Allhelgonakyrkan

Kyrkan vilar på en murad tegelgrund och har en hög sockel i profilerad granit. Kyrkobyggnaden är uppförd i en självbärande tegelkonstruktion där fasaderna kläs av mönstermurat rött och svart maskinslaget tegel från Börringe. Inslag av formtegel finns, främst i dörr- och fönsteromfattningar, medan övriga dekorativa detaljer som listverk, masverk och vattenkastare är utförda i cementputs eller som gjutna betongelement.

Tornet delas in i tre våningar av gördelgesimser. I den första våningen återfinns västportalen, som är kyrkans huvudentré. Portalen omfattas av trekvartskolonner samt vimperg, det vill säga en spetsig prydnadsgavel, smyckad med fempass och kors. Porten med överljus tillkom 1934 och består av en vikdörrskonstruktion i kopparklädd ek. Våningen avlutas upptill med en tandsnittsfris. Nästa våning har ett tvådelat spetsbågefönster med masverk i väst och avslutas med en spetsbågefris. Tredje våningen, klockvåningen, har spetsbågiga ljudluckor i fyra väderstreck och avslutas med trappstegsgavlar med urverk i vardera fasad. Tornets lisenliknande strävpelare har sentida täckning av blyplåt. Den oktagonala spiran är murad och var ursprungligen avtäckt med skiffer eller enligt vissa källor med beklädnadstegel. Redan 1924 byttes emellertid täckningsmaterialet ut till kopparplåt efter problem med läckage. Spiran kröns av ett bronskors ståendes på en korsblomma i granit. Tornet flankeras av ett kort tvärskepp med sadeltak och trappstegsgavlar i norr och söder, samt portaler och tvådelade spetsbågefönster i väst.

Långhuset har tre skepp indelat i fem travéer och lika många fönsteraxlar, vilka avskiljs av strävpelare som kröns av blyplåtstäckta fialer med vattenkastare i form av bevingade drakar. Nedre våningen har tredelade spetsbågefönster medan den övre våningen har stora fönsterpartier med fyrdelade spetsbågar och masverk.
Långhusets mittskepp avslutas i öster med en trappstegsgavel och har högrest sadeltak avtäckt med mönsterlagt skiffer och luftningshuvar i kopparplåt. Skiffertaket lades om 1967 med ett detaljutförande som avvek från det ursprungliga. De två sidoskeppen har flacka pulpettak med kopparplåtstäckning. Långhuset avslutas i öster med ett tvärskepp som likt det i väst har trappstegsgavlar i norr och söder samt portaler i väst. Det östra tvärskeppet är dock något lägre och bredare, och har blinderade fönsterpartier lika långhusets i den nedre våningen. Kyrkobyggnaden avslutas med en koromgång i fem travéer vars flacka tak är täckt med kopparplåt. Även här repeteras fönsterutformningen från långhuset. Ovan koromgången reser sig högkoret, där sju höga spetsbågiga fönster indelas av strävpelare.

Sedan järnvägens intåg i Lund på 1850-talet hade den lilla universitetsstadens befolkning snabbt ökat och Domkyrkan kunde snart inte längre hysa sin församling annat än genom att hålla dubbla söndagsmässor. Biskop J. H. Thomander kom 1863 med förslaget att uppföra ytterligare en kyrka för Domkyrkoförsamlingens medlemmar, med en livlig debatt kring en ny kyrkas varande och dess eventuella utformning som följd. Den 1 juli 1867 kom slutligen beslut från regeringen om tillstånd till upprättningar av ritningar och kostnadsförslag för en ny kyrka. Här fanns också synpunkter på dess utformning. En korskyrka med kupol tycks ha varit förstavalet men avråddes ändå med hänvisning till akustikproblematik. Istället förordades spetsbågestilen, och uppdraget gick till domkyrkoarkitekten Helgo Zettervall som upprättade ett förslag i djärv nygotisk stil med genombrutet västtorn och påtaglig vertikal strävan.

Vid samma tidpunkt låg dock även det stora restaureringsarbetet av Domkyrkan i startgroparna och församlingen saknade resurser att samtidigt bära ett uppförande av en ny församlingskyrka. Det kom därför att dröja tills 1876 innan frågan återigen skulle behandlas av kyrkostämman, och beslutet föregicks av en hätsk debatt som främst drevs av stadens bägge tidningar Lunds Weckoblad och Folkets Tidning. Den sistnämnda, som utgavs av den liberale Christian Bülow, menade att byggandet av en ny storkyrka var otidsenligt och skulle lägga alltför högt tryck på skattebetalarna. Man uppmanade därför sina röstberättigade läsare att infinna sig till stämman för att sätta stopp för nybyggnadsplanerna, och det tycks också som att motståndarna till kyrkan faktiskt var i majoritet. Eftersom graderad rösträtt utifrån inkomst och förmögenhet ännu tillämpades vann dock ja-sidan med bred marginal.

Zettervall hade vid det här laget hunnit bli överintendent vid Överintendentsämbetet i Stockholm och på så vis skapat sig ett avgörande inflytande över hur dåtidens svenska kyrkor, såväl vid restaureringar som nybyggnationer, kom att utformas. Det delvis omarbetade förslag som Zettervall nu presenterade var ett skolexempel på den kyrkobyggnadstyp han förordade, med resligt västtorn flankerat av ett främre tvärskepp, väl tilltaget långhus med sidoskepp, ett kort tvärskepp vid koret samt rund absid med koromgång. 1887 påbörjades byggnadsarbetet och på allhelgonadagen 1891 höll biskop W. Flensburg invigningsgudstjänst.

Problem med läckage i tornspiran observerades redan i början av 1900-talet. 1924 täcktes den med kopparplåt efter ritningar av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. Huvudentréns kopparportar tillkom 1934 och ritades av Lunds dåvarande stadsarkitekt John Anchert.
1962 delades domkyrkoförsamlingen och Allhelgonakyrkan blev då församlingskyrka i eget pastorat. Året därpå installerades en ny orgel bakom den ursprungliga orgelfasaden och ytterligare tre år senare insattes även en orgel på den södra läktaren. 1968 tillkom vindfånget i vapenhuset efter dåvarande domkyrkoarkitekten Eiler Græbes ritningar. 1979 flyttades den mindre orgeln från den södra läktaren till sin nuvarande plats nedanför koret, söder om mittgången. Under senare tid har orgelns placering justerats och står numera i en vinkel som möjliggör ögonkontakt mellan organist och exempelvis kör eller gudstjänstförrättare.

I början av 1970-talet var underhållet av kyrkan till stora delar mycket eftersatt. Situationen var så pass allvarlig att kyrkoförvaltningen förde diskussioner om försäljning eller till och med rivning av kyrkan, även om dessa lösningar på problemen aldrig tycks varit riktigt nära att realiseras. Liknande tongångar hördes i slutet av 1980- och början av 1990-talet, då kyrkosamfälligheten bland annat undersökte intresset för ett övertagande från universitetets sida. Vändningen kom när planer på ett församlingshem inne i kyrkan med emfas avslogs av Riksantikvarieämbetet, varpå kyrkofullmäktige istället beslutade att kyrkan skulle restaureras.

Under åren 2000¬2002 omlades taken på torn, sidoskepp och absid. Dessutom byttes tornets krönande kors ut och korsblomman renoverades. Interiören, som inte genomgått någon större renovering eller förändring sedan byggnadstiden, var i stort behov av underhåll till följd av bland annat nedsmutsning, läckage och saltutfällningar i tegelmurarna. I juni 2005 påbörjades restaureringsarbetena som huvudsakligen omfattade rengörings- och konserveringsarbeten, kompletteringsmåleri, fönsterrenovering samt nyinstallation av el. Nästa etapp som påbörjades följande år innefattade bland annat restaurering av snickerier samt trapphusens ytskikt och fönster. Utvändigt dras kyrkan med stora problem till följd av saltutfällningar i tegelfasaderna. Ett projekt där olika metoder testas för att få bukt med problemen har sedan flera år pågått och är ännu löpande.