 111 tomter var bebyggda vid l600-talets slut. De fjorton kvarteren var i allmänhet kvadratiska och avdelade så att tomternas kortsida vette mot gatan mot vilken också bostadshusen gränsade. Gårdsrummen inrymde stall, lador och andra förrådsutrymmen. Kvarteren var oftast mycket tätt bebyggda, vilket var en påtaglig fara vid eldsvådor. Åmåls stad blev under sina första trettiosex år plundrad och bränd tre gånger, under den s k Hannibalsfejden 1645 och under Gyldenlövefejden 1675 och 1679. Dessa händelser medförde att så gott som all nyinflyttning till Åmål upphörde under denna period.

De förnämsta bostadskvarteren låg mellan gamla torget och medeltidskyrkan vid stadsparken och Plantaget. I dessa kvarter omgavs bostadshusen ofta av trädgårdar och kålgårdar. I Plantaget har denna yttre karaktär i allt väsentligt bibehållits, illustrerat i bl a Vågmästargården från 1714. På de öppna platserna i rutnätsplanens mitt, vid nuvarande torget och stadsparken anlades rådhus och andra officiella byggnader.

En stadsbrand år 1777 innebar att samtliga byggnader inom det nuvarande Plantaget, med undantag för Vågmästargården, ödelades. Det regleringsförslag som samma år som branden upprättades av Magnus Beckman innebar dels en väsentlig utvidgning av själva stadsområdet, dels en ny byggnadsordning med föreskrifter om en begränsad exploatering genom en minskning av tomtantalet inom kvarteren. Planförslaget utgick emellertid i allt väsentligt från l640-talets stadsplan och dess rutnätsprincip. I det branddrabbade Plantaget avsågs bl a den äldre kyrkogården avsättas för bebyggelse. Dessa intentioner tillsammans med förslaget att anlägga ett fyrkantigt torg i området kom emellertid aldrig till utförande. En konsekvens av stadsplaneförslaget var dock tillkomsten av den nya kyrkan som stod klar 1806, liksom anläggandet av kyrkogården väster om kyrkberget. I Plantaget är bl a Ekmansgården-Söderbergsgården i kvarteret Flaggan, Lillienstiernska gården och Dahlgrensgråden, båda i kvarteret Kronan Större, samt Waldenströmska gården i kvarteret Liljan Mindre, välbevarade exempel på l700-talsbebyggelse uppförd i enlighet med 1777 års stadsplaneförslag.

Flera förödande eldsvådor har senare drabbat Åmål men de kvarter i Plantaget som idag har bevarad trähusbebyggelse har hittills förskonats. Bränder 1809, 1846 och senast 1901 förstörde stora delar av den äldre lågskaliga trästadsbebyggelsen i övriga delar av staden, när den byggdes upp igen använde man hellre sten för att minska brandrisken. På 1840-talet uppfördes en rad tvåvånings stenhus längs Kungsgatan, och efter branden 1901, den mest förödande eldsvådan i åmåls historia, som eldhärjade 59 gårdar i kvarteren mellan Lunnegatan och Mellanbrogatan, ersattes trähusen med trevånings stenhus.

Den äldre stadsbebyggelsen som idag endast finns bevarad i Plantaget var uppförd i timmer, ibland inklädd med träpanel. Med största säkerhet var byggnaderna ursprungligen rödfärgade. Genom centraldirigerade påbud kom under 1800-talet de ljusa oljefärgerna att till stor del ersätta den röda slamfärgen. Oljefärgerna var dock betydligt dyrare, varför man i första hand målade gatufasaderna, medan gårdsfasaden och uthusen förblev rödfärgade. Waldenströmska gården i kvarteret Liljan Mindre är ett välbevarat exempel på denna gårdstyp.

1870-talet medförde en vändpunkt i stadens näringsliv i samband med Bergslagsbanans tillkomst. Järnvägen fick en svagt böjd sträckning genom stadens norra del, strax söder om kyrkan. Järnvägsstationen med tillhörande magasin uppfördes i stadens sydvästra utkant. Området utvidgades norrut under 1880-talet i samband med att Bergslagsbanans reparationsverkstäder och lokstallar förlades till Åmål. Byggandet av Bergslagsbanan medförde en rad nya arbetstillfällen och ny bebyggelse började växa upp. År 1877 fastställdes en ny plan för ett mindre område söder om ån. Mindre områden med egnahemsbebyggelse började vid denna tid växa upp. För den centrala staden innebar de nya tiderna bland annat att Åmåls stadshotell uppfördes åren 1902-1904, vid Kungsgatan i sydvästra delen av kvarteret Liljan Mindre.

Stadsdelen Plantaget av idag: Åmåls gamla stadsområde har i väsentliga avsnitt bibehållit den planläggning staden erhöll vid grundläggandet på 1640-talet. Kännetecknande för dåtidens stadsregleringar var främjandet av regularitet och symmetri vilket åskådliggjordes i den rätvinkliga plantypen med gatunät samt kvadratiska och rektangulära kvarter inordnade i ett rutnätsmönster. En rad stadsbränder har senare inneburit en utglesning inom samt utvidgningar av det ursprungliga planområdet, dock utan att riva upp den äldsta stadsplanens symmetriska intentioner. 1700- och 1800-talens trähusbebyggelse i sin mest autentiska form återfinns här. Den nordvästra delen av området delas av Åmålsån, med stadens äldsta hus, Vågmästargården från 1714 på östra sidan och ett salutorg mellan ån och Kungsgatan på den västra sidan. Söder om Vågmästargården ligger parken Plantaget med planteringar och gräsytor inramade av lövträd. Även parken genomkorsas av ån. Öster om parken ligger det stora kvarteret Kronan Större som omfattar bl.a. de gårdar som nämnts ovan, Lilliestiernska gården och Dahlgrensgården och ytterligare ett par hus som likt dessa idag är byggnadsminnen, nämligen Brantenbergska huset uppfört 1846 och fd Flickseminariet uppfört omkring 1830. Öster om detta kvarter och intill parken vid gamla kyrkan i det gamla stadsområdets östra del ligger Ekmansgården-Söderbergsgården i kvarteret Flaggan. Söder om parken Plantaget ligger kvarteret Liljan Mindre som omfattar den ovan nämnda Waldenströmska gården samt det så kallade Hantverksföreningens hus uppfört på 1840-talet. Det senare har likt Waldenströmska gården även bevarade gårdshus och ekonomibyggnader i rödfärgat timmer och visar tydligast hur en typisk borgargård på 1700- och 1800-talet kunde se ut. I samma kvarter ligger stadshotellet från 1904, som en välbevarad representant för den moderna tidens intåg i staden, byggt i tidstypisk stenarkitektur med jugendinspirerade såväl som klassicerande stildrag.

KÄLLA: "Bygd att bevara, program för kulturminnesvård, Åmåls kommun" Åmåls kommun & Länsstyrelsen Älvsborgs län 1983.