ÄNGSÖ KYRKA

Tillkomsten av den medeltida Ängsö kyrka anges till omkring 1340, en i sammanhanget ovanligt exakt datering. Bygget initierades och finansierades till största delen av den mäktige Nils Ambjörnsson, riksråd, riksdrots och dåvarande innehavare av godset Ängsö. Den ursprungliga kyrkan omfattade nuvarande långhus och korsarmar. Att kyrkan byggdes helt i tegel berodde förmodligen på att byggherren var resursstarkare än en vanlig landsortsförsamling och kunde svara för tegeltillverkning i den mängd som krävdes. Intrycket av ett påkostat bygge förstärks av de många ornamentala inslagen i fasadmurarna. Mitt på långhusets sannolikt spåntäckta tak placerades en klockförsedd takryttare. Kyrkorummet var valvslaget från början och tycks tämligen omgående ha fått sina dekorativa kalkmålningar, vilka finns kvar om än i fragmentariskt skick.

Den nuvarande predikstolen kom på plats 1628, fast den ändrat utseende sedan dess. På 1630-talet antas att södra korsarmen ombyggdes till gravkor för ätten Sparre, dåvarande ägarna av Ängsö slott. Dess två kryssvalv revs och ersattes med ett så kallat spegelvalv, inlagt betydligt högre än de medeltida valven. Gravkoret förenades med kyrkorummet genom två stickbågiga valvöppningar mellan korsarm och kyrkorum. Samtidigt fick delar av kyrkorummet nya målningar av senrenässanskaraktär.

Sedan familjen Piper förvärvat Ängsö 1711 inleddes en stor förnyelse. Dåvarande, möjligen medeltida masverksfönster borttogs, fönsteröppningarna ändrades till stickbågig form och fönsterbågar av smidesjärn med blyinfattat glas blev insatta. Södra korsarmens portal vidgades och försågs med den alltjämt bevarade järnklädda dörren. Troligen överkalkades såväl kyrkorummets medeltida målningar som 1600-talsmålningar.

På 1730-talet färdigställdes Piperska gravkoret, beläget öster om koret, byggt i senbarockens former med rikt artikulerade fasader i puts och skulpterad sten, samt ett kupoltak. Altaruppsatsen som kom på plats 1736 fick sin utformning helt anpassad till det nybyggda, bakomvarande gravkoret.

Kyrkans torn byggdes åren 1742-44, murat likadant som den befintliga kyrkan och även i övrigt med en arkitektoniskt anpassad utformning. Tornkroppen gjordes slank, nästan gotisk till sina proportioner. Den kröntes av en obeliskformig, reslig huv, tydligt inspirerad av Nicodemus Tessin d y: s spira på domkyrkan i Västerås. Över tillkommande västportal placerades den tidigare västgavelns gotiska, masverksindelade rundfönster. Klockorna flyttades upp i tornet och en tidigare klockstapel öster om kyrkan revs, liksom takryttaren som dittills suttit mitt på långhustaket.

Vid en större förnyelse 1803 tillkom nuvarande kalkstens- och tegelgolv, samt de slutna bänkkvarteren vars utsidor bevarats till våra dagar. Predikstolens 1600-talssniderier borttogs 1815 för att ersättas med ornament i senempir. Södra sidoskeppets grevläktare byggdes 1847.

Kyrkans fönsteröppningar förstorades 1865 till dagens spetsbågiga form. Bågar av gjutjärn insattes, med mattslipade glasrutor infattade i gotiska spröjsverk. I bågarnas övre del förekom färgade rutor. Två år senare blev fasaderna kalkfärgade i tegelrött med vita fogar, en färgsättning som ännu förekommer fragmentariskt på tegelmurarna. Vid en stor omläggning 1889 ersattes takets dittillsvarande spåntäckning med falsad, svartmålad plåt. Samtidigt utrustades kyrkorummet med en värmeugn från Klafreströms bruk.

En inre förnyelse 1939-40, som av olika skäl måste begränsas, innebar att bänkinredningen ombyggdes till större komfort med bibehållande av bänkfasaderna. Fönstren försågs med inre bågar och i södra korsarmen iordningställdes ett sidokapell, där ett medeltida Sankta Anna-skåp placerades. Elektrisk uppvärmning infördes i kyrkan 1950, vilket innebar att tidigare eldstäder kunde avlägsnas.

Den senaste stora yttre upprustningen ägde rum 1967, då yttertaket och tornets huv fick nuvarande koppartäckning. Fasadmurarnas fogar lagades och i tornet utbyttes även åtskilliga tegelstenar.

En mångårig diskussion föregick den senaste stora inre restaureringen, genomförd 1970-72. Frågan gällde om kyrkorummets alla medeltida målningar borde friläggas/restaureras eller bara valvens som var i bäst skick. En nästan fullständig restaurering blev möjlig, mycket tack vare särskilda anslag från Berit Wallenbergs stiftelse. Arbetet pågick etappvis i tre års tid och innebar även att altarringens ursprungliga marmorering återställdes. Vid sidan av denna stora konservatorsinsats blev fönsterbågarnas färgade, mattslipade glas från 1865 ersatta med klara ofärgade rutor, fönstren i Piperska gravkoret fick nya, blyinfattade rutor, vindfång byggdes innanför södra och västra ingångarna och en ny, mindre utrymmeskrävande trappa byggdes till södra korsarmens greveläktare.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900

Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS):
Bygghandlingar, fakturor och fotografier rörande olika reparationer 1912-1997

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV B; 132, inventarium från prostvisitation 26-27/7 1856
Västerås domkapitel E IV B; 132, inventarium från prostvisitation 28-29/6 1873
Västerås domkapitel E V a; 2, ämbetsberättelse 1911-15
Västerås domkapitel E V a; 4, ämbetsberättelse 1949-55

Litteratur
Boström, Erik: Medeltida kalkmålningar i Västmanlands län en inventering/Västmanlands fornminnesförening och Västmanlands läns museum, årsskrift 1984, s 7-132/
Karlsson, Lennart: Medieval ironwork in Sweden, Volume I & II - Stockholm 1988, s 17, 113
Laurell, Theodor (I): Ängsö kyrkas 600-årsjubileum/Julbok för Västerås stift 1940, s 189-194/
Laurell, Theodor (II): Ängsö kyrka - Västerås 1960 (4: e upplagan)
Nisbeth, Åke (I): Ängsö kyrka - Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1977
Nisbeth, Åke (II): Ängsö kyrka och dess kyrkomålningar/Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademins handlingar, antikvariska serien 33 Stockholm 1982/
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952

Inträde sker dels genom tornet i väster, dels genom södra korsarmen. Södra portalen har dekorerats med ett halvt skift utspringande tegelparti och en horisontell, profilerad tegellist ovanför. Dörren är beslagen med järnplåtar.

Kyrkorummet täcks av fem kryssvalv, vars ribbor har trepassformad genomskärning, samt ett tredelat valv över koravslutningen. Valven har murats samtidigt med väggarna; övergången dem emellan förmedlas av rundstavar. Längst upp i valvens hjässor sitter skurna valvbrickor.

Såväl valv som väggar är bemålade med olika bibliska figurframställningar, mot en bakgrund av rosor, bladverk och stiliserade träd. Målningarna är på grund av senare lagningar och överkalkningar fragmentariska och av den ursprungligen rika koloriten återstår idag mest den i rödbrunt utförda förteckningen. Vid sidan av bibliska motiv finns släktvapen målade i de västligaste travéerna, till minne av tidigare godsägare på Ängsö.

Vapenhusets och mittgångens golv består av grå kalkstensplattor, lagda 1803 och därför med åtskillig patina men alltjämt i god kondition. I kyrkorummets främre del förekommer även brun kalksten. Under bänkkvarteren ligger fernissade brädgolv sedan en ombyggnad 1940.
Bänkinredningen är sluten, med spegelindelade dörrar och skärmar, målad i en gråvit oljefärg. På bänkdörrarna finns siffror målade, ett minne från den tid då bänkindelning ännu förekom.

Predikstolen på norra sidan har femsidig korg prydd med kolonner och snidade, förgyllda ornament. Uppgång är murad från sakristian. Västläktaren består av ett indraget mittparti och två sidopartier som sträcker sig över kyrkorummets hela västra travé. Barriären är spegelindelad och målad i likadan gråvit nyans som bänkinredningen. Orgeln som står på mittpartiet har verk och fasad från 1782. Övre väggpartiet mellan läktare och vapenhus består dels av solfjäderformade glas i överdelen och ditsatta reliefer från gamla predikstolen i underdelen.

I koret ligger gravhällar och däremellan kalksten. Altaret är murat och vanligen täckt med textilier. Framförvarande altarring är rektangulär till formen, marmorerad i blå och grå toner. Bakom altaret höjer sig en fristående altarprydnad i trä, försedd med rikt förgyllda skulpturer och sniderier. För att få större djup i kyrkorummet är altarprydnaden utformad som en öppen båge mot bakomvarande gravkor, där två marmorsarkofager finns uppställda.

Sakristian i norra korsarmen är liksom kyrkorummet kryssvälvd, men golvet består här av bräder. Eftersom lokalen bara har ett mindre fönster mot öster har den behållit en lite ålderdomlig, mörk prägel. I norra väggen finns en murad nisch som iordningställts till litet andaktsaltare. Västra väggen upptas helt av en platsbyggd skåpinredning.

Ljusare och rymligare är södra korsarmen, med ett högt spegelvalv slaget vid ombyggnad på 1630-talet. Valv och väggar är enhetligt vitlimmade. I valvkapporna finns epitafier uppsatta på rad. Golvet är belagt med gammalt handslaget tegel. Innanför södra ingången är ett medeltida helgonskåp uppställt, den enda bevarade resten av kyrkans medeltida konstverk. En trappa leder upp till greveläktaren, avsedd för Ängsö gods ägarfamilj.
, I långhuset finns 31 medeltida takstolar fördelade på 22 meter, cc avstånd 0,600,70 m. Vapenhuset och sakristian är samtida med långhus och har likadana takkonstruktioner. Virket är sprätthugget och slinthugget. Både spik och dymling finns i samma knutpunkt. Kyrkan uppfördes 1340 och taklaget kan vara samtida.

Avkapade bjälkar till tornryttare finns. Tornryttare ha uppförts ursprungligen, men nedtogs 174244 enligt kyrkokaraktäristiken.

Plåtskott och urholkad ekämne i två delar, rester av tjära och spik i dess övre sidor, tolkas som ålderdomlig ränndal från tidigare taktäckning. Likadan finns i Malung kyrka men in situ.

I tornet påträffades inga medeltida delar.