stencil, schablon

Schablon i papper för indigotryck på textil. Denna schablon anpassad för tryck på handduk.
Kata-zome ("färga med stencil") är en reserveringsteknik för textil som sker efter vävningen då man använder stenciler.

I allmänhet används stenciler tillverkade av mullbärsträdets bark som behandlats med persimmonjuice, kakishibu (d.vs. från samma frukt som även kallas kaki eller sharon), vilken har en mycket hög halt av garvsyra, som impregnerar och stärker mullbärsbarken. I litteraturen förekommer ibland att materialet helt enkelt kallas papper, som ju ofta i Japan har just mullbärsfibrer som bas. Om eller hur tillverkningen av stencilmaterialet och papper skiljer sig åt har inte gått att närmare utröna. Stencilerna hängs efter torkningen i speciella rökkammare för att göras ännu hållbarare. Med olika stora knivar och instrument skärs sedan mönstret. Ofta kan man se ett nät av tunna trådar av silke som ligger mellan lagren av mullbärsfiber. De finns där för att hålla samman dessa, speciellt då genombrytningarna är omfattande. Silket fästs med persimmonjuice.

Tyget som ska reserveras sträcks på en fuktad träbräda (nagaita) med speciella markeringar för att få rätt avstånd mellan rapporterna. Hålen/genombrytningarna täcks med olika sorters pasta, s.k. nori, oftast risbaserad. När denna torkat appliceras en limlösning och ofta upprepas stencilproceduren också på baksidan då det är fråga om indigofärgning. (Rathbun 1993, s. 53). De reserverade partierna förblir ofärgade. Det händer att flera stenciler används på samma tygstycke för mer komplexa mönster eller för att ge specifika färgdetaljer. Huvudstencilen kallas omogata och brukar ge ungefär 2/3 av mönsterbilden.

Det krävs som synes fler personer för att framställa en katazome-färgad textil. Stencilskäraren och ofta även hans fru, den som reserverar med rispastan och färgaren, som vanligtvis arbetar med indigo. Materialet är ofta bomull, men kan likaväl vara av andra växtfibrer, t. ex. hampa, och undantagsvis siden.
Uppgifterna om starten för stenciltrycken varierar, från Kamakura-perioden (1185-1333) till senare delen av Muromachi-perioden (1333-1568). Det första fyndet anses vara ett par handskar med stenciltryck från Kasuga Taisha-helgedomen i Nara, som dateras till 1100-talet (Williams 1985, opaginerad). Ett av de äldsta medeltida exemplen är en hampakimono, sannolikt från den högt uppsatte militären Uesugi Kenshin (1530-78). Under Genroku-eran (1688-1704) skedde en snabb teknisk utveckling. Man skiljer mellan olika storlekar av mönster, t. ex. Edo komon, från Edo (Tokyo), som har mycket små eller små motiv. Enligt uppgift i Williams 1985 (opaginerad) var dessa småmönster en följd av dräktförordningar. Det var alltså enligt denna källa endast tillåtet för samuraierna att bära komon-tryckta plagg och man kan ofta se samuraiplagg som kataginu-västar och hakama-byxor med detta mönster. Rathbun 1993 s. 52 omtalar inget om sådana dräktförordningar i detta sammanhang. Medelklassen bar gärna större mönster, s.k. chugata.

Området kring Ise (nuvarande Mie-prefekturen) hade en särställning med lång tradition. P.g.a. Onin-kriget (1467-77) kom en del av Kyotos konsthantverksamheter att utlokalisera sig och stenciltryckarna fick ett fäste i Ise. Före dess var Kyoto centrum för katagami-tillverkningen. Inga färgare bodde dock i Ise, så stencilerna såldes med resande köpmän från Ise som närmast fick monopol på denna vara. (Williams 1985, opaginerad).

Dessa kata-zome-tryckta textilier används bl. a. för informella, särskilt sommar-, kimono och är särskilt vanliga på yukata, en sorts ofodrad dräkt som först användes som underplagg och för hemmabruk, men under mitten av Edo-perioden (1615-1868) kom att bäras även utomhus. Numera används de mest som "morgonrockar" och deras trycktillverkning sker oftast maskinellt, men man kan tydligt se på mönstren att ursprunget finns i denna teknik och tradition. (PH)