TÄBY KYRKA

Täby kyrka uppfördes som sockenkyrka under senare hälften av 1200-talet. Den har ett rektangulärt långhus med kor och är ett tidigt exempel på salkyrka. Sakristia med ribblöst kryssvalv av tegel byggs till i norr under 1300-talet och i söder uppförs vapenhus med gavelröste av tegel. Efter en brand i kyrkans tak i mitten av 1400-talet slås fyra kryssvalv av tegel över långhus och kor. På 1480-talet målas kyrkorummets väggar och valv av Albertus Pictor (ca 14401509) och hans verkstad. Valven har aldrig varit överkalkade och hör delvis till Alberts kvalitetsmässigt förnämsta målningssviter. Vid en restaurering på 1780-talet får kyrkan fönster mot norr, fasaderna slätputsas, interiörens väggar vitkalkas och kyrkan får delvis ny inredning ritad av arkitekten Jean Eric Rehn (17171793).

Täby kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. (Enligt uppgift ska kyrkan ha legat inom ett riksintresse för kulturmiljön, men det stämmer inte. BeBR 240108)

Täby är en av Upplands fornlämningsrikaste socknar. Redan under bronsåldern började här en enkel bondekultur växa fram. Från 1000-talet finns Täby belagt som ortnamn på de vikingatida runstenarna vid Jarlabankes bro, byggd över sankmarken vid Täby tä där tä betyder smal väg mellan gärdesgårdar eller dylikt. Det är möjligt att Täby kyrka som så många andra medeltida kyrkor föregåtts av en träkyrka. Den nuvarande kyrkan byggdes centralt och för Täby finns anledning anta att kyrkobygge och sockenbildning skett på en eller flera större jordägares initiativ i ett område som utvecklades till ren frälsejord. När kyrkan stod färdig omkring 1280 var hela Täby förenat i en socken, som fått namn efter den by där kyrkan byggdes. Delar av en runsten har påträffats inmurad i vapenhusets yttervägg. Den tillkom med största sannolikhet på grund av att stenar till bygget, som utfördes under senare hälften av 1400-talet, hämtades från Fittja strax väster om kyrkan.

Äldsta delen av kyrkogården omges till stor del av den medeltida bogårdsmuren. Senare, troligen under 1400-talet, uppfördes södra stigluckan med tegelmurat gavelröste i munkförband. 1763 ersattes en äldre klockstapel med den nuvarande uppe på höjden norr om kyrkan. Lindarna, planterade 1785, markerar kyrkogårdens omfattning fram till utvidgningen 1911 mot väster. Norra stigluckan nybyggdes 1929.
Idag är Täby kyrka en av fem kyrkor i en församling som tillhör de folkrikaste i landet.

Vapenhusets kalkmålningar dateras till omkring 1500. De är blekta av tidigare överkalkningar och fragmentariskt bevarade. Upphovsmannen är oidentifierad. Den rikt järnbeslagna ekdörren med stocklås är original från 1400-talet.

Vid valvslagningen på 1450-talet försågs långhus och kor med fyra kryssvalv av tegel med helstensribbor, överputsade med ett grovt kalkbruk som följer underlagets ojämnheter. Minst 30 år senare, på 1480-talet, kalkades åter kyrkorummets väggar och valv och målades av Albertus Pictor i den för Albert och hans verkstad välkända stil som man känner igen från kyrkorna i Solna, Härnevi och Härkeberga. Valvmålningarna har aldrig varit överkalkade och är i god kondition. De hör delvis till Albertus Pictors kvalitetsmässigt förnämsta målningssviter, även om vissa målningar utförts av nära mästaren stående lärlingar. Särskilt betydelsefulla bildmotiv, som kyrkans centrala kultbild, Nådastolen, en framställning av Treenigheten samt Mariamotiven, har han säkerligen ensam svarat för. Samma gäller uppläggningen och utformningen av målningssviten i sin helhet. Täbymålningarna har en rikedom av dekorativt slingrande växtornamentik utmed valvribbor och väggpelare. Speciellt känt är ett av västvalvets motiv som återger schackspel med Döden. 1993-94 rengjordes och restaurerades valvens och väggarnas målningar av konservator Lars Göthberg. Väggarnas målningar är delvis ödelagda under 1700-talet genom överkalkning och ändrade fönster.

Altarskåpet från 1400-talets slut är eventuellt av inhemsk produktion med påverkan från nordtyska arbeten. Skulpturer i corpus återger motiv från Golgata och Getsemane medan dörrarna fylls av apostlar. Skåpet vilar på en predella över altaret och har såvitt man vet aldrig varit undanställt.

Predikstolen är tillverkad på 1630-talet av holländaren Kaspar Pantén för äldsta slottskyrkan i Stockholm. Den skänktes 1692 tillsammans med bänkar och inventarier av Carl XI till Täby kyrka. Predikstolen var till en början placerad på södra sidan, men flyttades 1757 över till den norra väggen, för övrigt den enda förändring som återstår av 1750-talets restaurering. Ornamenten på korgens fyllningar är tillkomna under 1800-talet. Den sexsidiga korgen vilar på en kolonn av marmor, utförd av bildhuggaren Willem Boy 1582 som solvisare för borggården på Stockholms slott.

1786-88 sker förändringar av kyrkobyggnaden då två nya fönster huggs upp mot norr och två medeltida, smala fönster samt ett rektangulärt fönster i söder förstoras. Kyrkans exteriör överputsas antagligen för första gången och fasaderna får en slätputs som avfärgas i ljus färgton. Interiörens väggar med medeltida målningar kalkas över medan valvens målningar lämnas orörda. Kyrkorummet får delvis ny fast inredning med nytt altare, altarring och läktarbarriär ritad av arkitekten Jean Eric Rehn .

1882-83 görs utvändiga och invändiga arbeten i kyrkan då bl a västportalen breddas och får funktion av huvudentré. Portar med fyllningsdörrar sätt in. Samtidigt uppförs ett vindfång i nygotisk stil. Västgaveln har möjligen haft ett ursprungligt rundfönster som förstorats första gången 1761 och senare även 1883. Fasaderna kalkputsas åter och får nu sin struktur med spritputs och släta omfattningar, blinderingar och hörn samt avfärgas i rosa färgton. Nya öppna bänkar med gavlar av gjutjärn ersätter de slutna bänkkvarteren och nytt brädgolv läggs under bänkkvarteren.

1927-31 restaureras kyrkan under ledning av arkitekt Sven Brandel och konservator Anton Hällström. Kyrkan får elektrisk uppvärmning och belysning. Västportalens dörrar kläs med kopparplåt och rundfönstret ovanför porten får fönster av trä med blyinfattat antikglas.
Målningar i vapenhuset och kyrkorummets väggar friläggs från tidigare överkalkning. Bänkinredningen byggs om och återfår sin slutna form med gavlar i trä, utformade för att stämma överens med Jean Eric Rehns nyklassicistiska inredning. Äldre målning på predikstol och altarbord återställs och övrig fast inredning målas i liknande färgställning. Pelare under läktaren marmoreras och vindfång byggs om. Kalksten läggs i gångarna mellan gravstenarna.

1956 görs genombrott i sakristians medeltida västmur för dörr till kyrkogården och en mindre tillbyggnad. Samma år konserveras altarskåpet av konservator Sven Dalén.

Vid en byggnadsarkeologisk dokumentation i samband med installation av golvvärme på 1960-talet påträffades rester av grundmurar för sidoaltare samt ett stort antal mynt, präglade allt ifrån 1300-talet till mitten av 1900-talet samt medeltida dräktspännen med mera. Fynden förvaras på Historiska museet.

Kyrkans interiör restaureras 1993-94 under ledning av arkitekten Uno Söderberg. Helmekanisk orgel med 25 stämmor byggs av orgelbyggare Mats Arvidsson som även ritar orgelfasaden. Den ersätter en orgel från 1968 och en orgelfasad från 1792.Den nya orgelfasaden utformas som en pastisch av den tidigare, men i betydligt större skala. Altarringen kortas mot öster för bättre plats i koret vid begravningar. Nya, öppna träbänkar med markerad gavel och sits i röd färg ersätter bänkar från 1929. Läktarunderbyggnaden byggs om och kyrkorummet får i väster en panelklädd vägg, målad med tunn lasyr.

Övriga inventarier
Övriga äldre inventarier är rester av fot och cuppa från en medeltida dopfunt av kalksten som förvaras på Historiska museet. Kyrkan äger medeltida kalk och patén av förgyllt silver. En gravhäll med vapensköld över Gere från 1345 är placerad i koret intill altarringen på södra sidan invid östra väggen. Två epitafier, inmurade i kyrkans södra vägg, tillhör Johan Fred. von Schantz respektive Johan Palmstruch, den senare känd som det svenska bankväsendets fader. Hans gravhäll ligger under altarringens södra kant. En ljuskrona av malm är från 1600-talet. Votivskeppet vid nordvästra fönstret skänktes till kyrkan i början av 1700-talet och är av holländskt ursprung.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Kyrkan är orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster. Murarna, uppförda av gråsten, var länge oputsade med synliga, brett utstrukna fogar. Från en brand i mitten av 1400-talet finns över valven rester av puts på långhusets murar och västgavel samt kolnade rester av en äldre, öppen takstol. Kyrkans nuvarande takstol är sannolikt tillkommen i samband med restaureringen efter branden och bör kunna dateras till 1400-talets mitt. Uppmätningar från 1915 visar en medeltida typ av takstol, utformad med saxsparre och två hanbjälkar, som troligen fortfarande bär upp kyrkans branta takfall.

Kyrkan har idag spritputsade fasader med släta omfattningar. Vid en fasadrenovering 1959-61 knackades putsen ner för att eventuellt åter visa kyrkans murar i ett oputsat skick. Synliga lagningar i samband med ändrade muröppningar gjorde att fasaden åter putsades, nu med ett kalkcementbruk. Utformningen från sent 1800-tal, med spritputs och slätputs, behölls och fasadernas kalkcementbruk har 2005 kalkavfärgats. Träspån har troligen varit kyrkans takbeläggning sedan medeltiden.