Delsbo kyrka

Kyrkorummet är treskeppigt med ett rakslutet kor. Mittskeppet bärs upp av två rader med valvbågar som vilar på ljust putsade höga runda gjutjärnkolonner samt fyrkantiga mönstrade kapitäl. Kolonnerna står på kvadratiska höga baser. Kyrkans trägolv är synligt i bänkkvarteren, men täckt med röd heltäckningsmatta i gångar och kor. Golvet närmast altaret är upphöjt och har halvrund form. Väggarna, som under 1900-talets första hälft var dekorerade med ett figurativt måleri, är numer grönmålade upp till fönsterbröstningshöjd och ovanför denna putsade i ljusgul kulör. På korväggen finns ett antal väggmålningar från både 1890-talet och 1940-talet. Fönstren har svagt färgat glas, förutom fönstren i koret som har glasmålningar från två epoker, dels de övre från 1890-talet och dels de tre närmast altaret som tillkom 1938. Ovan ingången till sakristian återfinns också ett målat glasfönster från 1893. Innertaket utgörs av en öppen takstol med synlig pärlspontspanel i taket. Det nuvarande altaret är ett öppet fristående brunmålat träaltare som tillkom 1973. Altarringen som har form av en halvcirkel härstammar från 1893, men dess mittparti gjordes öppningsbart vid 1930-talsrenoveringen.

Predikstolen är placerad vid den norra pelarraden i koret och den nås via en svängd trappa. Både predikstolen och det tillhörande ljudtaket är utformade i nyromansk stil, men predikstolen förändrades och kompletterades 1938 med målningar av konstnären Gunnar Torhamn. Två av kyrkans tidigare predikstolar finns även bevarade i klockstapeln. Bänkinredningen som huvudsakligen är uppdelad i två större kvarter med mittgång, består av öppna bänkar i nyromansk stil och de är från 1890-talet. I kyrkans sydöstra hörn återfinns den s.k. lillkyrkan som har fristående stolar. Bänkarna på den södra sidan, som ursprungligen var männens sida i kyrkorummet, har fortfarande kvar en hatthylla under sittbänken. Kvinnorna behöll ju sina huvudbonader på även i kyrkan och behövde således ingen hatthylla. Längs korets norra vägg finns två bänkar som kallas knektbänkarna, där församlingens soldater ursprungligen hade reserverade platser.

Orgelläktaren bärs upp av raka fasade träpelare med strävor. Två vinklade trätrappor leder upp till läktaren som upptar hela kyrkans bredd. Läktarbarriären, som är sluten och mot kyrkorummet målad i ljusbrun kulör, är indelad i fält med höga träpelare, krönta av förgyllda klot. Mitt på läktaren står kyrkans orgel med orgelverk från 1958, men med fasad från 1746 med målningar på papp av målarmästare Paul Hallberg vilka tillkom 1765. Läktarens nuvarande bänkinredning är jämnårig med övrig bänkinredning och den är placerad på uppbyggda trägradänger på södra sidan om orgeln. Vapenhuset under läktaren har byggts om och till vid flera tillfällen och sedan 1970-talet finns ett kapprum på var sida om det egentliga vapenhuset. I anslutning till båda kapprummen finns toaletter samt förvaringsutrymmen.

Sakristian nås via en dörr från kyrkorummet eller en ytterdörr mot väster som togs upp 1973. Rummet har grön heltäckningsmatta, vitkalkade väggar och ett vitlaserat trätak. Längs sakristians norra vägg finns inbyggda förvaringsskåp för textilier och föremål. I anslutning till sakristian finns även ett litet pentry och en toalett, vilka tillkom på 1970-talet

Under tidig medeltid uppfördes den första stenkyrkan i Delsbo, vilken var en liten rektangulär salskyrka med rakslutet kor, av den typ som var vanlig i hela Norrland vid denna tid. Kyrkan förlängdes sedan mot väster två gånger och fick därigenom en mycket långsträckt och smal form, cirka 40*8,5 meter. Kyrkobyggnaden försågs sedermera med en sakristia mot norr samt två tillbyggnader mot söder; ett vapenhus och den s.k. lillkyrkan. Under senmedeltiden försågs kyrkan troligen med tegelvalv som tillsammans med väggarna målades 1520 av kyrkomålaren Måns Gadh. Kyrkan blev med tiden allt trängre för den växande sockenbefolkningen och flera läktare uppfördes i kyrkorummet. År 1740 utbröt en brand i prästgården som snabbt spred sig till både klockstapel och kyrkobyggnad och lade allt i aska.

Inredningen förändrades samtidigt enligt tidens smak med bland annat nya färgstarka väggmålningar, ny predikstol, orgelläktare och bänkinredning. I början av 1900-talet fanns starka krafter inom församlingen som verkade för att uppföra ett (eller till och med två) torn med tornur, på kyrkan. En särskild tornkassa inrättades därför även, men något torn byggdes aldrig. År 1938 genomfördes en ny restaurering efter förslag av arkitekt Einar Lundberg som innebar en förenkling av interiören, där bland annat en del av väggmålningarna målades över och nya glasmålningar sattes in i korfönstren. Samtidigt byggdes ett vapenhus under läktaren och skivor av kryssfaner sattes i taket. I slutet av 1960-talet genomfördes en utvändig restaurering varvid yttertaket belades med kopparplåt och sex år senare restaurerades interiören under ledning av professor av Sven Ivar Lind. Restaureringen återgick i gestaltningen delvis till 1893 års kyrkorum, men samtidigt tillkom även nya inredningsdetaljer, exempelvis det nya fristående altaret.

Ganska omgående fick kyrkobyggmästaren Anders Olofsson Romberg från Leksand i uppdrag att uppföra en ny betydligt större kyrkobyggnad på platsen. Den östra, norra och västra väggen från den gamla kyrkan behölls till stora delar och fick ingå i den nya kyrkobyggnaden, som dock byggdes dubbelt så bred som den förra. Kyrkan var av samma modell som Ljusdals och Bjuråkers kyrkor med vitputsade murar, rundbågiga fönster och ett valmat brant svarttjärat spåntak med höga spiror och järnkors längs taknocken. I likhet med medeltidskyrkan hade byggnaden en sakristia utbyggd mot norr, som troligen härstammade från tiden före branden.

Inredningen dekorerades av korpralen och bygdemålaren Gustaf Reuter samt målarmästare Paul Hallberg, Hudiksvall. Den stora spännvidden i kyrkan ledde med tiden till att taket började bukta sig och i nära hundra år diskuterades olika åtgärder och ombyggnadsförlag. Under 1850-talet byggdes en ny altarpredikstol i koret av byggmästare Norin från Söderala. I övrigt förblev kyrkan relativt oförändrad under hela 1800-talet, fram tills att en mycket omfattande renovering, efter ritningar av arkitekt Ekholm från Uppsala som bearbetades av arkitekt Fritz Eckert, Stockholm, kunde genomföras 1892-93. Kyrkan förvandlades nu från en salskyrka till en treskeppig basilika i rundbågestil.