HÄRADSHAMMARS KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2004:

KYRKOBYGGNADEN
Kyrkans medeltida byggnadshistoria och dess ursprungliga planform är inte klarlagd. Kyrkan har en mycket komplicerad byggnadshistoria genom att den genomgått flera stora förändringar, bl a omfattande bränder på 1570-talet och 1806. Den ursprungliga kyrkobyggnaden tycks ha hört till en av landskapets största kyrkor när den byggdes. Det finns beskrivningar på hur kyrkan såg ut före den stora ombyggnaden, som genomfördes 1792-1793. Kyrkan var då tvåskeppig med elva pelare, fyra utmed var långvägg och tre i mitten. Dessa bar upp nio större och mindre tegelvalv. Kyrkan var mycket trång och mörk med små fönster och dörrar, av vilka en fanns i koret på södra sidan. Koret var även mycket trångt, då det till en stor del upptogs av en uppmurad grav omgiven av ett järngaller. Graven tillhörde landshövdingen och baronen Åke Ulfsparre på Broxvik i Jonsbergs socken.

I samband med en omfattande renovering 1969 knackades all utvändig puts ner. Vid den murverksdokumentation som genomfördes framkom att murarna sannolikt var återuppmurade av medeltidskyrkans byggnadsmaterial. Sannolikt skedde en total ombyggnad av kyrkan 1792-1793, valven och åtminstone delar av yttermurarna revs ner och nya murar uppfördes av befintligt byggnadsmaterial. Kyrkan hade 1741 försetts med ett torn av trä. Det är oklart om det var placerat på traditionellt sätt i väster eller om det var en typ av takryttare. Dåvarande landsantikvarien Bengt Cnattingius besökte kyrkan 1950. Han konstaterade att det fanns en portal i västra väggen samt medeltida kalkmålningar, vilka han daterade till medeltidens slut. Portalens placering på västväggens ena sida tolkade han som att det berodde på att den medeltida kyrkan var tvåskeppig. Före ombyggnaden lär kyrkan ha haft två gångar och tre bänkrader. Om kyrkans trätorn var uppfört invid västväggen kan det vara troligt att det västra murpartiet sparades vid den omfattande ombyggnaden på 1790-talet och det skulle därigenom kunna kvarstå från den medeltida kyrkan.

Kyrkan fick vid ombyggnaden ett rektangulärt långhus med ett något smalare rakslutet kor. Sakristian, som uppförts av sten 1737 på korets norra sida behölls. Gravarna i koret fylldes igen och koret försågs med en stor altartavla, som målades år 1800 av Pehr Hörberg. Den 13 april 1806 utsattes kyrkan för en förödande brand. I stort sett förstördes allt utom stenmurarna. Bänkinredning, predikstol och Hörbergs altartavla förstördes i branden. Återuppbyggandet påbörjades omgående och den 1 november samma år kunde kyrkan åter tas i bruk. Byggmästare var Casper Seurling och arkitekt sannolikt Per Wilhelm Palmroth. Tornet uppfördes först 1836 efter ritningar av östgötabyggmästaren Abraham Nyström.

Exteriören präglas av den för tiden rådande nyklassicismen med putsade fasader och symmetriskt placerade stora rundbågiga fönsteröppningar. Tornet kröns av en öppen lanternin med flackt tak. Huvudingången är via tornet i väster men en ingång finns även centralt på södra långhusmuren. Fasaderna är spritputsade med slätputsade detaljer och rusticeringar samt avfärgade i vitt. Fönsterbågarna är av gjutjärn och tillkom sannolikt vid renoveringen 1884. Antikglasen är ett tidstypiskt tillägg från 1950-talet. Sadeltaket var ursprungligen spåntäckt, men är sedan 1925 belagt med skifferplattor. I öster finns en tillbyggnad, som lär ha uppförts 1890 som gravkor för familjen Ulfsparre. Det fungerar numer som förråd.

Även interiören präglas av byggnadstidens ideal med ett öppet, ljust kyrkorum som täcks av ett flackt tunnvalv. Tunnvalvet avslutas nedåt av en profilerad marmoreringsmålad list. Listens originalmålning finns bevarad på norra sidan vid orgelläktaren. Kyrkorummet domineras av korväggens komposition med Pehr Hörbergs altartavla "Jesus lärer var dag i templet". Den flankeras av höga socklar, som bär upp arkitektoniska element i form av dubbelkopplade pilastrar, som omger målade nischer med Moses respektive Johannes Döparen i grisaillemålning, d v s målningar utförda i gråskalan. På socklarnas yttersidor står två kors med en kopparorm respektive törnekrona, sinnebilderna för Nya och Gamla Testamentet. På socklarna hänger samtida ovala nummertavlor. Målaren, tecknaren, grafikern och skulptören Pehr Hörberg (1746-1816) var sin tids mest anlitade kyrkomålare. Han har målat 87 altartavlor varav 57 i Östergötland. Från uppbyggnadsskedet efter branden 1806 härrör även predikstolen, altaret och altarringen. Predikstolen har uppgång från sakristian. Altaret är av trä och ovanligt rikt dekorerat. Det är sannolikt tillverkat av samma mästare som tillverkat predikstolen. Även dörren mellan kor och sakristia är ovanligt rikt dekorerad och hör sannolikt även till inredningen efter branden. Orgeln tillkom 1821 och är tillverkad av orgelbyggaren Jonas Schiörlin i Linköping, som avled samma år. Dopfunten klarade sig under branden och är tillverkad av mässing 1671 i Gusum.

Kyrkorummet har genomgått flera renoveringar under framför allt 1900-talet. Den mest omfattande utfördes 1950 under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee. Kyrkorummet försågs då med nytt golv av kalksten och bänkinredningen i tre kvarter fick sitt nuvarande utseende med öppna bänkar med raka gavlar. Inredningen färgsattes i den nuvarande grågröna marmoreringen. Färgsättningen var sannolikt ursprungligen "perlfärgad målning med förgyllda detaljer".