LEKSANDS KYRKA

Kyrkans plats på udden som skapats vid Österviken och Österdalsälven brukades redan under förhistorisk tid. Rester av en stenåldersboplats, vikingagravar, ett gravfält med brandgravar samt tidiga kristna gravar vittnar om platsens betydelse och långvariga användning.

Nuvarande kyrka har haft två föregångare varav den andra utgör kärnan i nuvarande byggnad. Del av lämningarna som påträffats under golvet bedöms ha utgjort grundmuren till en kvadratisk träbyggnad, troligen en stavbyggnad. Ytterligare lämningar anses härstamma från en medeltida stenbyggnad som bedöms ha varit föregångaren till nuvarande kyrka. Till omfång anses den ha motsvarat de tre mellersta skeppen i nuvarande långhuset. Till den rektangulära byggnaden hörde troligen också en liten sakristia i norr. En betydande del av långhusets gavlar är bevarade och införlivade i nuvarande murar. Den äldsta kyrkan saknade valv och var byggd helt av gråsten. Med Mälardalens medeltida kyrkor som jämförelse antas den härröra från omkring 1300.

I mitten av 1400-talet tillbyggdes kyrkan med ett torn i väster. Mot slutet av samma sekel eller i början av följande delades långhuset i tre skepp genom pelarrader. Det något högre mitt-skeppet täcktes med stjärnvalv och sidoskeppen med kryssvalv. Även tornets vapenhus välvdes med stjärnvalv. Kort därefter utsmyckades de putsades valven med kalkmålningar. Tornet eldhärjades vid flera tillfällen och efter den förödande branden som 1709 drabbade tornet och långhuset inleddes en genomgripande ombyggnad som pågick fram till 1715. Den gav kyrkan sin nuvarande form och utseende. Större delen av tornet revs och omvandlades till vapenhus. Byggnaden utvidgades dels med nytt kor i förlängningen av mittskeppet och dels med ett sidoskepp i norr. Taket ombyggdes till brutet och valmat tak och kröntes med sin karakteristiska lökspira över byggnadens mitt. Nu var Leksands kyrka omvandlad till centralkyrka, med en kvadratisk plan, förstärkt av tornbyggnad över tak.

För mer historik se kyrkan/kyrkobyggnaden samt bifogad PDF.

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka, ett gravkapell samt en klockstapel.

Kyrkogården
Leksands omfattande kyrkogård har tillkommit i olika etapper och utsträcker sig huvudsakligen norr om kyrkan men har även gravkvarter väster och söder om kyrkan, mot sjöstranden. De äldsta gravarna finns närmast kyrkobyggnaden, på norra sidan ligger de s.k. allmänna gravarna uppställda i kronologisk ordning efter dödsfallens tidpunkt. I äldre tider var familjegravar sällsynta undantag, av ekonomiska skäl. De allmänna gravarna markerades oftast med ett vitt träkors, mera sällan med en enkel natursten. På området förekommer också traditionella gravstenar och järnkors.

Fram till 1910-talet utsträckte sig kyrkogården endast söder om kyrkan mot sjön, över två gravkvarter mot norr samt över ett smalt område öster och söder om kyrkan. Under gravkapellet finns gravar från 1600-talet och väster om detta det s.k. spanska området, mot norr med allmänna gravar och mot söder med familjegravar. Gravvårdarna härrör från åren 1918 till 1919 då epidemin med spanska sjukan härjade som värst. Södra kyrkogården är anlagd på 1950-talet, där blandas allmänna och familjegravar. Norra kyrkogården tillkom 1967 och minneslunden 1979.

Murarna kring de äldsta delarna av kyrkogården är uppförda av gråsten under åren 1802-1839 och portarna med sina putsade stolpar och smidda grindar tillkom under samma period. Den nya muren ersatte en tvåhundra år äldre mur, uppförd av tegel på gråstensgrund och täckt på krönet med spån.
Gravkapellet nordväst om kyrkan, S:t Petri kapell fick sin nuvarande utformning 1985. Ursprungligen var det ett enklare bårhus som enligt ett inristat årtal uppfördes 1760.

Klockstapeln
Till Leksand karakteristiska kyrka hör den mäktiga klockstapeln som uppförde 1628, utanför kyrkogårdsmuren på kyrkvallen. Den tillkom för att ersätta kyrkans torn som brann året innan.
Klockstapeln är byggd i stolpkonstruktion med fristående strävstolpar i väster och öster, brädfodrad, spånslagen samt tjärad med undantag av lanterninen och ljudöppningarna. Huven och lanterninens spira har beklädnad av kopparplåt, klockkammaren har vida öppningar i norr och söder. På norra sidan finns en dörrförsedd ingång.

Medeltida socken. Djura utbruten omkring 1640, Siljansnäs utbruten 1875. Kyrkan ligger i en svag sluttning mot Österviken.

I: Sannolikt var den första kyrkan av trä. Vid restaureringar 1909, 1931 och 1943 har iakttagelser gjorts av grundmurar till en trolig träkyrka. En kolanhopning innanför grundmurens sydvästra hörn ansågs tyda på att byggnaden brunnit. Andra rester av murar har ansetts tillhöra den första stenkyrkan på platsen, men tolkningen får betecknas som osäker.

II: Den befintliga stenkyrkan har ett oregelbundet femskeppigt långhus och ett smalare, polygonalt kor. Framför långhusets västra gavel finns ett vapenhus och i långhusets nordöstra hörn en sakristia. En medeltida salkyrka, troligen från 1200-talets senare hälft eller omkring 1300, utgör kärnan i det nuvarande långhuset. Den befintliga sakristian kan möjligen i sina äldsta partier härröra från denna äldsta byggnadsperiod. Troligen under 1400-talet tillfogades ett västtorn dess nedre del fungerar idag som vapenhus. Sannolikt innan medeltidens utgång tillbyggdes också ett vapenhus i söder. Kyrkans långhus utvidgades vid två efterreformatoriska byggnadsetapper; det södra sidoskeppet tillfogades 1668-72 (två valvkvadrater tillbyggdes och vapenhuset, som sannolikt delvis kvarstår, öppnades mot dessa) och det nordliga 1709 15. Vid det förra tillfället utvidgades också sakristian i öster, vid det senare tillkom det tresidiga korpartiet samt ett centraltorn av trä över långhusets takfall (västtornet samtidigt nedmonterat till vapenhus). Sakristian utvidgades slutligen i ytterligare en byggnadsetapp 1734-57.

Kyrkan har murar av gråsten - förutom det forna tornet (nu vapenhus) som är murat av tegel i munkförband. Exteriören är putsad. Byggnadskropparna täcks av brutna, avvalmade sadeltak; över långhuset rider ett torn, som markerar det nuvarande kyrkorummets centralkaraktär. Centraltornet kröns av en karaktäristisk spira med lökformad ansvällning. Interiören är helt övervälvd; tornets bottenvåning, långhusets mitt och södra sidoskepp med stjärnvalv. Kyrkorummets välvning har tillkommit vid olika byggnadsetapper. Vid medeltidens utgång välvdes långhuset i tre skepp. Valvstöden är således medeltida, men förändrade 1709-15 (från åttkantig till rund grundform). Det södra sidoskeppet innefattar möjligen i väster det medeltida vapenhusets valv, medan valven i de två östra travéerna härrör från 1668-72.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.