brevstav

Mjöberg (1918) skriver om brevstavar i sin bok:
"Då [urinvånarna] befinna sig på någon längre vandring och ha att passera andra stammars områden, medföra de pass i form av en mindre träpinne, varpå några figurer av olika innebörd ristats. De äro mycket rädda om den lilla trätingesten, ty utan den kunna de riskera sitt liv. De inskurna hieroglyferna avläsas av de nya stammarnas representanter och garantera, att [personen] är ute i ärliga avsikter. Inskriften på pinnen återger ibland, vad man vill ha sagt. Så var otvetydigt fallet med den pinne eller budkavel, som jag omnämnt i min första expeditionsskildring (kap. 9, p. 251). På en av faceterna (bild 181) sågos ett antal raka streck. Det angav antalet av spjutskaft, som en sydligare stam önskade från den nordligare, på vars område en växt lämplig för ändamålet förekom. En annan sida återgav grafiskt det antal ynglingar, som borde överbringa materialet. En sicksacklinje markerade den väg, de borde taga. De uppmanades följa Hann-floden, som gör täta, tvära vändningar åt vänster och höger.
I andra fall åter är budkavlen mera ett tecken på, att man kommer med ett bestämt uppdrag från en annan stam, och delgives i så fall ärendet på muntlig väg.
Skulle en [person] ha begått ett brott och straffet väntar honom, infinner han sig ej sällan för att lova bot och bättring och för att utverka ett förmildrande av straffet. Han lyckas i regeln ernå detta. Har han t. ex. förfört en annan mans hustru, kan straffet reduceras till, att han får ett slag i huvudet eller, såsom i ett distrikt praktiserats, han har att sträcka ut sin hand och tillåta den kränkte äkta mannen att bita, så hårt han gitter, i förförarens tumme!" (Mjöberg 1918:396-397)