ÄLVDALENS KYRKA

Anläggningen består av en kyrkotomt med en kyrkogård och en kyrka. Samt finns ytterligare två kyrkogårdar i anslutning till kyrkotomten/kyrkan.

Den äldsta kyrkogården är anlagd på kyrkotomten innanför stenmuren; öster, norr och söder om kyrkan. Denna del har få och utspridda gravvårdar. I den östra delen ligger en upphöjd rad med äldre gravhällar, ett flertal från 1600-talet, vilka troligen legat i kyrkorummet i den gamla kyrkobyggnaden. Intill tornets norra sida ligger en gravplats inhägnad med gjutjärnsstaket, som utgör familjegrav efter brukspatron Albert Göthe, avliden 1851. Enstaka nyare gravplatser förekommer också inom kyrkotomten. I övrigt är denna planterad med björkar och andra äldre träd, i söder mot muren finns en högre häck. Marken kring gravarna är belagd med gräsmattor som genomkorsas av grusgångar.

Begravningsplatsen utökades 1905 västerut, nedanför tornet på andra sidan landsvägen där ett område iordningställdes för ändamålet. Västra kyrkogården är anlagd med jämna kvarter som understryks av häckar och delas genom grusgångar. Den avgränsas i utkanten av lövträd och är till sin karaktär parkliknande.

Östra kyrkogården, som sträcker sig på en höjd öster om kyrkotomten och prästgården, utgör den senaste etappen i begravningsplatsens utveckling. Den anlades på 1950-talet och dit för-lades ett gravkapell och bårhus som uppfördes samtidigt, strax sydost om kyrkotomten. Östra kyrkogården har karaktär av naturtomt med många lövträd.

Kapellag i Mora under medeltiden, utbrutet 1586. Särna och Idre tillfälligt införlivade 1645-51. Evertsberg tidigt kapellag inom Älvdalen (kyrkbokföringsdistrikt 1922, vilket uppgick i Älvdalen 1976). Den första stenkyrkan i Älvdalen, strax intill Österdalälven, stod såvitt känt färdig 1586. Möjligen har det dock föregåtts av ett medeltida kapell, vars läge är okänt. Intill den södra kyrkogårdsmuren stod fram till 1961 ett kyrkhärbre, som sannolikt fungerat som tiondebod. Härbret, som dendrokronologiskt daterats till sent 1200-tal, flyttades nämnda år till den närbelägna prästgårdstomten.

Den murade kyrkan består av rektangulärt långhus, med utbyggd, halvrund sakristia i öster samt västtorn. Det rektangulära kyrkorummet har ett invändigt halvrunt korutsprång i öster, flankerat av genomgångar till den bakomliggande - tillika halvrunda - sakristian. Ingångar i väster genom tornet samt mitt på långhusets nord- och sydsida.

I: En stenkyrka, välvd i två skepp, påbörjades antingen 1578 eller 1581 (motstridiga uppgifter) och stod färdig 1583. Kyrkan hade även vapenhus av sten i söder. Murar kvarstår sannolikt ännu i norr.

II: Delvis bekostad av en donation av kung Karl XI genomgick kyrkan en radikal ombyggnad 1687-90 under ledning av murmästare Erich Malm. Bredden ökades i söder med 10 alnar, medan den förlängdes med hela 36 alnar. I det på detta sätt tillkomna kyrkorummet slogs även valv. Redan 1723 vidgades koret i ytterligare en ombyggnadsetapp. Enligt en visitation 1725 hade då kyrkan utvidgats "till hela korets rum". En ny sakristia i sten tillbyggdes 1733. Det ännu kvarstående västtornet uppfördes 1816-17. Vid en ombyggnad 1824-26 revs kyrkans valv och det befintliga korpartiet tillkom.

Kyrkans murstomme härrör således från flera byggnadsperioder, men såväl exteriör som interiör präglas framförallt av nyklassicismens formspråk. Åren 1903-05 vidtog en genomgripande restaurering efter förslag av arkitekt Rudolf Arborelius som i allt väsentligt präglar dess nuvarande utseende. Kyrkans ytterväggar spritputsades i lejongult; strävpelare, hörnlister och fönsteromfattningar slätputsades och avfärgades i vitt. Fönster-, dörröppningar samt takresningen förändrades. Den ljusa interiören kännetecknas framförallt i det genombrutna altarrummet, som avgränsas i öster med en bröstningsmur med ovanstående kolonner. Långhusets innertak har stomme av trä och är tunnvälvt, medan altarrummet täcks av ett hjälmvalv. Vid sekelskiftets restaurering erhöll den strama interiören en rik, dekorativ utsmyckning av väggar och valv i klassicerande stil, men även med inslag av jugend. Den fasta inredningen förnyades helt.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Älvdalens socken domineras och präglas av vida skogsområden. Bebyggelsen och jordbruket har varit koncentrerad till älvens dalgång. Länge präglades bygderna i området av ett hårt liv och fattigdom. På 1770-talet inleddes exploateringen av den porfyrrika berggrunden i trakten, syftet var bl.a. att skapa sysselsättning. Porfyr, sandsten och granit som är vanligt förekommande i området präglar också kyrkobyggnaden, som fått påtagliga inslag av dessa stenarter. I tätorten finns numera ett porfyrmuseum. Storskiftet samt skogsindustrins framväxt gav så småningom socknen ökat välstånd. Under 1900-talet intog även vattenkraftsexploateringen en roll i bygden.

Redan på 1400-talet uppfördes i Älvdalen ett litet träkapell. Möjligtvis stod detta på nuvarande kyrkas plats eller närmare älven. Äldre än denna första kyrka är dock härbret som numera står intill prästgården. Det är från 1200-talet och kom senare till användning som tiondebod.

En första stenkyrka uppfördes 1586 på nuvarande plats. Den om- och tillbyggdes i många etapper fram till början på 1800-talet då först tornet tillfördes och sedan befintligt långhus revs och ersattes av ett nytt. Nya kyrkan uppfördes i en tidstypisk nyklassicistisk stil av byggmästare Olof Sjöström, som tillsammans med sin far Eric är upphovsman till ett stort antal liknande kyrkor i Dalarna, Uppland, Västmanland och Gästrikland. I plan, storlek och huvuddrag motsvarar dagens kyrka Sjöströms skapelse. Nuvarande karaktär, såväl utvändigt som invändigt, är dock följden av en omfattande ombyggnad som genomfördes i början på 1900-talet efter ett förslag av arkitekt Rudolf Arborelius.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF.

Anläggningen består av en kyrkotomt med en kyrkogård och en kyrka. Samt finns ytterligare två kyrkogårdar i anslutning till kyrkotomten/kyrkan.

Den äldsta kyrkogården är anlagd på kyrkotomten innanför stenmuren; öster, norr och söder om kyrkan. Denna del har få och utspridda gravvårdar. I den östra delen ligger en upphöjd rad med äldre gravhällar, ett flertal från 1600-talet, vilka troligen legat i kyrkorummet i den gamla kyrkobyggnaden. Intill tornets norra sida ligger en gravplats inhägnad med gjutjärnsstaket, som utgör familjegrav efter brukspatron Albert Göthe, avliden 1851. Enstaka nyare gravplatser förekommer också inom kyrkotomten. I övrigt är denna planterad med björkar och andra äldre träd, i söder mot muren finns en högre häck. Marken kring gravarna är belagd med gräsmattor som genomkorsas av grusgångar.

Begravningsplatsen utökades 1905 västerut, nedanför tornet på andra sidan landsvägen där ett område iordningställdes för ändamålet. Västra kyrkogården är anlagd med jämna kvarter som understryks av häckar och delas genom grusgångar. Den avgränsas i utkanten av lövträd och är till sin karaktär parkliknande.

Östra kyrkogården, som sträcker sig på en höjd öster om kyrkotomten och prästgården, utgör den senaste etappen i begravningsplatsens utveckling. Den anlades på 1950-talet och dit för-lades ett gravkapell och bårhus som uppfördes samtidigt, strax sydost om kyrkotomten. Östra kyrkogården har karaktär av naturtomt med många lövträd.

Älvdalens socken domineras och präglas av vida skogsområden. Bebyggelsen och jordbruket har varit koncentrerad till älvens dalgång. Länge präglades bygderna i området av ett hårt liv och fattigdom. På 1770-talet inleddes exploateringen av den porfyrrika berggrunden i trakten, syftet var bl.a. att skapa sysselsättning. Porfyr, sandsten och granit som är vanligt förekommande i området präglar också kyrkobyggnaden, som fått påtagliga inslag av dessa stenarter. I tätorten finns numera ett porfyrmuseum. Storskiftet samt skogsindustrins framväxt gav så småningom socknen ökat välstånd. Under 1900-talet intog även vattenkraftsexploateringen en roll i bygden.

Redan på 1400-talet uppfördes i Älvdalen ett litet träkapell. Möjligtvis stod detta på nuvarande kyrkas plats eller närmare älven. Äldre än denna första kyrka är dock härbret som numera står intill prästgården. Det är från 1200-talet och kom senare till användning som tiondebod.

En första stenkyrka uppfördes 1586 på nuvarande plats. Den om- och tillbyggdes i många etapper fram till början på 1800-talet då först tornet tillfördes och sedan befintligt långhus revs och ersattes av ett nytt. Nya kyrkan uppfördes i en tidstypisk nyklassicistisk stil av byggmästare Olof Sjöström, som tillsammans med sin far Eric är upphovsman till ett stort antal liknande kyrkor i Dalarna, Uppland, Västmanland och Gästrikland. I plan, storlek och huvuddrag motsvarar dagens kyrka Sjöströms skapelse. Nuvarande karaktär, såväl utvändigt som invändigt, är dock följden av en omfattande ombyggnad som genomfördes i början på 1900-talet efter ett förslag av arkitekt Rudolf Arborelius.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF.