skulptur, figur, gudabild, To'o

Detta är en To'o, en gudabild från Tahiti i Sällskapsöarna. Den kan sannolikt dateras till slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Den uppenbara enkelheten hos detta föremål förstärker dess historiska och rituella betydelse. Den är gjord av fint flätad kokosfibrer, som har bearbetats i en långsträckt cylindrisk form som täcker från topp till botten. Små kokosfiberbindningar och tofsar med spår av fjädrar av olika färger och barkduk har fästs, även om fjädrarna nu har farit ganska illa. En liten perforering eller öppning är synlig i mitten av figuren, kanske representerar den en navel.
Adrienne Kaeppler har övertygande argumenterat för att de fint flätade kokosnötkabeln representerar objektifierade böner och att det är detta, inlindade böner i kokosnötfibrer som gör föremålet heligt. Tillägget av fjädrarna och barkduken, både heliga material, indikerar ytterligare föremålets helighet och betydelse.
Kopplingen mellan fjädrar och viktiga religiösa och politiska föremål, såsom gudabilder och annat fjäderarbete, kanske härrörde från den centrala polynesiska tron på att grundaren gud, Ta'aroa, kom fram ur ett snäckskal. Av skalets bitar skapade han världen. Han var en befjädrad gud. När han skakade av sig de röda och gula fjädrarna som täckte hans kropp, och där fjädrarna föll växte träd och buskar.
Historiska källor säger att To'o var nära förknippade med guden 'Oro, den främsta guden och krigsguden på Tahiti. Gudabilder har kallats To'o och de var avsedda att representera guden vid ceremoniella tillfällen. De användes eller bars endast av rituella specialister eller hövdingar och vanliga människor fick inte se eller röra dem. De var starka och kraftfulla föremål med koppling till gudomlighet och makt. To'o förnyades eller reaktiverades periodiskt under ceremonier som kallades pa'atatua. Under den här tiden samlades gudbilderna på marae (ett heligt inhägnat område). De lades på vit barkduk och packades upp och återförslöts som en del av förnyelseceremonierna. Nya heliga material såsom fjädrar, människohår och kokosnötfibrer adderades till To'o medan äldre, mindre potenta material avlägsnades. Dessa borttagna material offrades sedan till mindre gudar.

This is a to’o, a god image from Tahiti in the Society Islands. It most likely dates to the late 1700s or early 1800s. The apparent simplicity of this object belies its historical and ritual importance. It is made from finely plaited coconut fibre which has been worked into an elongated cylindrical form which tappers from top to bottom. Small coconut fibre bindings and tassels bearing traces of feathers of various colours and barkcloth have been attached, although the feathers have now degraded quite badly. A small perforation or opening is visible in the centre of the figure, perhaps representing a navel.
Adrienne Kaeppler has convincingly argued that the finely plaited coconut fibre cords represent objectified prayers and that it is this, the entanglement of prayers within the coconut fibre that renders the object sacred. The addition of the feathers and barkcloth, both sacred materials, further indicate the sacredness and importance of the object.
The association between feathers and important religious and political objects such as gods images and other featherwork, perhaps originated in the Central Polynesian belief that the founder god, Ta‘aroa, emerged from a shell, the pieces of which he used to create the world. A feathered deity, he shook off the red and yellow feathers that covered his body and, where they fell, trees and bushes grew.
Historical sources state that to’o were closely associated with the god ‘Oro, the primary god and the god of war in Tahiti. To’o have been called god images and so they were intended to be the god during ceremonial occasions. They were used or carried only by ritual specialists or chiefs and ordinary people would have been forbidden to see or touch them. As such, these were potent and powerful objects associated with divinity and power. To’o were periodically renewed or reactivated during ceremonies called pa ‘iatua. During this time, god images were assembled together on the marae (a sacred enclosure), were laid out on white barkcloth and unwrapped and rewrapped as part of renewal ceremonies. New sacred materials such as feathers, human hair and coconut fibre were added to the to’o while older, less potent materials were removed. These removed materials were then presented as offerings to lesser gods.