SKANSEN LEJONET

GULLBERGET - Under tidig medeltid var det svenska inflytandet svagt i väst. Sveriges kungar och stormän stred främst sinsemellan och Göta älv utgjorde gräns mellan Norge och Danmark. Första gången Gullberg nämndes i text var när riksmarsken Birger Jarl 1253 lägrade sig på Gullbergs ängar sydost om Gullberget med intentionen att gå samman med Norge för krig mot Danmark. Genom en uppgörelse med danskarna sköt man dock tvisterna på framtiden. Avtalet innebar att Sverige fick en korridor mot väster; södra Hisingen och vissa områden på älvens sydsida blev svensk mark. Det viktiga området började tidigt befästas och 1303 nämns att Birger Jarl låtit bygga ett hus på Gullbergsklippan. Under 1400- och 1500-talets unionskrig mot Danmark befästes klippan från och till.
Gustav Vasa och hans söner anlade under 1500-talet slottsbefästningen Gullbergshus med gravar och vallar på berget. Dess utseende är oklar och 1612 intogs den av danskarna. Den förstördes troligtvis då och berget var sedan danskt i sex år genom att ingå i pant för Älvsborgs lösen. När den var betald och svenskarna återfått området fattades snabbt beslut om grundläggning av nuvarande Göteborg. Befästandet av staden hade hög prioritet tillsammans med städer på andra sidan Östersjön, främst i provinser i Baltikum och Nordtyskland. Det försvarssystem som började anläggas på 1640-talet var traditionellt, men när Erik Dahlberg (1625-1703) anlitades på 1670-talet, växte en av norra Europas effektivaste stadsbefästningar fram.
En stjärnkrans anlagd på Gullberget 1643 revs på 1670-talet och 1687 började skansen Westgötha Leijon uppföras efter Dahlbergs ritningar. 1689 invigdes den av kung Karl XI. Den fick sitt namn för att göra heder åt Västergötland och dess landskapsvapen lejonet. Lejonet kom aldrig att utsättas för strider och dess underhåll varierade med hotbilden. Senast den sattes i beredskap var 1806 under Napoleonkrigen. Samma år tog man beslut om rivning av Göteborgs bastionssystem men skansarna blev kvar och Lejonet fick nu tjäna som förråd för stadens lantförsvar. 1822 avfärdades stadens befästning från rikets försvar och Lejonet blev då upplag för en ammunitionsfabrik i närheten. 1895 flyttade ammunitionstillverkningen till Kviberg och skansen stod tom fram till 1908 när den renoverades och inreddes till landstormsförråd.

SKANSEN LEJONET- Göteborgs befästning med bastionssystem och ytterförsvar med skansarna samt Nya Älvsborg var ett påkostat projekt och imponerande också internationellt sett. Stadens bergiga topografi gjorde det viktigt att säkra omgivande höjder där fiender kunde lägra sig och redan 1639 lade man fram förslag om att befästa stadens omgivande berg. Erik Dahlberg började under 1670-talet planera uppförande av skansarna Lejonet på Gullberget, Kronan på Risåsen och ytterligare ett antal skansar som dock aldrig byggdes. När Lejonet uppfördes gick strandlinjen strax norr om Gullberget och ett stort vassområde (Gullbergsvass) bredde ut sig i norr, vilket gav bra försvarsmöjligheter. Lejonet uppfördes 1687-89 och är nu tillsammans med Kronan, Nya Älvsborg och vallgraven en av få bevarade delar av befästningsverket.

MILJÖ - Lejonet står som en solitär på Gullberget, strax öster om Göteborgs centrum. Söder om skansen löper flera järnvägsspår anlagda i slutet av 1800-talet och utgör gräns mellan den och stadsbebyggelse i söder. Norr om skansen finns ytterligare ett järnvägsspår och norr om detta Gullbergsvass stora industriområde. Detta gör området otillgängligt och trots sitt idag relativt centrala läge ger Gullberget med skansen tornande högst upp ett ensligt intryck. Gullberget har troligtvis varit försett med vallar för att hindra en fientlig anstormning men av dessa finns idag inga tydliga spår. Det steniga berget är istället beväxt med gräs, buskar och träd, främst björkar. Vattenfyllda gravar fanns eventuellt också men i vilken omfattning och hur länge är oklart. Gullberget var en viktig del av befästningen och hela förutsättningen för att Lejonet uppfördes. Sannolikt ska här också finnas rester av den tidigare fästningen Gullbergshus. En smal asfalterad väg leder till en vändplan framför skansen och ett svartmålat järnräcke löper längs vägen. Klippans i övrigt orörda karaktär bidrar tillsammans med den isolering som järnvägen ger, till skansens egenart och gör dess ursprungliga roll som befästning tydlig även idag. Sikten över omgivningarna är vidsträckt och valet av plats för befästningen känns uppenbar.
EXTERIÖR - Lejonet har en sluten, enhetlig och funktionell utformning tydligt kopplad till den militära verksamheten. Den är uppförd som en cirkulär tornbyggnad omgiven av ett tenaljverk med fyra spetsformiga utbyggnader. Murblocken i gnejs, granit och diabas har troligen tagits från Gullberget och tidigare befästningar på berget. Tenaljspetsarna är likt hörnkedjor murade i rundade, likformiga stenar. De fyra meter tjocka murarna byggdes med avsikt att hindra fientliga kulor och tillhör anläggningens viktigaste försvar. Skalmurar var svaga och otillförlitliga i strid och Lejonet har därför sannolikt fullmurar som bättre stod emot fientliga angrepp. Tak på torn och tenaljer var ursprungligen blytäckta och uppgifter finns om att tenaljerna någon gång också haft trätak. Idag är samtliga tak täckta av förzinkad, svartmålad stålplåt. De flesta skottgluggar är idag igenmurade. Embrassyrer i tenaljerna och plan 3 och 4 är försedda med tvåglasfönster med diskreta karmar. I väster finns en brandstege som nås från våning tre och fyra.
Skansen byggdes med ett provisoriskt blyöverdraget och guldtäckt lejon i trä på takkrönet. Vid en takrenovering på 1750-talet byttes det då rötskadade lejonet mot en glob på piedestal. I samband med en takrenovering efter att en brand förstört skansens tak, sattes det nuvarande fyra meter höga kopparlejonet upp 1893. Detta lejon bär en sköld med riksvapnet i sin vänstra tass medan det tidigare hade landskapet Västergötlands vapen.
INTERIÖR - Lejonets interiör är symmetrisk och enhetlig. Planlösningen är öppen med ett rum på varje våning. Embrassyrer och skottgluggar är av funktionella skäl regelbundet placerade runt hela byggnaden. De fyra tenaljerna, symmetriskt placerade runt tornkroppen, är likadant utformade. I byggnaden finns detaljer som hålrum för bjälklag och ringar som använts för att lyfta och transportera tung utrustning som vittnar om tidigare verksamhet.
Vid en omfattande renovering 1973-74 fick skansen sitt nuvarande utseende. Bland annat putsades och kalkades den om invändigt, fönster sattes in och golv lades. Nu inreddes också tenaljerna.
Mittornet är uppfört i sex våningar fördelade på två valvkonstruktioner. Väggar är putsade och vitkalkade, med undantag från embrassyrnischer och trappor som är vitmålade. Entrén i norr utgörs av ett tunnvalv, avgränsat av två dörrar. Den ursprungliga yttre dörren, klädd med bröstharnesk, hänger på den centrala trappkroppen i bottenplan, våning 1. Den inre dörren är möjligen också ursprunglig. Trappan leder upp till plan 3 och är mycket snäv och brant för att lätt kunna försvaras. Golvet i våning 1 består delvis av ursprungliga naturstensmurar som i ett kryss utgår från rummets mitt. De kan ha haft som funktion att stabilisera yttermuren. Den norra muren döljs av ett brädgolv som tidigare utgjort golv i våning 3 och 4. Under en lucka i detta finns den artesiska brunnen. I övrigt har våning 1 skiffergolv. Våningen avslutas med valv liggande på yttermurarna och trappkroppen. Enda muröppningarna är ett antal högt placerade ljusinsläpp.
Våning 2 är en dold halvvåning som endast kan nås genom en lucka i våning 3. Den har inga ljusinsläpp och användes troligtvis som logement och förråd. Våningen har jordgolv och väggarna är inte putsade utan muren är synlig. Eventuellt var denna våning inte planerad från början, utan tillkom genom att det fanns plats mellan våning 1 och 3. Här är den centrala ventilationsanläggningen placerad sedan ombyggnaden 1973-74.
Våning 3 utgjorde tillsammans med våning 4 artillerivåningar med kanonembrassyrer. 1974 lade man här ett mönsterlagt golv i lamellparkett. Det ursprungliga golvet av furuplank var rötskadat och de plank som var oskadade lades som golv i en del av bottenvåningen. I taket finns det ursprungliga bjälklaget, upplagt på träsyllar i muren och fyra ursprungliga träpelare i rummets mitt, ett bra exempel på 1600-talets byggnadskonstruktion. Pelarna gick ursprungligen hela vägen upp till valvets hjässa genom ovanliggande våningar. Våning 3 används idag som matsal. I en av embrassyrerna i sydväst finns en mathiss som går ner till en av krutkammarna i tenalj 3. Här finns även ett mindre pentry.
Våning 4, idag ordenslokal, har samma utförande som våning 3. Tidigare fanns även en infanterivåning, plan 5 och ovan denna ett vindsutrymme för förvaring. Av infanterivåningen återstår idag endast en balkong byggd på rester av ursprungliga golvbjälkar, spår av det gamla bjälklagets upplag i muren samt utstickande bjälkar. Det har funnits luckor i golven mellan våningarna för transport av material. Rummet avslutas uppåt i ett spetsformigt högt valv.
Från bottenvåningen leder tunnvalv till tenaljerna, som med träbjälklag var indelade i två våningar. Bottenvåningarna hade fyra embrassyrer för artilleri och övervåningarna hade tolv nu igenmurade skottgluggar för infanteri. De ursprungliga bjälklagen finns inte kvar, men ursparingar i väggarna visar var ursprungliga bjälklag suttit. Två tenaljer försågs med nya bjälklag i gran 1973-74. I tenalj 3, nu bibliotek och mötesrum, finns en äldre spis bevarad. Rökgångar vittnar om att sådana tidigare funnits i alla tenaljspetsarna. Ursprungliga jordgolv är ersatta med skiffergolv. Från varje tenaljgång nås två mindre rum med ursprunglig funktion som krutkammare. Tenalj 1 och 4 är inredda till omklädningsrum, tenalj 2 till kök och har kaklade väggar och klinkergolv.

KÄLLA: Förslag till utökning av skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005-01-24. Beteckning 311-4279-2004

GULLBERGET - Under tidig medeltid var det svenska inflytandet svagt i väst. Sveriges kungar och stormän stred främst sinsemellan och Göta älv utgjorde gräns mellan Norge och Danmark. Första gången Gullberg nämndes i text var när riksmarsken Birger Jarl 1253 lägrade sig på Gullbergs ängar sydost om Gullberget med intentionen att gå samman med Norge för krig mot Danmark. Genom en uppgörelse med danskarna sköt man dock tvisterna på framtiden. Avtalet innebar att Sverige fick en korridor mot väster; södra Hisingen och vissa områden på älvens sydsida blev svensk mark. Det viktiga området började tidigt befästas och 1303 nämns att Birger Jarl låtit bygga ett hus på Gullbergsklippan. Under 1400- och 1500-talets unionskrig mot Danmark befästes klippan från och till.
Gustav Vasa och hans söner anlade under 1500-talet slottsbefästningen Gullbergshus med gravar och vallar på berget. Dess utseende är oklar och 1612 intogs den av danskarna. Den förstördes troligtvis då och berget var sedan danskt i sex år genom att ingå i pant för Älvsborgs lösen. När den var betald och svenskarna återfått området fattades snabbt beslut om grundläggning av nuvarande Göteborg. Befästandet av staden hade hög prioritet tillsammans med städer på andra sidan Östersjön, främst i provinser i Baltikum och Nordtyskland. Det försvarssystem som började anläggas på 1640-talet var traditionellt, men när Erik Dahlberg (1625-1703) anlitades på 1670-talet, växte en av norra Europas effektivaste stadsbefästningar fram.
En stjärnkrans anlagd på Gullberget 1643 revs på 1670-talet och 1687 började skansen Westgötha Leijon uppföras efter Dahlbergs ritningar. 1689 invigdes den av kung Karl XI. Den fick sitt namn för att göra heder åt Västergötland och dess landskapsvapen lejonet. Lejonet kom aldrig att utsättas för strider och dess underhåll varierade med hotbilden. Senast den sattes i beredskap var 1806 under Napoleonkrigen. Samma år tog man beslut om rivning av Göteborgs bastionssystem men skansarna blev kvar och Lejonet fick nu tjäna som förråd för stadens lantförsvar. 1822 avfärdades stadens befästning från rikets försvar och Lejonet blev då upplag för en ammunitionsfabrik i närheten. 1895 flyttade ammunitionstillverkningen till Kviberg och skansen stod tom fram till 1908 när den renoverades och inreddes till landstormsförråd.

SKANSEN LEJONET- Göteborgs befästning med bastionssystem och ytterförsvar med skansarna samt Nya Älvsborg var ett påkostat projekt och imponerande också internationellt sett. Stadens bergiga topografi gjorde det viktigt att säkra omgivande höjder där fiender kunde lägra sig och redan 1639 lade man fram förslag om att befästa stadens omgivande berg. Erik Dahlberg började under 1670-talet planera uppförande av skansarna Lejonet på Gullberget, Kronan på Risåsen och ytterligare ett antal skansar som dock aldrig byggdes. När Lejonet uppfördes gick strandlinjen strax norr om Gullberget och ett stort vassområde (Gullbergsvass) bredde ut sig i norr, vilket gav bra försvarsmöjligheter. Lejonet uppfördes 1687-89 och är nu tillsammans med Kronan, Nya Älvsborg och vallgraven en av få bevarade delar av befästningsverket.

MILJÖ - Lejonet står som en solitär på Gullberget, strax öster om Göteborgs centrum. Söder om skansen löper flera järnvägsspår anlagda i slutet av 1800-talet och utgör gräns mellan den och stadsbebyggelse i söder. Norr om skansen finns ytterligare ett järnvägsspår och norr om detta Gullbergsvass stora industriområde. Detta gör området otillgängligt och trots sitt idag relativt centrala läge ger Gullberget med skansen tornande högst upp ett ensligt intryck. Gullberget har troligtvis varit försett med vallar för att hindra en fientlig anstormning men av dessa finns idag inga tydliga spår. Det steniga berget är istället beväxt med gräs, buskar och träd, främst björkar. Vattenfyllda gravar fanns eventuellt också men i vilken omfattning och hur länge är oklart. Gullberget var en viktig del av befästningen och hela förutsättningen för att Lejonet uppfördes. Sannolikt ska här också finnas rester av den tidigare fästningen Gullbergshus. En smal asfalterad väg leder till en vändplan framför skansen och ett svartmålat järnräcke löper längs vägen. Klippans i övrigt orörda karaktär bidrar tillsammans med den isolering som järnvägen ger, till skansens egenart och gör dess ursprungliga roll som befästning tydlig även idag. Sikten över omgivningarna är vidsträckt och valet av plats för befästningen känns uppenbar.
EXTERIÖR - Lejonet har en sluten, enhetlig och funktionell utformning tydligt kopplad till den militära verksamheten. Den är uppförd som en cirkulär tornbyggnad omgiven av ett tenaljverk med fyra spetsformiga utbyggnader. Murblocken i gnejs, granit och diabas har troligen tagits från Gullberget och tidigare befästningar på berget. Tenaljspetsarna är likt hörnkedjor murade i rundade, likformiga stenar. De fyra meter tjocka murarna byggdes med avsikt att hindra fientliga kulor och tillhör anläggningens viktigaste försvar. Skalmurar var svaga och otillförlitliga i strid och Lejonet har därför sannolikt fullmurar som bättre stod emot fientliga angrepp. Tak på torn och tenaljer var ursprungligen blytäckta och uppgifter finns om att tenaljerna någon gång också haft trätak. Idag är samtliga tak täckta av förzinkad, svartmålad stålplåt. De flesta skottgluggar är idag igenmurade. Embrassyrer i tenaljerna och plan 3 och 4 är försedda med tvåglasfönster med diskreta karmar. I väster finns en brandstege som nås från våning tre och fyra.
Skansen byggdes med ett provisoriskt blyöverdraget och guldtäckt lejon i trä på takkrönet. Vid en takrenovering på 1750-talet byttes det då rötskadade lejonet mot en glob på piedestal. I samband med en takrenovering efter att en brand förstört skansens tak, sattes det nuvarande fyra meter höga kopparlejonet upp 1893. Detta lejon bär en sköld med riksvapnet i sin vänstra tass medan det tidigare hade landskapet Västergötlands vapen.
INTERIÖR - Lejonets interiör är symmetrisk och enhetlig. Planlösningen är öppen med ett rum på varje våning. Embrassyrer och skottgluggar är av funktionella skäl regelbundet placerade runt hela byggnaden. De fyra tenaljerna, symmetriskt placerade runt tornkroppen, är likadant utformade. I byggnaden finns detaljer som hålrum för bjälklag och ringar som använts för att lyfta och transportera tung utrustning som vittnar om tidigare verksamhet.
Vid en omfattande renovering 1973-74 fick skansen sitt nuvarande utseende. Bland annat putsades och kalkades den om invändigt, fönster sattes in och golv lades. Nu inreddes också tenaljerna.
Mittornet är uppfört i sex våningar fördelade på två valvkonstruktioner. Väggar är putsade och vitkalkade, med undantag från embrassyrnischer och trappor som är vitmålade. Entrén i norr utgörs av ett tunnvalv, avgränsat av två dörrar. Den ursprungliga yttre dörren, klädd med bröstharnesk, hänger på den centrala trappkroppen i bottenplan, våning 1. Den inre dörren är möjligen också ursprunglig. Trappan leder upp till plan 3 och är mycket snäv och brant för att lätt kunna försvaras. Golvet i våning 1 består delvis av ursprungliga naturstensmurar som i ett kryss utgår från rummets mitt. De kan ha haft som funktion att stabilisera yttermuren. Den norra muren döljs av ett brädgolv som tidigare utgjort golv i våning 3 och 4. Under en lucka i detta finns den artesiska brunnen. I övrigt har våning 1 skiffergolv. Våningen avslutas med valv liggande på yttermurarna och trappkroppen. Enda muröppningarna är ett antal högt placerade ljusinsläpp.
Våning 2 är en dold halvvåning som endast kan nås genom en lucka i våning 3. Den har inga ljusinsläpp och användes troligtvis som logement och förråd. Våningen har jordgolv och väggarna är inte putsade utan muren är synlig. Eventuellt var denna våning inte planerad från början, utan tillkom genom att det fanns plats mellan våning 1 och 3. Här är den centrala ventilationsanläggningen placerad sedan ombyggnaden 1973-74.
Våning 3 utgjorde tillsammans med våning 4 artillerivåningar med kanonembrassyrer. 1974 lade man här ett mönsterlagt golv i lamellparkett. Det ursprungliga golvet av furuplank var rötskadat och de plank som var oskadade lades som golv i en del av bottenvåningen. I taket finns det ursprungliga bjälklaget, upplagt på träsyllar i muren och fyra ursprungliga träpelare i rummets mitt, ett bra exempel på 1600-talets byggnadskonstruktion. Pelarna gick ursprungligen hela vägen upp till valvets hjässa genom ovanliggande våningar. Våning 3 används idag som matsal. I en av embrassyrerna i sydväst finns en mathiss som går ner till en av krutkammarna i tenalj 3. Här finns även ett mindre pentry.
Våning 4, idag ordenslokal, har samma utförande som våning 3. Tidigare fanns även en infanterivåning, plan 5 och ovan denna ett vindsutrymme för förvaring. Av infanterivåningen återstår idag endast en balkong byggd på rester av ursprungliga golvbjälkar, spår av det gamla bjälklagets upplag i muren samt utstickande bjälkar. Det har funnits luckor i golven mellan våningarna för transport av material. Rummet avslutas uppåt i ett spetsformigt högt valv.
Från bottenvåningen leder tunnvalv till tenaljerna, som med träbjälklag var indelade i två våningar. Bottenvåningarna hade fyra embrassyrer för artilleri och övervåningarna hade tolv nu igenmurade skottgluggar för infanteri. De ursprungliga bjälklagen finns inte kvar, men ursparingar i väggarna visar var ursprungliga bjälklag suttit. Två tenaljer försågs med nya bjälklag i gran 1973-74. I tenalj 3, nu bibliotek och mötesrum, finns en äldre spis bevarad. Rökgångar vittnar om att sådana tidigare funnits i alla tenaljspetsarna. Ursprungliga jordgolv är ersatta med skiffergolv. Från varje tenaljgång nås två mindre rum med ursprunglig funktion som krutkammare. Tenalj 1 och 4 är inredda till omklädningsrum, tenalj 2 till kök och har kaklade väggar och klinkergolv.

KÄLLA: Förslag till utökning av skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005-01-24. Beteckning 311-4279-2004

GULLBERGET - Under tidig medeltid var det svenska inflytandet svagt i väst. Sveriges kungar och stormän stred främst sinsemellan och Göta älv utgjorde gräns mellan Norge och Danmark. Första gången Gullberg nämndes i text var när riksmarsken Birger Jarl 1253 lägrade sig på Gullbergs ängar sydost om Gullberget med intentionen att gå samman med Norge för krig mot Danmark. Genom en uppgörelse med danskarna sköt man dock tvisterna på framtiden. Avtalet innebar att Sverige fick en korridor mot väster; södra Hisingen och vissa områden på älvens sydsida blev svensk mark. Det viktiga området började tidigt befästas och 1303 nämns att Birger Jarl låtit bygga ett hus på Gullbergsklippan. Under 1400- och 1500-talets unionskrig mot Danmark befästes klippan från och till.
Gustav Vasa och hans söner anlade under 1500-talet slottsbefästningen Gullbergshus med gravar och vallar på berget. Dess utseende är oklar och 1612 intogs den av danskarna. Den förstördes troligtvis då och berget var sedan danskt i sex år genom att ingå i pant för Älvsborgs lösen. När den var betald och svenskarna återfått området fattades snabbt beslut om grundläggning av nuvarande Göteborg. Befästandet av staden hade hög prioritet tillsammans med städer på andra sidan Östersjön, främst i provinser i Baltikum och Nordtyskland. Det försvarssystem som började anläggas på 1640-talet var traditionellt, men när Erik Dahlberg (1625-1703) anlitades på 1670-talet, växte en av norra Europas effektivaste stadsbefästningar fram.
En stjärnkrans anlagd på Gullberget 1643 revs på 1670-talet och 1687 började skansen Westgötha Leijon uppföras efter Dahlbergs ritningar. 1689 invigdes den av kung Karl XI. Den fick sitt namn för att göra heder åt Västergötland och dess landskapsvapen lejonet. Lejonet kom aldrig att utsättas för strider och dess underhåll varierade med hotbilden. Senast den sattes i beredskap var 1806 under Napoleonkrigen. Samma år tog man beslut om rivning av Göteborgs bastionssystem men skansarna blev kvar och Lejonet fick nu tjäna som förråd för stadens lantförsvar. 1822 avfärdades stadens befästning från rikets försvar och Lejonet blev då upplag för en ammunitionsfabrik i närheten. 1895 flyttade ammunitionstillverkningen till Kviberg och skansen stod tom fram till 1908 när den renoverades och inreddes till landstormsförråd.

SKANSEN LEJONET- Göteborgs befästning med bastionssystem och ytterförsvar med skansarna samt Nya Älvsborg var ett påkostat projekt och imponerande också internationellt sett. Stadens bergiga topografi gjorde det viktigt att säkra omgivande höjder där fiender kunde lägra sig och redan 1639 lade man fram förslag om att befästa stadens omgivande berg. Erik Dahlberg började under 1670-talet planera uppförande av skansarna Lejonet på Gullberget, Kronan på Risåsen och ytterligare ett antal skansar som dock aldrig byggdes. När Lejonet uppfördes gick strandlinjen strax norr om Gullberget och ett stort vassområde (Gullbergsvass) bredde ut sig i norr, vilket gav bra försvarsmöjligheter. Lejonet uppfördes 1687-89 och är nu tillsammans med Kronan, Nya Älvsborg och vallgraven en av få bevarade delar av befästningsverket.

MILJÖ - Lejonet står som en solitär på Gullberget, strax öster om Göteborgs centrum. Söder om skansen löper flera järnvägsspår anlagda i slutet av 1800-talet och utgör gräns mellan den och stadsbebyggelse i söder. Norr om skansen finns ytterligare ett järnvägsspår och norr om detta Gullbergsvass stora industriområde. Detta gör området otillgängligt och trots sitt idag relativt centrala läge ger Gullberget med skansen tornande högst upp ett ensligt intryck. Gullberget har troligtvis varit försett med vallar för att hindra en fientlig anstormning men av dessa finns idag inga tydliga spår. Det steniga berget är istället beväxt med gräs, buskar och träd, främst björkar. Vattenfyllda gravar fanns eventuellt också men i vilken omfattning och hur länge är oklart. Gullberget var en viktig del av befästningen och hela förutsättningen för att Lejonet uppfördes. Sannolikt ska här också finnas rester av den tidigare fästningen Gullbergshus. En smal asfalterad väg leder till en vändplan framför skansen och ett svartmålat järnräcke löper längs vägen. Klippans i övrigt orörda karaktär bidrar tillsammans med den isolering som järnvägen ger, till skansens egenart och gör dess ursprungliga roll som befästning tydlig även idag. Sikten över omgivningarna är vidsträckt och valet av plats för befästningen känns uppenbar.
EXTERIÖR - Lejonet har en sluten, enhetlig och funktionell utformning tydligt kopplad till den militära verksamheten. Den är uppförd som en cirkulär tornbyggnad omgiven av ett tenaljverk med fyra spetsformiga utbyggnader. Murblocken i gnejs, granit och diabas har troligen tagits från Gullberget och tidigare befästningar på berget. Tenaljspetsarna är likt hörnkedjor murade i rundade, likformiga stenar. De fyra meter tjocka murarna byggdes med avsikt att hindra fientliga kulor och tillhör anläggningens viktigaste försvar. Skalmurar var svaga och otillförlitliga i strid och Lejonet har därför sannolikt fullmurar som bättre stod emot fientliga angrepp. Tak på torn och tenaljer var ursprungligen blytäckta och uppgifter finns om att tenaljerna någon gång också haft trätak. Idag är samtliga tak täckta av förzinkad, svartmålad stålplåt. De flesta skottgluggar är idag igenmurade. Embrassyrer i tenaljerna och plan 3 och 4 är försedda med tvåglasfönster med diskreta karmar. I väster finns en brandstege som nås från våning tre och fyra.
Skansen byggdes med ett provisoriskt blyöverdraget och guldtäckt lejon i trä på takkrönet. Vid en takrenovering på 1750-talet byttes det då rötskadade lejonet mot en glob på piedestal. I samband med en takrenovering efter att en brand förstört skansens tak, sattes det nuvarande fyra meter höga kopparlejonet upp 1893. Detta lejon bär en sköld med riksvapnet i sin vänstra tass medan det tidigare hade landskapet Västergötlands vapen.
INTERIÖR - Lejonets interiör är symmetrisk och enhetlig. Planlösningen är öppen med ett rum på varje våning. Embrassyrer och skottgluggar är av funktionella skäl regelbundet placerade runt hela byggnaden. De fyra tenaljerna, symmetriskt placerade runt tornkroppen, är likadant utformade. I byggnaden finns detaljer som hålrum för bjälklag och ringar som använts för att lyfta och transportera tung utrustning som vittnar om tidigare verksamhet.
Vid en omfattande renovering 1973-74 fick skansen sitt nuvarande utseende. Bland annat putsades och kalkades den om invändigt, fönster sattes in och golv lades. Nu inreddes också tenaljerna.
Mittornet är uppfört i sex våningar fördelade på två valvkonstruktioner. Väggar är putsade och vitkalkade, med undantag från embrassyrnischer och trappor som är vitmålade. Entrén i norr utgörs av ett tunnvalv, avgränsat av två dörrar. Den ursprungliga yttre dörren, klädd med bröstharnesk, hänger på den centrala trappkroppen i bottenplan, våning 1. Den inre dörren är möjligen också ursprunglig. Trappan leder upp till plan 3 och är mycket snäv och brant för att lätt kunna försvaras. Golvet i våning 1 består delvis av ursprungliga naturstensmurar som i ett kryss utgår från rummets mitt. De kan ha haft som funktion att stabilisera yttermuren. Den norra muren döljs av ett brädgolv som tidigare utgjort golv i våning 3 och 4. Under en lucka i detta finns den artesiska brunnen. I övrigt har våning 1 skiffergolv. Våningen avslutas med valv liggande på yttermurarna och trappkroppen. Enda muröppningarna är ett antal högt placerade ljusinsläpp.
Våning 2 är en dold halvvåning som endast kan nås genom en lucka i våning 3. Den har inga ljusinsläpp och användes troligtvis som logement och förråd. Våningen har jordgolv och väggarna är inte putsade utan muren är synlig. Eventuellt var denna våning inte planerad från början, utan tillkom genom att det fanns plats mellan våning 1 och 3. Här är den centrala ventilationsanläggningen placerad sedan ombyggnaden 1973-74.
Våning 3 utgjorde tillsammans med våning 4 artillerivåningar med kanonembrassyrer. 1974 lade man här ett mönsterlagt golv i lamellparkett. Det ursprungliga golvet av furuplank var rötskadat och de plank som var oskadade lades som golv i en del av bottenvåningen. I taket finns det ursprungliga bjälklaget, upplagt på träsyllar i muren och fyra ursprungliga träpelare i rummets mitt, ett bra exempel på 1600-talets byggnadskonstruktion. Pelarna gick ursprungligen hela vägen upp till valvets hjässa genom ovanliggande våningar. Våning 3 används idag som matsal. I en av embrassyrerna i sydväst finns en mathiss som går ner till en av krutkammarna i tenalj 3. Här finns även ett mindre pentry.
Våning 4, idag ordenslokal, har samma utförande som våning 3. Tidigare fanns även en infanterivåning, plan 5 och ovan denna ett vindsutrymme för förvaring. Av infanterivåningen återstår idag endast en balkong byggd på rester av ursprungliga golvbjälkar, spår av det gamla bjälklagets upplag i muren samt utstickande bjälkar. Det har funnits luckor i golven mellan våningarna för transport av material. Rummet avslutas uppåt i ett spetsformigt högt valv.
Från bottenvåningen leder tunnvalv till tenaljerna, som med träbjälklag var indelade i två våningar. Bottenvåningarna hade fyra embrassyrer för artilleri och övervåningarna hade tolv nu igenmurade skottgluggar för infanteri. De ursprungliga bjälklagen finns inte kvar, men ursparingar i väggarna visar var ursprungliga bjälklag suttit. Två tenaljer försågs med nya bjälklag i gran 1973-74. I tenalj 3, nu bibliotek och mötesrum, finns en äldre spis bevarad. Rökgångar vittnar om att sådana tidigare funnits i alla tenaljspetsarna. Ursprungliga jordgolv är ersatta med skiffergolv. Från varje tenaljgång nås två mindre rum med ursprunglig funktion som krutkammare. Tenalj 1 och 4 är inredda till omklädningsrum, tenalj 2 till kök och har kaklade väggar och klinkergolv.

KÄLLA: Förslag till utökning av skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005-01-24. Beteckning 311-4279-2004

GULLBERGET - Under tidig medeltid var det svenska inflytandet svagt i väst. Sveriges kungar och stormän stred främst sinsemellan och Göta älv utgjorde gräns mellan Norge och Danmark. Första gången Gullberg nämndes i text var när riksmarsken Birger Jarl 1253 lägrade sig på Gullbergs ängar sydost om Gullberget med intentionen att gå samman med Norge för krig mot Danmark. Genom en uppgörelse med danskarna sköt man dock tvisterna på framtiden. Avtalet innebar att Sverige fick en korridor mot väster; södra Hisingen och vissa områden på älvens sydsida blev svensk mark. Det viktiga området började tidigt befästas och 1303 nämns att Birger Jarl låtit bygga ett hus på Gullbergsklippan. Under 1400- och 1500-talets unionskrig mot Danmark befästes klippan från och till.
Gustav Vasa och hans söner anlade under 1500-talet slottsbefästningen Gullbergshus med gravar och vallar på berget. Dess utseende är oklar och 1612 intogs den av danskarna. Den förstördes troligtvis då och berget var sedan danskt i sex år genom att ingå i pant för Älvsborgs lösen. När den var betald och svenskarna återfått området fattades snabbt beslut om grundläggning av nuvarande Göteborg. Befästandet av staden hade hög prioritet tillsammans med städer på andra sidan Östersjön, främst i provinser i Baltikum och Nordtyskland. Det försvarssystem som började anläggas på 1640-talet var traditionellt, men när Erik Dahlberg (1625-1703) anlitades på 1670-talet, växte en av norra Europas effektivaste stadsbefästningar fram.
En stjärnkrans anlagd på Gullberget 1643 revs på 1670-talet och 1687 började skansen Westgötha Leijon uppföras efter Dahlbergs ritningar. 1689 invigdes den av kung Karl XI. Den fick sitt namn för att göra heder åt Västergötland och dess landskapsvapen lejonet. Lejonet kom aldrig att utsättas för strider och dess underhåll varierade med hotbilden. Senast den sattes i beredskap var 1806 under Napoleonkrigen. Samma år tog man beslut om rivning av Göteborgs bastionssystem men skansarna blev kvar och Lejonet fick nu tjäna som förråd för stadens lantförsvar. 1822 avfärdades stadens befästning från rikets försvar och Lejonet blev då upplag för en ammunitionsfabrik i närheten. 1895 flyttade ammunitionstillverkningen till Kviberg och skansen stod tom fram till 1908 när den renoverades och inreddes till landstormsförråd.

SKANSEN LEJONET- Göteborgs befästning med bastionssystem och ytterförsvar med skansarna samt Nya Älvsborg var ett påkostat projekt och imponerande också internationellt sett. Stadens bergiga topografi gjorde det viktigt att säkra omgivande höjder där fiender kunde lägra sig och redan 1639 lade man fram förslag om att befästa stadens omgivande berg. Erik Dahlberg började under 1670-talet planera uppförande av skansarna Lejonet på Gullberget, Kronan på Risåsen och ytterligare ett antal skansar som dock aldrig byggdes. När Lejonet uppfördes gick strandlinjen strax norr om Gullberget och ett stort vassområde (Gullbergsvass) bredde ut sig i norr, vilket gav bra försvarsmöjligheter. Lejonet uppfördes 1687-89 och är nu tillsammans med Kronan, Nya Älvsborg och vallgraven en av få bevarade delar av befästningsverket.

MILJÖ - Lejonet står som en solitär på Gullberget, strax öster om Göteborgs centrum. Söder om skansen löper flera järnvägsspår anlagda i slutet av 1800-talet och utgör gräns mellan den och stadsbebyggelse i söder. Norr om skansen finns ytterligare ett järnvägsspår och norr om detta Gullbergsvass stora industriområde. Detta gör området otillgängligt och trots sitt idag relativt centrala läge ger Gullberget med skansen tornande högst upp ett ensligt intryck. Gullberget har troligtvis varit försett med vallar för att hindra en fientlig anstormning men av dessa finns idag inga tydliga spår. Det steniga berget är istället beväxt med gräs, buskar och träd, främst björkar. Vattenfyllda gravar fanns eventuellt också men i vilken omfattning och hur länge är oklart. Gullberget var en viktig del av befästningen och hela förutsättningen för att Lejonet uppfördes. Sannolikt ska här också finnas rester av den tidigare fästningen Gullbergshus. En smal asfalterad väg leder till en vändplan framför skansen och ett svartmålat järnräcke löper längs vägen. Klippans i övrigt orörda karaktär bidrar tillsammans med den isolering som järnvägen ger, till skansens egenart och gör dess ursprungliga roll som befästning tydlig även idag. Sikten över omgivningarna är vidsträckt och valet av plats för befästningen känns uppenbar.
EXTERIÖR - Lejonet har en sluten, enhetlig och funktionell utformning tydligt kopplad till den militära verksamheten. Den är uppförd som en cirkulär tornbyggnad omgiven av ett tenaljverk med fyra spetsformiga utbyggnader. Murblocken i gnejs, granit och diabas har troligen tagits från Gullberget och tidigare befästningar på berget. Tenaljspetsarna är likt hörnkedjor murade i rundade, likformiga stenar. De fyra meter tjocka murarna byggdes med avsikt att hindra fientliga kulor och tillhör anläggningens viktigaste försvar. Skalmurar var svaga och otillförlitliga i strid och Lejonet har därför sannolikt fullmurar som bättre stod emot fientliga angrepp. Tak på torn och tenaljer var ursprungligen blytäckta och uppgifter finns om att tenaljerna någon gång också haft trätak. Idag är samtliga tak täckta av förzinkad, svartmålad stålplåt. De flesta skottgluggar är idag igenmurade. Embrassyrer i tenaljerna och plan 3 och 4 är försedda med tvåglasfönster med diskreta karmar. I väster finns en brandstege som nås från våning tre och fyra.
Skansen byggdes med ett provisoriskt blyöverdraget och guldtäckt lejon i trä på takkrönet. Vid en takrenovering på 1750-talet byttes det då rötskadade lejonet mot en glob på piedestal. I samband med en takrenovering efter att en brand förstört skansens tak, sattes det nuvarande fyra meter höga kopparlejonet upp 1893. Detta lejon bär en sköld med riksvapnet i sin vänstra tass medan det tidigare hade landskapet Västergötlands vapen.
INTERIÖR - Lejonets interiör är symmetrisk och enhetlig. Planlösningen är öppen med ett rum på varje våning. Embrassyrer och skottgluggar är av funktionella skäl regelbundet placerade runt hela byggnaden. De fyra tenaljerna, symmetriskt placerade runt tornkroppen, är likadant utformade. I byggnaden finns detaljer som hålrum för bjälklag och ringar som använts för att lyfta och transportera tung utrustning som vittnar om tidigare verksamhet.
Vid en omfattande renovering 1973-74 fick skansen sitt nuvarande utseende. Bland annat putsades och kalkades den om invändigt, fönster sattes in och golv lades. Nu inreddes också tenaljerna.
Mittornet är uppfört i sex våningar fördelade på två valvkonstruktioner. Väggar är putsade och vitkalkade, med undantag från embrassyrnischer och trappor som är vitmålade. Entrén i norr utgörs av ett tunnvalv, avgränsat av två dörrar. Den ursprungliga yttre dörren, klädd med bröstharnesk, hänger på den centrala trappkroppen i bottenplan, våning 1. Den inre dörren är möjligen också ursprunglig. Trappan leder upp till plan 3 och är mycket snäv och brant för att lätt kunna försvaras. Golvet i våning 1 består delvis av ursprungliga naturstensmurar som i ett kryss utgår från rummets mitt. De kan ha haft som funktion att stabilisera yttermuren. Den norra muren döljs av ett brädgolv som tidigare utgjort golv i våning 3 och 4. Under en lucka i detta finns den artesiska brunnen. I övrigt har våning 1 skiffergolv. Våningen avslutas med valv liggande på yttermurarna och trappkroppen. Enda muröppningarna är ett antal högt placerade ljusinsläpp.
Våning 2 är en dold halvvåning som endast kan nås genom en lucka i våning 3. Den har inga ljusinsläpp och användes troligtvis som logement och förråd. Våningen har jordgolv och väggarna är inte putsade utan muren är synlig. Eventuellt var denna våning inte planerad från början, utan tillkom genom att det fanns plats mellan våning 1 och 3. Här är den centrala ventilationsanläggningen placerad sedan ombyggnaden 1973-74.
Våning 3 utgjorde tillsammans med våning 4 artillerivåningar med kanonembrassyrer. 1974 lade man här ett mönsterlagt golv i lamellparkett. Det ursprungliga golvet av furuplank var rötskadat och de plank som var oskadade lades som golv i en del av bottenvåningen. I taket finns det ursprungliga bjälklaget, upplagt på träsyllar i muren och fyra ursprungliga träpelare i rummets mitt, ett bra exempel på 1600-talets byggnadskonstruktion. Pelarna gick ursprungligen hela vägen upp till valvets hjässa genom ovanliggande våningar. Våning 3 används idag som matsal. I en av embrassyrerna i sydväst finns en mathiss som går ner till en av krutkammarna i tenalj 3. Här finns även ett mindre pentry.
Våning 4, idag ordenslokal, har samma utförande som våning 3. Tidigare fanns även en infanterivåning, plan 5 och ovan denna ett vindsutrymme för förvaring. Av infanterivåningen återstår idag endast en balkong byggd på rester av ursprungliga golvbjälkar, spår av det gamla bjälklagets upplag i muren samt utstickande bjälkar. Det har funnits luckor i golven mellan våningarna för transport av material. Rummet avslutas uppåt i ett spetsformigt högt valv.
Från bottenvåningen leder tunnvalv till tenaljerna, som med träbjälklag var indelade i två våningar. Bottenvåningarna hade fyra embrassyrer för artilleri och övervåningarna hade tolv nu igenmurade skottgluggar för infanteri. De ursprungliga bjälklagen finns inte kvar, men ursparingar i väggarna visar var ursprungliga bjälklag suttit. Två tenaljer försågs med nya bjälklag i gran 1973-74. I tenalj 3, nu bibliotek och mötesrum, finns en äldre spis bevarad. Rökgångar vittnar om att sådana tidigare funnits i alla tenaljspetsarna. Ursprungliga jordgolv är ersatta med skiffergolv. Från varje tenaljgång nås två mindre rum med ursprunglig funktion som krutkammare. Tenalj 1 och 4 är inredda till omklädningsrum, tenalj 2 till kök och har kaklade väggar och klinkergolv.

KÄLLA: Förslag till utökning av skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005-01-24. Beteckning 311-4279-2004