MÖLNDALS KOMMUN

MÖLNDAL

Mölndals kommun ligger idag som en kil söderifrån in till centrala Göteborg, utan kontakt med havet. Mölndal har under 1900-talet utvecklats kring två för Göteborg viktiga kommunikationsleder; längs Fässbergsdalen (nuvarande Söderleden) och längs Mölndalsåns dalgång (E6:an). Under efterkrigstiden har Mölndal utvecklats från lantbruk och trädgårdsstad till en modern industristad. Kommunen omfattar idag 147 kvadratkilometer och har totalt ca 55.000 invånare. Sedan 1945 har befolkningsmängden ökat med mer än 100%, oräknat Lindome och Kållered, två socknar söder om Mölndal som inkorporerades 1971.

Bebyggelsen i tätorten varierar med topografin. Öster om Mölndalsån, järnvägen och E6:an ligger i huvudsak småhusområden längs slingrande gator i den höglänta, skogsklädda och bergiga naturen. Den gamla kvarnbyns täta gytter av trästugor och industribebyggelse intill åns fall ligger som ett nav för den yngre bebyggelsen. På andra sidan, väster om Mölndals bro är nuvarande centrum beläget, med moderna butiksgator och offentlig service, samt det stora sjukhusområdet norr därom. Lamellhus blandas med mindre villaområden i stadsmässiga kvarter. Bakom några höjdryggar i väst, med bland annat Fässbergskyrkan öppnar sig Fässbergsdalen. Här har större bostadsområden med lamellhus och småhus uppförts, gränsande till den återstående jordbruksmarken. Industrierna är etablerade mot kullarna kring Söderleden och längs E6:an mot Göteborg. Flera obebyggda bergspartier, såsom Safjället och Änggårdsbergen fungerar som friluftsområden.

Ursprungligen var det kvarnarna (möllorna) vid Mölndalsfallen som gav platsen dess namn. Platsen omtalas för sina kvarnar redan på 1300-talet. Intill fallen etablerades under 1800-talet den förtätade industrimiljö med intilliggande bostäder som idag benämns Mölndals kvarnby. Där Mölndalsström rinner ner i Mölndalsån tar Fäss-bergsdalen vid - en gammal havsvik och i början av 1900-talet det största sammanhängande jordbruksområdet i Göteborgstrakten. 1922 blev dåvarande Fässberg socken Mölndals stad. Inom stadens gränser fanns flera olika bykärnor; Balltorp, Fässberg, Toltorp, Krokslätt, Solängen, Åby med flera vilka omgärdades av jordbruksmark och olika industriområden. Istället för en årsringsliknande tillväxt har bebyggelsen inom stadens gränser utvecklats genom att flera mindre samhällen successivt byggts samman. Väster om Åby by, i början av Fässbergsdalen anlades 1936 Åby travbana på marker som tidigare tillhört Åby Stora gård. Området som även kallas Åbyfältet har idag blivit ett centralt beläget sport- och fritidscentrum.

I Mölndal, liksom i andra storstadsregioner, startade efter kriget en stor bostadsutbyggnad genom så kallade allmännyttiga bolag. Mölndal var en expansiv region med flera stora industrietableringar och därigenom stor inflyttning av arbetskraft. Förutom Stiftelsen Hyresbostäder i Mölndal, bildat 1947, fanns sedan tidigare HSB i Mölndal, vilka tillsammans med Riksbyggen har producerat ca 75% av kommunens bostäder under efterkrigstiden. Efter kriget utvecklades bebyggelsen inom det område som idag är Mölndals tätort vid Mölndals bro. Söder om nuvarande stadshus, byggt 1960, fanns då redan stadsdelen Broslätt, med huvudsakligen villabebyggelse.

1949 tillträdde Mölndals förste stadsarkitekt Erik Parthéen och samtidigt startade en drygt 20 år lång expansiv bostadsbyggnadsperiod. Bosgården som byggdes ut under 1950-talet blev en stadsmässig utveckling av Mölndals centrum. Under 1960-talet byggdes större separata flerbostadsområden inom stadsdelarna Solängen, Åby och Enerbacken.

Toltorpsdalen var länge - trots sitt geografiska läge som länk med Göteborg - mindre attraktivt för staden att bebygga bland annat på grund av kuperad terräng och dåliga vägförbindelser med Göteborg. Det var till exempel först 1958 som Toltorpsdalen fick kommunalt vatten i samband med att man började planlägga för en mer storska-lig utbyggnad inom stadsdelen. Bifrost, som planlades 1966 och byggdes runt 1970 kom att bli det största bostadsområdet i Mölndal.

Bebyggelsen i Mölndals tätort, vilken i stor utsträckning tillkommit under perioden 1950-75, är relativt homogen och består huvudsakligen av lamellhus och småhus. Husen är överlag något roterade i förhållande till nord-sydaxeln, vilket kan ses som en anpassning till de, vid tiden för uppförandet, viktiga soldiagrammens riktlinjer. I Mölndal finns i princip ingen höghusbebyggelse, med undantag för några punkthus i Bosgården. Dessa punkthus byggdes i en sänka för att inte exponeras så kraftigt, men skapade ändå en häftig debatt bland planerare och allmänhet. Mölndals tätort byggdes ut successivt med stadsmässigt sammanhängande stadsdelar; Bosgården, Solängen, Åby och Bifrost. Inom respektive stadsdel fanns en medveten stadsplanering med trafikseparering och grannskapsservice. Butiker och skolor ligger ofta i centrala grönområden inom stadsdelen (exempelvis Åby), tillgängliga via bilfria vägar.

Byggnadstekniskt skiljer sig byggandet i Mölndal under denna period från Göteborg genom att den kan sägas vara mer traditionell. Bostadshusen är huvudsakligen platsbyggda med platsgjutna betongstommar alternativt lättbetongplank eller tegelstomme. Det finns inga bostadshus med fasader av betongelement. Betongelement förekommer endast i ett fåtal hus som bjälklagselement, exempelvis i Bifrost. Punkthusens och skivhusens frånvaro liksom avsaknaden av mer experimentella kvartersformationer bidrar också till att bebyggelsen ger ett mer traditionellt intryck än i Göteborgs samtida förorter.

Källor: Caldenby/Tiselius (1994) Mölndal, Kållered, Lindome - en arkitekturguide
Mölndals hembygdsförening (1993) Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling.
Informanter: Sven Olsson, fd chef för HSB och Mölndalsbostäder, socialdemokratiskt kommunalråd och riksdagsledamot.
Solveig Lund och Christina Jornert, Mölndals kommuns informationsavd. tel 031 - 677 000
Lars Gahrn, Mölndals museum, tel. 031 - 677 587