STENÅSA KYRKA

I närheten av Stenåsa kyrkan finns inte, som på så många andra kyrkplatser på Öland, gravar
från järnåldern. Trots det talar mycket för att Stenåsa tidigt blev en viktig plats. Det talar de
rester efter en träkyrka från 1000-talet som hittades 1956 under den nuvarande kyrkans golv. I
samband med renoveringen 1956 hittades också en gravkammare. Den hade ursprungligen
legat utanför stenkyrkan men hamnade inne i kyrkan när denna byggdes ut på 1200-talet.
Graven var en kammare byggd av tunna kalkstenshällar.

Den första kända avbildningen av Stenåsa kyrka och kyrkogård gjordes av Rhezelius 1634.
Han avbildade kyrkogårdens som ett kvadratiskt område med kyrkan placerad långt i norr.
Kyrkogården omges av en mur. Ingångar finns återgivna i söder och en i öster. Enligt
Rhezelius fanns vid den här tiden två rundstenar på kyrkogården. Den ena låg söder om
kyrkan och den andra väster om. En ny avbildning gjordes 1753 av Petrus Frigelius. Den visar
såväl kyrka som kyrkogård från både norr och söder. Ingången i söder återfinns även här och
är försedd med en stiglucka. Det förefaller också ha funnits en ingång i norr. Bilderna är
skadade i kanterna varför man inte kan se ingången i öster. Denna ska dock ha murats igen i
slutet av 1700-talet. Några år därefter byttes ingångarnas träportar mot välvda portaler av
kalksten. Två stora dubbelportar tillslöt ingången helt. Muren var vid den här tiden mycket
hög. Alla dessa förändringar finns avbildade av N I Löfgren 1819. På hans bild kan man
också se den klockstapel som byggdes 1762 i kyrkogårdens sydvästra hörn. Denna fanns kvar
till 1831 då klockorna placerades i den nya kyrkans torn.

År 1830 gjordes i Stenåsa, liksom i de flesta andra öländska kyrkor, en inventering av forntida
minnesmärken för att man skulle kunna freda och bevara dem. Runstenarna som Rhezelius
avbildade 1634 var uppenbarligen försvunna vid den här tiden. Enligt inventeringen fanns inte
några äldre gravmonument kvar på kyrkogården. De som funnits hade varit av mindre
betydelse och de hade tagits bort i samband med ombyggnaden av kyrkan. Man bestämde då
att gravvårdarna skulle placeras i linjer. Redan vid den här tiden ska en solvisare ha funnits på
kyrkogården. I Hembygdsboken för Hulterstad och Stenåsa berättas att man i samband med
ombyggnaden av kyrkan också lade om kyrkogårdsmuren. De murade stigluckorna revs och
ersattes av dubbla grindar av smide.

En bra källa till information om kyrkogårdarnas historia är äldre fotografier. Det äldsta
fotografiet i Kalmar läns museums samlingar som visar Stenåsa kyrka och kyrkogård är taget
av fotografen Herman Sandberg 1904. Bilden är tagen från landsvägen öster om kyrkan och
visar kyrkan och kyrkogårdsmuren från sydost. Utmed kyrkogårdsmuren i öster fanns vid den
här tiden en rad med lövträd. Från 1935 finns ett flygfotografi som ger en god överblick över
stora delar av kyrkogården. Även denna bild är tagen från söder. Utspridda över kyrkogården,
utan att ligga i några synbara rader, kan man se flera gravplatser belagda med grus. Man kan
också ana flera gravkullar överväxta av grönska. Hela kyrkogården omgärdas av träd. Även
den gång som går från kyrkogårdens ingång i söder fram till kyrkans ingång i söder kantas av
träd. På ytterligare ett fotografi, taget på marken vid ungefär samma tid, ser man att träden
utmed gången är höga granar.

1937 donerade 1000 kr för vården av Herman Axelsson och hans makas gravar samt
ytterligare ett antal gravar, vilka är inte känt.

År 1949 genomfördes på Ivar Hylanders initiativ en inventering av Växjö stifts kyrkogårdar.
En frågelista skickades till alla församlingar och Stenåsa var en av de platser som man fick
svar ifrån. Här berättas att man inte har uppgifter om att kyrkogården skulle ha utvidgats.
Längs yttermurarna växer vid den här tiden en granhäck. I raderna mellan gravarna är häckar
av avenbok planterade och längs med den södra gången har pyramidekar ersatt granarna.
Kring flera av gravplatserna är låga buxbomshäckar planterade. Tidigare hade varje by sin
egen gravplats. Det hade börjat försvinna. Vid den här tiden fick var och en själva välja var
man vill ha sin gravplats. Någon skillnad mellan allmänna och enskilda gravplatser fanns inte.
Gravkullarna var på väg att försvinna. Vid den här tiden utjämnas de flesta gravplatserna.
Flera belades med matjord eller grus. Gravvårdarnas höjd var begränsad till 1 m utom utmed
muren där de fick vara 1,8 m. Man fick inte längre sätta upp stenramar kring gravplatserna.
Det fanns dock några äldre gravplatser som hade kvar sina järnstaket. Gravvårdarna var av
sten. På dessa stod ofta den dödes namn och hemby. Ibland förekom bibelspråk. På
kyrkogården fanns inga prästgravar.

Länsantikvarie Manne Hofrén besökte Stenåsa 1956 och tog då två fotografier. Båda två är
tagna från sydväst. Gravplatserna låg nu i ordnade, ryggställda rader med häckar emellan.
Flera gravplatser hade kvar sina omgärdningar. Den vanligaste formen var en låg häck men
man kan också se ett järnstaket och en stenram. Flera av gravplatserna hade öppen jord eller
var belagda med grus. Enstaka överväxta gravkullar fanns kvar. I väster anas en rad av
lummiga lövträd i kyrkogårdens gräns.

Landsvägen går i öster mycket nära kyrkogårdsmuren. En mindre justering av muren gjordes
1960 i sydöstra hörnet för att öka trafiksäkerheten.

Tillstånd att anlägga en minneslund gavs 1999. Den placerades i kyrkogårdens sydvästra
hörn. Anläggningen ritades av K. Lundberg. Samtidigt gavs tillstånd att ta bort en granhäck i
söder och väster samt några granar i norr. Granarna skulle ersättas med oxlar som mer stämde
med kyrkogårdens tradition. Arbetena utfördes under 2000. Man bytte också ut häckarna av
avenbok mot häckar av häckoxbär.

ARKIV OCH LITTERATUR
Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet
Kalmar läns museums topografiska arkiv
Bogårdinventeringen, Linköpings stift
Lantmäteriet
Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992
Erixon, Sigurd (red), Sveriges bebyggelse IV, Uddevalla 1959
Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001
Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.
Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985
Hembygdsföreningarna i Hulterstad och Stenåsa, Hembygdsbok Hulterstad och Stenåsa,
Kalmar 2004
Håkansson, Gunnar, Öländska personminnen, Göteborg 1942
Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999
Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland.
Stockholm 1983

Beskrivning av kyrkogården

Allmän karaktär
Stenåsa kyrkogård är idag en rektangulär yta utlagd i nord-sydlig riktning. De största ytorna
finns söder om kyrkan. Gravplatser finns också norr om kyrkan samt i ett smalt stråk öster om
kyrkan. Kyrkogården är indelad i fyra kvarter från A till D. Kvarter A och B ligger i sydväst,
kvarter C i sydost och kvarter D norr om kyrkan. Majoriteten av gravvårdarna är placerade i
rader i nord-sydlig riktning. En del av dessa rader är ryggställda med häckar av häckoxbär
emellan eller fristående. I nordvästra hörnet ligger en redskapsbod och i sydvästra hörnet
minneslunden.

Omgärdning
Kyrkogården omges i samtliga väderstreck av en mur av kalksten.

Ingångar
Kyrkogården har en ingång i norr och en i söder. Båda har dubbla smidesgrindar mellan
stolpar av kalksten. Till vänster om grinden i söder och till höger om grinden i norr finns
klivstättor av kalkstensflisor.

Vegetation
Trädkrans: Hela kyrkogården har en trädkrans av oxlar i olika ålder.
Övrigt: Utmed den södra gången är höga tujor planterade. Väster om kyrkan växer en björk. I
gravkvarteren söder om kyrkan är en del av gravvårdarna ryggställda mot häckar av
häckoxbär. Minneslunden markeras med en häck av jasmine.

Gångsystem
En gång belagd med kalkstensflis går fram till kyrkans södra ingång.

Gravvårdstyper
Stenåsa kyrkogård har en blandning av gravstenar som är tämligen typisk för de öländska
kyrkogårdarna med ett undantag. Här finns inga bevarade ålderdomliga gravhällar.
Kyrkogårdens äldsta bevarade gravvård är från 1871. Från detta år och fram till idag kan vi se
flera exempel på typer av gravvårdar som varit vanliga i olika perioder. De äldsta vårdarna är
de höga stående gravvårdarna. Dessa är ofta i svart granit. Stilmässigt hämtar de inspiration
från såväl klassicismen som nationalromantiken. Med obelisker, osymmetriska krön och
oslipade stenytor ville man föra tankarna till förhistoriska gravmonument. I kontrast till detta
är de klassicistiska influenserna symmetri och dekorelement som kvistar, girlanger,
oljelampor och kors. Under 1900-talet första årtionden blir gravvårdarna lägre. Många
kyrkogårdar, liksom Stenåsa, inför bestämmelser om hur höga gravvårdarna får vara. I
Stenåsa är maxhöjden 1 meter medan den på andra håll kan vara lägre. När det gäller
vårdarnas utformning blir de klassicistiska influenserna allt mer dominerande. Vårdarna får
tydliga symmetriska krön och uppställningar. Ett vanligt dekorelement blir parställda
kolonner eller pilastrar. De låga rektangulära gravvårdarna som slog igenom på 1930-talet har
förblivit populära under hela 1900-talet. Deras utformning och dekor har dock förenklats.
Under 1960-80-talet var gravvårdarna ofta rektangulära till sin utformning. Vanliga
dekorelement var kors och blommor. På 1970-talet blev talldungarna populära. Idag ser vi en
större variation i gravvårdarnas utformning. De är fortfarande låga men kan ha rundade
former och mer personlig dekor. På Stenåsa kyrkogård är materialet främst granit men det
finns också vårdar av kalksten. Att ange den dödes yrkestitel är relativt vanligt. Det är också
vanligt att man anger från vilken by eller gård den döde kommer.

Minneslund
En minneslund anlades år 2000 i kyrkogårdens sydvästra del. Platsen är vänd mot och öppen
mot norr. I söder avskärmar en häck av jasmine platsen. Utmed häcken finns en bänk. I
platsens mitt är en rabatt med kant av röd kalksten anlagd. Här är perenner och
sommarblommor planterade. Det finns också platser för att ställa blomvaser och ljus. Mitt i
rabatten står ett gjutjärnskors. Gjutjärnskorset markerade ursprungligen gravplats för P.
Olssons hustru Ch. Jonsdotter som dog 1870. Hennes persondata finns kvar på korsets
baksida.

Byggnader
I kyrkogårdens nordvästra hörn står en redskapsbod. Den har rött tegeltak och stående
träpanel målad i en grågrön ton. Fönster foder och vindskivor är vita.

Övrigt
In till boden, utmed kyrkogårdens norra mur, är ett antal äldre gravvårdar som plockats bort
från kyrkogården uppställda.
I norra delen av kvarter B står en solvisare som förefaller vara av modernt datum.

Beskrivning av gravkvarteren A-D

Allmän karaktär
Samtliga fyra gravkvarter är öppna och lättöverskådliga. Gravarna är placerade i rader i nordsydlig
riktning men det är inte alltid raderna är helt raka. Avvikelserna berättar att
kyrkogården har en äldre historia. Idag är en stor del av kvarter A, B och C ordnade med
ryggställda rader med häckar av häckoxbär emellan. Denna utformning verkar kyrkogården
ha fått någon gång mellan 1935 och 1956. Övriga vårdar i de tre kvarteren samt samtliga i
kvarter D är ordnade i fristående rader som är vända mot öster eller väster.

Gravvårdstyper
Den äldsta gravvården på Stenåsa kyrkogård är från 1874 och finns i kvarter D. Det är
undantagsmannen Peter Jönsson och hans hustru Gerda Olsdotters höga gravvård av svart
granit. De dog 1889 respektive 1874. På kyrkogårdens finns en gravvård som har en äldre
datering, kantor P D Blomquist som dog 1871, men gravvårdens utseende gör det troligt att
äldre persondata överförts till en ny gravvård. Gravvårdar från slutet av 1800-talet finns i
samtliga kvarter utom kvarter B. De fyra kvarteren har brukats kontinuerligt vilket gör att det
finns en blandning av vårdar från olika tider. Materialet är främst grå, svart och röd granit,
men det finns också flera vårdar av kalksten vilket är typiskt drag för de öländska
kyrkogårdarna. På Stenåsa kyrkogård är det främst vårdar från 1900-talets mitt som är av
kalksten. I kvarter A finns en vård som kombinerar kalksten, marmor och cement. Flera av
gravplatserna var tidigare omgärdade. Idag finns endast resterna av en stenram kvar vid en
gravplats. Att ange den dödes yrkestitel är relativt vanligt. De vanligaste titlarna är
hemmansägare och lantbrukare men här finns också titlarna konstnär, snickare, kantor änka
och undantagsman. På majoriteten av gravvårdarna är den gård eller by som den döde
kommer ifrån angiven.

Övrigt
I sydvästra hörnet av kvarter A står en gravvård med en bas av kalksten dekorerad med
slingor av murgröna. Det kröns av ett kors vars bas är av marmor men korsarmarna är av
cement. Kanske har korset ursprungligen varit av marmor. I basen av kalksten är en
marmortavla infälld. Den berättar att vården är en minnesvård över kantorn och
folkskolläraren Johan August Wahlin, död 1885. Vården restes 1900 av hans elever i Stenåsa.

HISTORIK FRÅN BYGGNADSREGISTRET - Stenåsa kyrka, vid östra landborgen, består av ett rektangulärt kyrkorum med kor i öster, sakristia i norr och torn i väster. Kyrkan, som stod färdig 1831, föregicks av en medeltida stenkyrka. Spår av en träkyrka påträffades vid renoveringen 1956. De vitputsade murarna täcks av sadeltak, tornet kröns av en lanternin. Ingångar i väster och mitt på sydfasaden leder in till kyrkorummet. Fönsteröppningarna i sakristian är spetsbågiga; långhusets rundbågiga. Interiören präglas av den dekormålning, tillkommen 1902, som pryder valv och väggar. Kyrkans inre är ett gott prov på sekelskiftets renoveringsambitioner.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - 1807 diskuterades en utvidgning av den medeltida stenkyrkan. Tjugo år senare fattades dock det definitiva beslutet att bygga en helt ny kyrka. Kyrkan, ritad av Samuel Enander, är uppförd på den medeltida kyrkans plats med den nya kyrkans östgavel lagd rakt över den gamlas. Grunden lades av Håkan Göth 1830 och bygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Kyrkan invigdes 1838 av kontraktsprost Pehr Dahlström.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med kor i öster, sakristia i norr och torn i väster. Planen återgår på Enanders ritning, men sakristian är placerad något längre åt väster och tornets plan är kvadratisk i stället för rektangulär. Ingång genom tornet och mittportal på sydsidan. Separat ingång upptagen senare till sakristian. Murarna uppförda av kalksten, spritputsade och avfärgade i vitt. Slätputsade omfattningar och hörnmarkeringar. Taklisterna av huggen grå kalksten. Sekundära portalomfattningar i röd kalksten. Takbeläggningen utgörs av enkupigt tegel, torn- och lanternintaken plåttäckta.

EXTERIÖR - Uppförd enligt 1829 års ritning, som i princip följdes förutom sydportalens omfattning och tornet, som utfördes på det för Öland sedvanliga sättet med lodrätt placerade små fönster och åttkantig, sluten lanternin. Rundbågiga fönster i kyrkan, spetsbågiga i sakristian. Sakristieingången tillkom 1956. Huvudentrén är sedan 2956 försedd med moderna kopparklädda portar. Portalomfattningarna i röd kalksten härstammar från 1961. Tidigare omgavs portalerna av i putsen rusticerade partier.

INTERIÖR - Interiören präglas av väggarnas och trätunnvalvets rika, målade dekor, vilken tillkom 1902. Altaruppställningen är utförd av Jonas Berggren 1766 och stofferad av Anders G Wadsten 1793. Mittpartiet, "Jesus i Getsemane", en kopia av en ofta reproducerad målning av Carl Oscar Christiernin ca 1892, som troligen också målat de båda övre tavlorna. Christiernins altartavla ersatte den ursprungliga altartavlan med samma motiv, målad av Berggren. Predikstolen är från 1667, men utökad av Berggren 1766 med skulpturer och ornament. Bänkinredningen är delvis ursprunglig. Läktaren härstammar från kyrkans byggnadstid, medan orgelfasaden, ritad av Emil Langlet, tillkom 1879. Kyrkorummet utgör ett väl bevarat exempel på en sekelskiftesrenovering.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993