Ring

Ur Gotländskt Arkiv 1977, artikel av Aron Andersson:

"Fornsalen har i gåva av fröken Ela Hansen mottagit en fingerring av guld, som bär en bred, diademliknande besättning av små guldpärlor, ungefär 0,6 cm bred och formad som en fris med två kvadratiska fält i mitten och två rektangulära i sidorna, fyllda med fyra resp sex ornament, vardera sammanställt av fyra små guldkulor, som bär en något större guldkula. Mönstret inramas utmed långsidorna av en rad guldpärlor och vid kortändan avslutas det i ömse sidor med ett ornament av tre sammanställda guldpärlor. "Diademet" är lött på en ytterligt tunt och plant uthamrad ring (br ca 0,4 cm och diam ca 2 cm), som sammanställts av fyra smala guldtenar alternerande med tre torserade guldtenar av samma trådliknande finhet.

Den tunna ringen är givetvis ömtålig och inte särskilt slitstark. Den visar också spår av upprepade lagningar. (Inv nr C 11.186:1)

Ringens tidigare öden är inte kända. Kanske är den ett hittegods, som lösts in av en släkting till ägarinnan, guldsmeden Häggström i Visby, under 1800-talets senare del.

Ringen visar uppenbar släktskap med en guldring, som skänktes till Fornsalen av dess grundare P A Säve 1874. I inventariebilagan kallas denna "fornåldrig". Det tekniska tillverkningssättet är alldeles samma men mönstret något olika. Diademet har här spetsoval form (bredd ca 0,7 cm), komponerat av "blommor", närmast som prästkragar, med tolvdelad krona (ibland upp till fjorton flikar) med en platt guldknopp som blombotten. I diademets mitt vilar en sådan blomma i en sexpassformad bladholk, omgiven av en krans av åtta liknande blommor. På ömse sidor grupperar sig ytterligare sex resp sju blommor symmetriskt ytfyllande, och diademet kantas av 8 knoppar utan blombotten utmed långsidorna. I detta fall är själva ringen framställd av en smal kedjeformad ten, omgiven av två dubbla rundstavar och vid ytterkanten en torserad list, också i detta fall utomordentligt tunt uthamrade (diam ca 1,7 cm). Ringen är starkt nedsliten och sönderbruten i det smalaste partiet. (Inv nr A 134)

Fingerringarna är tekniskt så närbesläktade, att de kan tänkas utgångna ur en och samma guldsmeds atelier. Ingendera ringen bär stämpel, och där- med är deras bestämning i tid och rum avsevärt försvårad.

Guldfiligran är en teknik, som utövats med stor skicklighet i de nordiska länderna under järnåldern och på Gotland ända in i vikingatid och medeltid. Men de nu beskrivna ringarna har knappast så aktningsvärd ålder. Deras ornamentik kan förefalla tidlös, fornåldrig, men själva de tunt uthamrade, bandformade ringarna avslöjar dem som tillhörande en relativt sen tid .

I Historiska museets samlingar i Stockholm finns en guldring med praktiskt taget samma form och utförande som den nu till Fornsalen skänkta ringen. Tyvärr har den ingen fynduppgift (inv nr 20072:1). Den inventa- riefördes av C R af Ugglas i juli 1932 som möjligen medeltida, men ett par månader senare, den 15 november samma år, uppvisade en privatperson i Stockholm en i det närmaste helt identisk guldring, som hittats av en hans släkting på Ladugårdsgärdet i Stockholm på 1870-talet. Den ringen bar en otvetydig guldsmedsstämpel av 1600- eller 1700-talskaraktär.

Fingerringarnas utformning tyder i själva verket snarast på en tillkomst tidigast under 1700-talet och troligast under 1800-talet. Men motiven guldsmeden arbetar med är fornåldriga. Förebilderna kan inte sökas i den nordiska fornåldern utan i den klassiska antiken i Medelhavsländerna.

Fornsalens nyförvärv och Historiska museets ring har sin mycket nära förebild i en guldring, som fanns i ringsamlingen i f d slottsmuseet i Berlin. Den har bestämts som senantik och möjligen östromersk. Men i samma ringsamling fanns en fingerring, som i tekniskt utförande, i den tunna bandformade ringen, stod de nu aktuella fingerringarna i Visby och Stockholm betydligt närmare. Den siras av ett mönster av margueriter, som kommer den Säveska ringen nära. Dess bestämning bör vara vägledande för de i Sverige påträffade ringarna: italiensk folkkonst, 1800-talets andra hälft, traditionell efterbildning av senantika former. I Heinz Battkes privatsamling fanns ytterligare en sådan ring som den Säveska men med ännu ymnigare besättning av margueriter, också den karakteriserad som italiensk folk- konst från 1800-talet.

En förfrågan i Museo N azionale Delle Arti E Tradizioni Popolari i Rom gav vid handen, att liknande ringar insamlats till museet från Latium, från trakten av Gaeta, åren 1909/1910, där de då alltjämt bars av befolkningen, tillverkade i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet.

Åtminstone två av fingerringarna i svensk ägo är bevisligen äldre - den Säveska ringen skänktes till Gotlands Fornsal på 1870-talet, och under samma decennium skall fingerringen i privatägo i Stockholm ha påträffats på Ladugårdslandet. Båda fingerringarna bör med tanke på sin förslitning ha varit i bruk under flera decennier, innan de förlorades eller bytte ägare. De bör alltså vara tillverkade senast under 1800-talets förra del.

Det är sannolikt, att sådana antikinspirerade smycken korn på modet under 1700-talets senare hälft, då svärmeriet för antiken blomstrade som mest efter sekelmittens utgrävningar av Pompeji och Herculaneurn. Under 1800-talet kan smyckeforrnerna ha fått en allt vidare spridning för att slutligen leva kvar i folkkonsten in i vårt eget sekel.

Fingerringarna i de svenska samlingarna - helt utan kontrollstämplar - bör vara italienska arbeten. Alltsedan 1700-talets slut fanns en skandinavisk konstnärskoloni i Rom, och många svenskar styrde sina steg till den eviga staden. Fingerringarna är av allt att döma reseminnen från la bella Italia - kanske hemförda till de sjöfarande gutarnas ö som "a sailor's gift"?"