profil

När tyngden från isen försvann höjde sig landet och när isen smälte hastigt höjdes sig vattenytan. Boplatser som legat vid stranden hamnade då under vattnet. Lager med flintavslag och andra rester kom då att täckas av lera, sand och grus.

När isen smälte började det nedtyngda landet att höja sig. På de flesta platser har detta fortsatt någorlunda kontinuerligt, men inom en kuststräcka från mellersta Halland upp till Uddevalla är förhållanden mer komplicerade. Där blev det en tid så mycket smältvatten från isen att det som tidigare varit land åter täcktes av vatten. Före Göteborg och dess närmaste omgivningar förflyttade sig stranden från 15 m ö h till 25 m ö h. Då dränktes resterna efter de bosättningar som legat vid stränderna. Den här typen av överlagrade boplatser finns endast ett stycke längs västkusten och ingen annanstans.
Den första boplatsen av detta slag som undersöktes låg vid Sandarna och den platsen har fått ge namn åt perioden. Sandarnaboplatsen undersöktes på 1930-talet och där var det äldsta boplatslagret täckt av ungefär 4 meter sand. Rester av boplatsen finns kvar strax intill Älvsborgsbrons södra landfäste.

På 10 meters djup kan lera sedimentera och täcka bottnen. När boplatsresterna täcks av lera utestängs syre och benen förmultnar ej. På dessa platser bevaras alltså benmaterialet. Ben användes till en hel del redskap t ex metkrokar och harpuner. Även matavfall i form av ben bevaras och ger oss uppgifter om vad människorna ätit.

Det normala är att lämningar från stenåldern och framåt endast täcks av ett tunt lager jord. Jordtäcket varierar något beroende på hur marken har använts. Har den t ex varit betesmark är jordtäcket mycket tunt för den nya vegetationen har då betats av och det har inte kunnat bli någon jordtillväxt. Undantag från denna regel är endast i städer där avfall och husrester lämnats kvar under ny bebyggelse och då kan tjocka kulturlager bildas med rester alltifrån den äldsta bebyggelsen fram till dagens.
Lagerföljd från Bua Västergård
I botten finns fint material som avsatts i vatten. Ju närmare vattenytan desto mer grovkorniga blir avlagringarna. Inblandat med större stenar som legat i strandkanten ligger det omlagrade boplatsmaterialet med flintavslag och ben. Detta har sedan täckts av vatten och ett lerlager har avsatts innan vattnet åter dragit sig tillbaka och det åter blir allt grövre material tills man kommer upp till dagens markyta.

Bua Västergård är namnet på denna boplats i Västra Frölunda. Den var bebodd för 8000 år sedan. Då låg den vid en havsvik på stranden av en större ö. Boplatsen övergavs när stranden något hundratal år senare åter steg så att platsen kom att ligga under vatten.

Boplatsen undersöktes 1970 och 1971. Grävningsledare var Johan Wigforss, Göteborgs arkeologiska museum.