VÄSTERÅS SLOTT

Slottets äldsta del antas härröra från det fasta hus som uppfördes vid Svartåns utlopp i Västeråsfjärden vid 1200-talets mitt. Det utgjordes av ett kärntorn i fyra våningar med tegelfasader. Varje våning var indelad i två rum och våningarna hade förbindelse via en spiraltrappa som delvis är bevarad. Av tornet finns även andra delar bevarade i det nuvarande slottets nordöstra hörn. Slottet är känt i skrift först 1396, då det nämns tillhöra de egendomar drottning Margareta hade för sitt uppehälle.
Vid 1300-talets början tillbyggdes denna försvarsanläggning i vinkel mot söder med en salsbyggnad i två våningar ovanpå en källare. Tillbyggnaden ingår idag i den östra delen av slottet. Samtidigt ersattes tidigare träpalissader vid slottet med en ringmur, nu bevarad i norra och västra längornas yttermurar. Senare under medeltiden byggdes flera bostadslängor i norr och väster med ringmuren som yttervägg.
Efter Gustav Vasas enande av landet minskade anläggningens militära betydelse och den blev i stället ett kungligt slott. Slottet var vid denna tid illa åtgånget av unionstidens strider och under åren 1540-44 gjordes omfattande ombyggnader. En ny kungsvåning byggdes ovanpå den gamla salsbyggnaden i den östra längan och även den södra längan förhöjdes. Då togs även portgången i den östra längan upp. Porten är idag huvudentré till slottet.
År 1578 påbörjade Johan III omfattande ombyggnadsarbeten, varvid flera påkostade inredningar tillkom. Bland annat inreddes en rikssal och en slottskyrka vid denna tid. Efter en period av förfall från mitten av 1600-talet genomfördes 1684 en omfattande restaurering under ledning av arkitekten Mathias Spihler, då bland annat takregionen gjordes enhetlig.
Slottet eldhärjades 1736 och all inredning från vasatiden förstördes. Det återuppbyggdes och påbyggdes från 1740-talets mitt fram till 1753 efter förslag av arkitekten Carl Hårleman. Exteriören fick då i huvudsak den utformning den fortfarande har, färgsättningen var dock en annan. I slottet inrymdes förutom residens för landshövdingen lokaler för länsstyrelsen, länsfängelse och rustkammare för Västmanlands regemente m.m.
Under 1800-talet gjorde en del inre förändringar och mycket av 1700-talets inredningar försvann. Under perioden 1918-35 skedde arbeten i olika omgångar på slottet under ledning av stadsarkitekten Erik Hahr. En omfattande renovering skedde 1920-23. På fasaderna tillkom då den nuvarande färgsättningen med rött på ytterfasaderna och gult mot borggården. Invändigt koncentrerade man sig främst på rikssalen, som inte hade återställts under Hårlemans renovering, och residensvåningen, med ambitionen att återskapa 1700-talets rumskaraktär.
Länsstyrelsen flyttade ut ur slottet 1961 och åren 1965-66 gjordes återigen en större ombyggnad, då länsmuseet inrymdes i byggnaden. Arkitekten Nils Tesch stod för ritningarna vid detta tillfälle. Dessa ombyggnader präglas av samtidens museiarkitektur och Teschs strama modernistiska arkitektur.
Stallbyggnaden söder om slottet, av putsat och gulfärgat tegel i en våning under tegeltak, är uppförd under 1700-talet.
Norr om slottet står ett spruthus, en liten kvadratisk byggnad med röda putsade fasader och tegeltak, och en jordkällare.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet 2003-10-21.