träsnitt, woodcut, print, woodblock

Skådespelaren Onoe Matsutsuke I som Matsushita Mikinojo eller Mikinoshin i ”Katakiuchi noriai banashi” (”A medley of tales of revenge”), spelad på Kiri-teatern (Kiriza), femte månaden, 1794.

Kiriza låg i Edo från ca 1784, den brann 1817 och gick i konkurs strax därefter. Onoe Matsutsuke I (1744-1815) spelade i början kvinnoroller (onnagata), men senare även mansroller. Hans namn: Onoe Shôroku I, Onoe Matsusuke I, Onoe Tokuzô. /PH

Utgivare Tsutaya Jusaburo, stämpel Kiwame. / PH enligt uppgift från Japanska träsnitt. Nationalmusei utställningskatalog nr 246. 1958.

Sharaku är en av konsthistoriens mer mytomspunna konstnärer. Han var aktiv ca 1794–1795 och om hans liv är inte mycket känt. Han anses ha gjort ungefär 140 träsnittsverk. Bland spekulationerna kring vem han var finns teorin att han var no-skådespelaren Saito Jurobei eller att det var den berömde Kitagawa Utamaro som låg bakom de verk han gjorde, det är samma förläggare som har gett ut både Sharaku och Utamaro.

(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Kabuki-teatern

Kabuki-teatern är en av de mest kända teaterformerna i Japan och har ursprung i tidigt 1600-tal. Publiken bestod främst av de välbärgade stadsborna. Under tiden mellan 1603 och 1629 stod främst kvinnor på scenen (onna kabuki). Pionjären Izumo no Okuni framförde i Kyoto och Edo ”excentriska danser” (kabuki odori), ofta i manskläder och med utländska inslag som halsband med kors. Från 1629 förbjöds kvinnor att agera och istället var det främst unga män eller pojkar som uppträdde (wakashu kabuki). Både kvinnorna och de unga männen var ofta involverade i prostitution. Bland annat p g a de många striderna om dem tilläts från 1652 enbart vuxna män med rakad främre del av hjässan att uppträda. Berömda spelstilar för mansroller är en ”överdriven”, kraftfull spelstil (aragoto) och en mjukare, mer realistisk stil (wagoto), ursprungligen från Kansai, d v s området kring Osaka. De män som specialiserade sig på kvinnoroller kallas onnagata (oyama), de män som spelar män tachiyuki eller tateyaku.
Dockteatern (bunraku eller joruri) och kabuki-teatern påverkade varandra ömsesidigt från sent 1600-tal. En av Japans mest kända pjäsförfattare, Chikamatsu Monzaemon (1653–1724) skrev pjäser för både dockteatern och kabuki.
2005 utnämnde UNESCO kabuki till ”Masterpiece of Oral and Intangible Heritage of Humanity” inom kategorin “Intangible Cultural Heritage”. Kabuki är bland mycket annat känd för sin tidigt relativt tekniskt avancerade scenteknik. Bland annat kan nämnas maskineri som gjorde det möjligt för aktören att snabbt dyka upp på olika ställen och vridscenen (mawaributai) som uppfanns 1758 och som gjorde snabba scenbyten möjliga. Själva föreställningarna var på dagtid eller så länge det fanns tillräckligt med ljus. Redan före kl 7 på morgon var en vanlig starttid, vilket gjorde att en del i publiken övernattade i närheten för att kunna få bra sittplatser. Priset på biljetter varierade kraftigt och berodde på skådespelarnas popularitet och en utbredd stjärnkult.
På kabuki-scenerna syntes förr både dagsaktuella och historiska ämnen. För att undgå censuren förkläddes samtida dramer med samurajroller till historisk tid eller ”fiktiviserades” (personerna gavs t ex andra namn än det verkliga, även om betraktaren förstod vem som avsågs). Ett exempel på det är en välkänd kabuki-pjäs, Kanadehon Chushingura, ibland kallad ”De 47 herrelösa samurajerna (ronin”). Chushingura är fortfarande tema för årliga TV-produktioner och filmer. Den baseras på en verklig händelse från omkring år 1700 och förlades till tidig Muromachi-period (1392–1573) för att undgå shogunatets censur. Inte sällan fick teatrar stängas efter censur och antalet teater-byggnader kontrollerades. Kabuki-dramerna var en kommenterande observatör av det samtida nöjeslivet, men även en kritiker av det pågående militära styret.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011, s 55, 62). /PH

Toshusai Sharaku, the creator of this picture, is one of the most legendary figures in the history of art. Little is really known about him. It has been speculated that he might have been the no actor Saito Jurobei or a pseudonym for Kitagawa Utamaro, they have the same publisher. He has made around 140 works.

Here he has depicted Onoe Matsusuke I, who began by playing women´s parts (onnagata), but later, as shown in this picture, created male parts as well. Toshusai Sharaku (active c. 1794-95). The actor Onoe Matsusuke I (1744-1815) as Matsushita Mikinoshin in "A medley of tales of revenge" (Katakiuchi noraibanashi), played at the Kiri theatre (Kiriza) in Edo, fifth month, 1794. Multicolour woodblock prints (nishiki-e), oban format. H 37,5 cm. W 24 cm.

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011).