RUNSTENS KYRKA

HISTORIK FRÅN BYGGNADSREGISTRET - Runstens kyrka, på Ölands östkust, är belägen i en trakt rik på fornlämningar; bland dessa kan nämnas gravfält vid Lopperstad. Kyrkan består av ett rektangulärt långhus med korparti och utbyggd sakristia i öster och torn i väster. Den nuvarande kyrkan är uppförd 1835-36. Tanken att utnyttja den medeltida klövsadelkyrkans östtorn övergavs och den nya kyrkan kom att uppföras strax norr om den gamla. Av den medeltida kyrkan återstår nu endast de under kyrkogårdens gräsmatta belägna grundmurarna, omedelbart söder om kyrkan.

Byggnadens nyklassicistiska yttre har inte förändrats sedan byggnadstiden (med undantag för den 1962 upptagna sakristiportalen). Tornet kröns av en åttkantig lanternin, övriga byggnadskroppar är täckta med sadeltak, valmat över sakristian. De vita putsade murarna genombryts av stora rundbågiga fönsteröppningar. Ingångar genom tornportal och mittportal på sydsidan. Den trätunnvälvda interiören är relativt välbevarad, med enhetlig, ungefär samtidigt tillkommen inredning. Läktarunderbyggnad installerades 1984. Bland de äldre inventarierna märks ett krucifix av emalj tillverkat i Limoges i början av 1200-talet.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Efter beslut 1831 uppfördes kyrkan 1835-36 av byggmästaren Gustaf Rudwall från Kalmar. Ritningarna, som hade upprättats av Nils I Löfgren med Högsrums kyrka som förebild, omarbetades av Johan Carlberg vid ÖIÄ. Man frångick den fastställda ritningen, som avsåg att behålla östtornet men placera den nya kyrkan öster därom. I stället byggdes utan ÖIÄ:s tillstånd en helt ny kyrka, norr om klövsadelskyrkan. Tornbygget avslutades 1838 av byggmästaren Peter Isberg, Algutsrum. Kyrkan invigdes 24 juni 1841 av biskop Anders Carlsson af Kullberg. Grunden till den medeltida kyrkan ligger omedelbart söder om den nuvarande kyrkan.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt långhus med kor och utbyggd sakristia i öster och torn i väster. Ingång genom tornportal och mittportal på sydsidan. Senare upptagen ingång finns till sakristian från norr. Uppförd av kalksten. Även lanterninen murad av kalksten. Murarna spritputsade och vitkalkade med slätputsade hörlisener och omfattningar. Tegeltak med enkupigt tegel. Tornets, lanterninens samt sakristians tak täckta med kopparplåt.

EXTERIÖR - Exteriören följer delvis Carlbergs ritning från 1834. Beträffande lanterninens omfattning har man dock helt frångått denna ritning. Som förebild har byggmästare Isberg sannolikt haft lanterninen på kyrkan i sin födelseförsamling Madesjö, ritad av Carl Gustaf Blom Carlsson 1826 och konstruerad av byggmästaren Hallström från Stockholm 1827-1830. Förutom den 1962 upptagna sakristieingången har exteriören inte förändrats i senare tid.

INTERIÖR - Interiören är relativt välbevarad med en enhetlig inredning. Altaruppställningen samt predikstolen härstammar från 1847. Altartavlan, "Korsnedtagningen", är målad av Gustaf Lindblom 1847 med altartavlan i Kalmar domkyrka som förlaga, vilken i sin tur återgår på Rubens' berömda "Korsnedtagning" i Antwerpens katedral. Det samtida ramverket är tillverkat av Olof Jacobsson och byggmästaren Rudwall. Krönet samt två profilörer är övertagna från den äldre altaruppställningen, snidad av Anders Dahlström d ä 1749. Den krönande solen blev samtidigt förstorad för att bättre passa in i den nya altaruppställningen. Även predikstolen är utförd av Olof Jacobsson. På ljudtaket återfinns dels krönande ornament, tillverkade av Anders G Wadsten 1775 för en äldre predikstol, dels putti från 1749 års altaruppställning. Bakom predikstolen fanns ursprungligen en draperimålning. Mellan åren 1836-47 användes den gamla kyrkans altaruppsats från 1749, med en snidad altartavla, "Kristus i Getsemane", samt predikstol från 1698, tillverkad av Anders Colleur med målningar av Edvard Orm från 1699 och ornament av Anders G Wadsten från 1775. Bänkinredningen är samtida med kyrkan, men något moderniserad. Läktaren är från kyrkans byggnadstid, medan orgelfasaden i nyrenässans, ritad av Johan Fredrik Åbom, är från 1854-56. Värd att lägga märke till är också inredningen i sockenmagasinet i tornets första våning med snickerier av samma slag som i kyrkans bänkfasader.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Beskrivning av kyrkogården idag
Allmän karaktär
Runstens kyrkogård är i det närmaste kvadratisk med de båda väsliga hörnen avskurna. Ytor
för gravsättningar finns runt om hela kyrkan, dock främst norr och söder om kyrkan. Runt om
kyrkogården finns en trädkrans av lind, lönn och ask. Hela kyrkogården är insådd med gräs
och den lutar mot öster. Inga häckar eller träd delar av kyrkogården. Kyrkogården har ingen
kvartersindelning men för att underlätta beskrivningen av kyrkogården, i denna rapport, har
den delats i Norra och Södra sidan.

Omgärdning
Kyrkogården omgärdas av en kallmurad dubbel kalkstensmur i öster, söder, väster och
nordost. I norr utgörs en stor del av den gamla ladugårdslängan till prästgården. Muren är
mellan 80 och 160 cm hög. Muren utmed västra och södra sidorna är avtäckt med
kalkstensflisor. Ovanpå östra muren ligger flera stenar med medeltida behuggning, som
antingen är fragment av gamla gravvårdar eller kan vara delar av gamla kyrkan.

Ingångar
I väster är huvudgången rakt framför vapenhusets ingång. Mellan grindstolpar som är delar av
kolonner från den gamla kyrkan är smidesgrindar med medaljonger på vilka det står södra
respektive norra motet. Grindarna är smidda av O G Olsson i Björnhovda medan
medaljongerna är tillverkade av Jöns Larsson i Norra Bäck. Norr om grinden leder en
klivstätta, av kalkstensflisor instuckna i muren, över densamma.
I nordväst mellan putsade portstolpar är en dubbel smidesgrind tillverkad av O G Olsson i
Björnhovda. Upptill är grindarna prydda av Karl XV:s namnchiffer och årtalet 1863.
I sydväst mellan portstolpar av gamla kyrkans kolonner är samma grindar som i nordväst.
I öppningen i öster finns inga grindar.

Tidigare fanns en stentrappa i murens nordöstra hörn vilken ledde in till prästgården.

Vegetation
Trädkrans: Runt om kyrkan på insidan av kyrkogårdsmuren är en trädkrans av ask, lönn och
lind planterad. En stor kastanj växer vid ingången i väster.
Övrigt: Längs gångarna i väster är pyramidalmar planterade. På och intill muren i nordöstra
hörnet växer murgröna och snöbär.
Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna

Gångsystem
Runt om kyrkan går en grusbelagd gång och mellan vapenhuset och ingångarna i sydväst och
nordväst går smala gångar belagda med grus och kantade av pyramidalmar. Från
huvudgången rakt i väster och fram till vapenhuset är gången belagd med kalkstensplattor.

Gravvårdstyper
I Runsten är den äldsta vården från 1600-talet och den hänger nu i kyrkans vapenhus. Flera
hällar ligger dock på kyrkogården men de saknar synlig inskription. Hällar av det här slaget
var vanliga på Öland från medeltiden fram till början av 1800-talet, då de började ersättas av
stående vårdar. I slutet av 1800-talet blev de höga gravvårdarna av svart granit moderna
tillsammans med mindre vårdar i samma material och utförande. Vid den här tiden fanns fler
konstriktningar som inspirerade till vårdarnas utformning. En av dessa var oslipade ytor och asymmetriska krön. Tanken är att gravvården ska efterlikna förhistoriska
gravmonument och runstenar. En annan viktig influens som blir allt vanligare under början av
1900-talet är antiken. Denna konststil kallas nyklassicismen. Typiska drag hos gravvårdar är
symmetriska krön, slipade ytor och dekorelement som urnor, draperingar samt kransar och
girlanger av löv. När det gäller dekoren på gravvårdarna var den kristna symboliken
naturligtvis också viktig. Vanliga kristna dekorelement var t.ex. kors, facklor, oljelampan och
duvan. Vid tiden kring sekelskiftet 1900 förefaller det ha varit vanligt på de öländska
kyrkogårdarna att man införskaffade en stor familjevård. Varje grav inom familjegravplatsen
markerades med en gravkulle överväxt med murgröna. På äldre fotografier över Runstens
kyrkogård kan man se att det varit så på kyrkogården. Den klassicistiska stilen blev med tiden
en allt viktigare influens. Viktiga drag hos gravvårdar från 1930-50-talen är den symmetriska
uppbyggnaden med parställda pelare samt de raka eller flackt trekantiga krönen. På de flesta
kyrkogårdar infördes regler för hur höga gravvårdarna fick vara. Enligt Hylanders inventering
från 1949 skulle gravvårdar som sattes upp på Runstens kyrkogård vid den här tiden inte vara
högre en 1 meter. Från slutet av 1950-talet och framåt blev gravvårdarna enklare och mer
enhetligt utformade. Vårdarna var rektangulära med ett enkelt kors eller blomsterslinga som
dekor. På 1970-talet började man att dekorera gravvårdarna med talldungar och uppgående
solar. Under 1990-talet kan man se en uppluckring av bestämmelserna kring gravvårdarnas
utformning. Idag är formerna mer varierande och ofta mjukare. Under 1900-talets första hälft
var det vanligt att man omgärdade gravplatserna och belade dem med grus. Under 1900-talets
första hälft var det också vanligt att ange den dödes yrkestitel på gravvården. På Runstens
kyrkogård finns gravvårdar med titlar på mindre än hälften av vårdarna. Titlarna försvann i
det närmste i mitten av århundradet. Under senare år har en ny form dykt upp. Gravvården får
en dekor som knyter an till den dödes intresse eller yrke t.ex. en fotboll, en lastbil eller en
notslinga. På landsortskyrkogårdar har det under hela 1900-talet varit vanligt att ange från
vilken by eller gård den döde kommer. På Runstens kyrkogård finns det angivet på
majoriteten av vårdarna.

Minneslund
En minneslund invigdes 1994 i det nordvästra hörnet av kyrkogården. Runt en äldre vård, från
1700-talet i vilken minneslund ristats in, är en plantering och plats att ställa blomvaser. I
området växer att antal lönnar och hela ytan är insådd med gräs.

Byggnader
Bårhuset är inrett i en del av den gamla ladugårdslängan till prästgården från 1702. Detta
gjordes 1961 och förslaget togs fram av byggmästare Lage Olsén. Bårhuset har portar av
brunmålat trä. Byggnaden är putsad och avfärgad i vitt och har ett tak av tegel.
Personalutrymmen, förråd och toalett för allmänheten finns i ett rött trähus med tegeltak.
Huset uppfördes utanför kyrkogårdsmuren i öster 2003.
Norr om personalbyggnaden finns en liten rödmålad träbod med pulpettak. Byggnaden
flyttades dit år 1962 från prästgården. I boden står församlingens likvagn. Vagnen användes
vid en begravning år 2006.

Övrigt
En fattigbössa, från 1732, står till höger utanför huvudgrinden på kyrkplanen i väster. Den
renoverades, allt trä byttes ut, 2002 av Jan Erik Johansson, Norra Bäck.
Ett stort antal vårdar vilka tagits ur bruk står uppställda längs kyrkogårdens östra mur.
Övervägande delen är från 1800-talet och tidigt 1900-tal men en kalkstensvård är från 1772.
Flera vårdar är av gjutjärn men ett stort antal är också av kalksten. Flera av kalkstensvårdarna
är starkt beväxta med lava och går inte att läsa. Delar till vårdar samt omgärdningar i form av
gjutjärnsstaket finns även på utsidan av muren.

Beskrivning av enskilda kvarter/områden

Kvarter Norra sidan
Allmän karaktär
Den norra sidan rymmer enligt gravkartan 353 gravplatser. Området omgärdas av
kyrkogårdsmuren i väster och öster. I söder ligger kyrkan och i norr utgörs gränsen delvis av
prästgårdens ladugårdslänga, där bårhuset är inrett i den västra delen. I den västra delen av
området delas det av en grusad gång. Alla vårdarna är vända mot öster i strikt raka rader.
Hela området är insått med gräs och lutar mot öster. En del av området har på senare tid ställts
i ordning som minneslund.

Gravvårdstyper
Intrycket, främst i de östra delarna domineras, av de höga stående svarta granitvårdarna.
Längst i väster är det dock genomgående en lägre profil. Enstaka liggande vårdar finns.
Materialet är företrädelsevis grå eller svart granit men det finns även ett stort antal vårdar i
kalksten och röd granit. En modern vård är gjord av järn och glas. En gravplats omgärdas av
en låg buxbomshäck. Innanför omgärdningen finns sex gravkullar beväxta med murgröna och
gravplanen är belagd med jord. Gravplatsen har en kalkstensvård och framför den står en urna
av koppar. Gravvårdarnas utformning varierar och några är utformade som kors. Den äldsta
vården är från 1861 och står i raden längst i öster. Det är en svart granitvård rest över
kyrkoherden O Melén och hans familj. Det finns ytterligare två vårdar från 1800-talet i
området. De yngsta vårdarna är från 2003. I övrigt dominerar vårdar från 1960-1980-talet.
På ett mindre antal av gravvårdarna anges den dödes yrkestitel. Hemmansägare och
lantbrukare är de vanligaste titlarna. Här finns också titlarna kyrkoherden, småskolläraren,
mejeristen, folkskolläraren, köpmannen, häradsskrivaren och R V O, kyrkoherden,
kontraktsprosten, prostinnan, muraren, komministern i St Sigfrid och prosten. På majoriteten
av vårdarna är den dödes hemort angiven.

Kvarter Södra delen
Allmän karaktär
Södra delen omgärdas av kyrkogårdsmuren i öster. Söder och väster och i norr ligger kyrkan.
I öster finns en grusgång som kantas av pyramidalmar och som skiljer den västra delen av
kvarteret från resten av området. Området är planerat för cirka 660 gravplatser enligt
gravkartan. Hela området är insått med gräs och lutar svagt mot öster. Vårdarna är vända mot
öster. Närmast kyrkan, mellan långhus och kor, finns en familjegrav. Längs muren i öster står
äldre vårdar uppställda.

Gravvårdstyper
I kvarteren finns många olika typer av vårdar. Övervägande delen av vårdarna är stående men
det finns även liggande och pulpetställda vårdar. Materialet är företrädelsevis grå eller svart
granit men det finns även ett stort antal vårdar av kalksten. Några är i röd granit och ett kors
är av gjutjärn. En vård är av trä och gjutjärn och ytterligare en vård av trä är utformade som
kors. En vård av svart granit kröns av en vitmålad gjutjärnsurna. En gravplats öster om kyrkan
omgärdas av en stenram och en av gravplatserna söder om kyrkan kringgärdas av en
gjutjärnsksedja mellan pollare av kalksten. Gravvårdarna har många olika former, ett stort
antal är korsformade, enstaka är formade som pelare, andra som obelisker och ett flertal kröns
av urnor. Två av vårdarna är återanvända genom att man vänt på vården och gjort en ny
inskription på den forna baksidan. Tre äldre kalkstenshällar, av vilka två är oläsliga, ligger
längs den södra kyrkogårdsmuren. På den tredje står det Martin Persson, död 1830. Den äldsta
vården söder om kyrkan är en kalkstenshäll från 1801. I övrigt finns det ytterligare 8, förutom
de redan nämnda, gravvårdar från 1800-talet. Vårdar från 1970-talet dominerar dock i
området.

Att ange by- eller gårdsnamn är mycket vanligt förekommande. Den dödes yrkestitel anges på
mindre än hälften av vårdarna. Lantbrukare och hemmansägare är vanligast förekommande.
Andra titlar som finns är skräddaremästaren, husaren, riksdagsmannen, byggmästaren,
prosten, doktorn, folkskollärarinnan, mjölnaren, smedmästaren, handlanden, åldermannen,
sjökaptenen, läraren, , länsskogvaktaren, prosten och apotekaren.

Övrigt
Söder om kyrkan mellan kor och långhus finns den Ahlqvistska familjegraven. Den omgavs
före 1937 låg kalkstensmur med en trägrind. En av vårdarna pryds av en porträttmedaljong
med signaturen AW Axel Waleij. Han har även skulpterat A. J. Danielsson minnessten
sydväst om kyrkan och drottning Viktorias porträttbyst på Borgholms alvar.

Kyrkogårdens historik
Hur den kyrkogård som omgav 1100-talets kyrka såg ut vet vi idag inte. Att det funnits en
kyrkogård är dock högst troligt. På en runsten i Bjärby by berättas om Fastulf som ska vara
begravd i kyrkan. Man vet också att flera medeltida gravvårdar återanvänts från 1600-talet
och framåt. De fick då nya inskriptioner. Även runstenar har återanvänts. År 1634 berättas att
det på kyrkogårdens södra del låg en runsten som gjorts om till en trapetsformad gravvård.
Ytterligare en del av runstenen låg vid den här tiden inne i kyrkan. När en ny kyrka byggdes
1836 murades runstenen in i sakristians norra vägg. På runstenen står det Audbjörn lät resa
stenen. och hjälpe hans själ.

Runstens kyrka och kyrkogård är utmärkta på en karta från 1683. Placeringen av
kyrkobyggnaden på kyrkogården ger intryck av att området främst varit utlagt i öster och
väster. Hur tillförlitligt detta är som källa är dock osäkert. Stämmer placeringen tyder det på
att kyrkogården någon gång efter 1683 har utvidgats i söder.

Kyrkogården var troligen redan under medeltiden omgärdad av en mur. Enligt uppgifter ska
denna ha varit hög. Ingångarna var försedda med stigluckor. När dessa ursprungligen byggdes
är inte känt men 1742 uppfördes nya stigluckor med sadeltak. Ingångarna låg i söder och
väster. I väster fanns år 1764 en klivstätta av trä. År 1728 införskaffades en timsten och fyra
år senare en fattigbössa, vilka båda placerades på kyrkogården. Från 1748 är det känt att en
bod nordvästra hörn fanns. På en liten teckning från 1818 av N I Löfgren var kyrkogården
fortfarande omgiven av en hög mur med träportar.

I början av 1800-talet planterades träd norr och söder om kyrkan. Det säga inte hur man gick
tillväga men vid den här tiden var det vanligt att gårdarna i socknen ålades att skaffa fram och
plantera ett bestämt antal träd. På Öland förefaller ask, lönn och alm ha varit vanliga. Den
höga kyrkogårdsmuren förefaller ha funnits kvar ännu i början av 1800-talet liksom
stigluckorna.

Under åren 1829-30 inventerades forntida minnesmärken i flera av de öländska kyrkorna. I
Runsten gjordes arbetet 1830. I förteckningen räknas ett antal gravvårdar upp som antingen är
placerade i kyrkan eller på kyrkogården. Inne i kyrkan fanns Stora Chronhjortska graven,
Chronhjortsaka barngraven, kyrkoherde Andrees grav, Barunerska- eller Fogdegraven,
Brusenska graven och Svebiligrav. På kyrkogården var de äldsta gravvårdarna över
Kyrkoherde Andrees brorsdotter, prostinnan Lippie, doktor Fornander (vården saknade dock
inskription) samt en trasig kalkstenshäll.

Bygget av den nya kyrkan som påbörjades 1835 påverkade också kyrkogården. Under
byggtiden användes kyrkogården som upplag för byggmaterial. När man började gräva
grunden till den nya kyrkan påträffades ett antal skelett vid kyrkogårdens norra mur. Det ska
ha varit offer för pestepedemin år 1711 som begravdes här eftersom det på grund av
smittorisken var förbjudet att begrava på den södra sidan. På många platser hade särskilda
pestkyrkogårdar iordningställts men i Runsten valde man tydligen att lösa frågan på detta sätt.
Gravvårdar som legat i den gamla kyrkans golv togs ut och kistorna gravsattes i en grav
sydost om sakristian och söder om prosten Nils Rosendahls grav. Ett undantag gjordes för
kistorna i Brusenius-graven. De jordades i sin murade grav i den sydliga sakristian. Där ligger
gravhällen kvar än idag. Man lät nämligen grunden av den gamla kyrkan ligga kvar i marken
och inom detta område har än idag inga begravningar gjorts. När den nya kyrkan stod klar
ställdes ett område väster om nya kyrkan i ordning och införlivades med den gamla
kyrkogården. Det krävde att kyrkogårdens mur utvidgades och det förefaller som att man
samtidigt lade om hela muren. Arbetet gjordes 1839 och utfördes av inhyses Daniel Appel
från Dyestad och kronofiskaren Lars Persson i Åkerby. Materialet kom dels från den gamla
muren och dels från den gamla kyrkan. Grindstolparna gjordes av arkitekturfragment från den
gamla kyrkan. När muren var klar planterades träd utmed östra, västra och södra muren.
ungefär 50 stycken popplar, aspar och lönnar bekostades av fabrikör Pehr Ahlqvist. Arbetet
utfördes av Olof Persson i Norra Bäck. Man gjorde också en utrensning av gravvårdar på
kyrkogården. De vårdar som man inte ville ha kvar fick ägaren ta hem. Saknades ägare tillföll
gravvården kyrkan som sålde dem eller använde dem till byggmaterial. Under tiden den nya
kyrkan byggdes uppfördes också en nödfallstapel för kyrkklockorna på kyrkogårdens södra
sida. Den revs med all sannolikhet när kyrkan stod färdig.

År 1863 tillverkades nya grindar till ingångarna i söder och väster. De smiddes av smeden O
G Olsson i Björnhorva, Torslunda socken. Det västra grindparet pryds av medaljonger som
gjordes av Jöns Larsson i Norra Bäck. I väster gjordes också en klivstätta med utskjutande
hällar. Den östra ingången fick nya grindar 1868.

gjordes av Jöns Larsson i Norra Bäck. I väster gjordes också en klivstätta med utskjutande
hällar. Den östra ingången fick nya grindar 1868.

I länsmuseets samlingar finns två odaterade bilder från Runstens kyrka som av bildkvalitén att
döma bör vara från 1900-talets början. Den ena föreställer fattigbössan av trä utanför
kyrkogårdens mur i väster. Den andra bilden visar prosten och prostinnan Ahlqvists gravplats
i den södra nischen mellan koret och sakristian. Gravplatsen var omgärdad av en låg stenmur
med en enkel trägrind. Inom gravplatsen växer ett antal oidentifierbara buskar och utan för
står fyra björkar. Gravplatsen ska genom ett barnbarns barn till prosten ha renoverats i slutet
av 1930-talet och en fond för gravplatsens skötsel upprättades. Ytterligare ett fotografi, en
flygbild, från 1935 finns i museets samlingar. Bilden visar kyrkan och kyrkogården från
söder. Tillsammans med kyrkogårdsmuren omgärdas platsen av en trädkrans. Gravkvarteren
är insådda med gräs men flertalet av gravplatserna är belagda med grus och omgärdade. På
bilden kan man ana flera höga, stående gravvårdar men även flera överväxta gravkullar. Vid
fotograferingstillfället pågick reparationsarbeten i kyrkan. Runt om hela byggnaden ligger
högar av byggmaterial.

År 1937 påträffades en stor mängd ben tillhörande gravar från gamla kyrkans tid belägna
nordost om denna. Möjligen kan det vara de personer som dog i pesten på 1700-talet.

År 1949 skickades en frågelista med ett antal frågor angående kyrkogårdar till församlingarna
i Växjö stift. Undersökningen genomfördes av Ivar Hylander. Det var frivilligt att besvarar
frågorna men många församlingar skickade in svar. I svaren från Runsten finns flera
intressanta uppgifter. När den nya kyrkan uppfördes hade det blivit förbjudet att begrava inne
i kyrkan. Man hade dock nyligen placerat fem gravhällar på väggen i kyrkans vapenhus. Två
av hällarna var odaterade medan de andra tre är från 1600- och 1700-talen. Efter utvidgningen
av kyrkogården i samband med byggandet av kyrkan hade ingen utvidgning av kyrkogården
gjorts. Innanför kyrkogårdsmurarna växte ask och lönn. Man hade också planterat
pyramidalmar längs gångarna i väster. Flera av gravplatserna omgärdades av
buxbomxhäckar. Gravplatserna var fortfarande samlade bysamfällighetsvis men det ska också
ha funnits linjegravsområde. Gravkullar förekom också fortfarande. För vuxna gjordes de
långsmala medan de för barn gjordes runda. Ett fåtal hade jämnats av och belagts med singel.
Gravvårdarna var vanligen av granit men kalksten hade blivit allt vanligare. Enstaka äldre
vårdar av gjutjärns fanns också. Vårdarna fick vara högts en meter. På de äldre gravvårdarna
var det vanligt att ange persondata och ibland också bibelord men man hade alltmer övergått
till att ange att platsen var familjegrav för en släkt. Vi får också veta att det inom socknen
finns en ödekyrkogård runt S:ta Margaretas kapell i Bjärby som övergavs på 1500-talet.

Efter mycket funderingar och ritningar på olika förslag inreddes 1961 ett bårhus i en av
prästgårdens uthuslängor. Att bygga ett nytt hus hade varit ett alternativ men antingen
hamnade byggnaden för långt från kyrkogården eller togs värdefull mark i anspråk.
Kyrkogården hade inget område att ta i anspråk för en utvidgning och man var därför
angelägen om att hitta en lösning som inte inkräktade på kyrkogårdsmarken. Förslaget togs
fram av byggmästare Lage Olsén, Runsten.

Församlingen fick 1994 tillstånd och anlade en minneslund i det nordvästra hörnet av
kyrkogården.

År 2000 fick man lov att ta bort en ask vid västra ingången eftersom den skadat trappsteg i
klivstättan. Däremot fick en lind vid nordvästra ingången inte tas bort. Asken skulle ersättas
med ett nytt träd. Man säger också att det är önskvärt att återplantera trädkransen utmed hela
kyrkogårdsmuren.

År 2001 uppdagas att man flyttat en gravvård från 1759 till minneslunden. Samtidigt har man
ristat in ordet Minneslund på stenens baksida. Den gamla inristade texten hade man fyllt i
med krita. Det visade sig också att man gjutit fast kalkstensvården i cement. Kulturvårdande
myndigheter ville flytta stenen på grund av att den står illa till för dropp och trädrötter men
det gick inte på grund av cementen. Myndigheterna ville också att man skulle sätta upp en
skylt bred vid stenen och inte fortsätta fylla i den med färg. Stenen hade en spricka som dock
inte bedömdes som akut att laga.

Ombyggnader
Oftast är det flera renoveringar som satt sin prägel på dagens kyrkorum. Tidens växlingar i smak och synsätt, liturgi och praktiska behov har gjort att åtgärderna överlagrats till en summa som speglar kyrkans olika skeden mer eller mindre tydligt.

Ambitionen vid de renoveringar som skedde kring sekelskiftet 1900 var ofta att ge det nyklassicistiska kyrkorummet en varmare och mer ombonad atmosfär. Detta upp-nådde man främst genom dekormålning av tak och väggar, samt insättande av bröstningspanel, ekådring eller marmorering av inredningen i dova färger, tonade glas och glasmålningar i fönstren för att dämpa ljusinfallet. Det hände också att fönster murades igen för att bli kvitt motljus vid predikstol och i koret. De mönster som användes i dekormålningen var ofta geometriskt upplagda repetitiva mönster präglade av nygotik eller nyrenässans. Till dessa sekelskiftets renoveringar hör i många fall även installation av den första generationens värme system för kyrkorna. Ofta i form av ett par mycket stora kaminer vilka under 1900-talet successivt kom att bytas mot modernare system med vatten- och elburen värme. Exteriörerna däremot, genomgick inga större förändringar vid dessa renoveringar. Också Runstens kyrka har genom-gått denna förändringsfas vilken representeras av den ovan beskrivna renoveringen 1895 men av denna renovering har de flesta spår försvunnit idag på samma sätt som de försvunnit ur de flesta kyrkor på ön som omdanades kring sekelskiftet.

Kring år 1920 började man vända sig mot sekelskiftets ideal och föredrog åter en stramare diskretare dekor i ljusa dämpade färger. Denna tids renoveringar innebar ofta även rent tekniska och praktiska ingrepp som byte av värmesystem och ordnande av vindfång vid entréer. Ofta gjordes bänkarna bekvämare och koren utvidgades vilket i sin tur medförde att delar av bänkinredningen togs bort. För Runstens kyrkas del är det renoveringen 1937 som medför med flera av dessa förändringar.

Från 1960-talet fortsatte ommöbleringarna i kyrkorummen. En av de vanligaste förändringarna var att korpartierna utökades. Detta för att få plats med kören, kororgeln (vilken ofta installerades) och fristående altare (vilket möjliggjorde att prästen förrättade altartjänst vänd mot församlingen). Också läktarunderbyggnader innehållande toaletter, kapprum andaktsrum etc. blev vanliga och medförde att antalet bänkar minskade. På Öland har dock förhållandevis få kyrkor fått läktarunderbyggnader och de som har utförts har i stor utsträckning gjorts grunda. I Runsten genomfördes läktarunderbyggnaden 1984 och är med sin relativa litenhet en exponent för de öländska läktarunderbyggnaderna. Någon utökning av korpartiet, installation av kororgel och fristående altare har däremot inte kommit till stånd varför korpartiet i Runstens kyrka, till sin uppbyggnad och utformning, är mycket ursprungligt.

Den mest påtagliga förändringen vid renoveringen 1990 skedde interiört och bestod i att brädgolven slipades och interiören målades. Färgsättningen hölls dock i en färgskala som sannolikt liknade den ursprungliga. Exteriört målades snickerierna och entréportarna gavs en ny färgsättning.
Sammanfattningsvis kan sägas att tidens växlingar i smak, synsätt, liturgi och praktiska behov genom renoveringarna satt sina avtryck i kyrkan. Åtgärderna i de renoveringar som gjorts kan sägas ha varit tidstypiska och följt de vid tiden vanliga renoveringsåtgärderna.