SKÄRSTAD KYRKA

1787 uppgavs att sockenkyrkan var ganska otillräcklig att rymma
folkhopen. Hon är jämväl bräcklig. Det rörde sig om en tornlös
stenkyrka med välvd interiör, enligt en inskription byggd 1480,
vilket dock kan ha syftat på valvslagningen eftersom ytterst få nya
kyrkor byggdes under senmedeltiden i Småland. Eftersom kyrkan
lämnade mycket i övrigt att önska väcktes 1805 tankar på till- eller
nybyggnad. Ett förslag till förlängning av kyrkan kom aldrig
till utförande. 1816 yrkade biskop Mörner vid sin visitation på ett
verkställande av arbetena eftersom verklig livsfara förelåg under
gudstjänsterna. Nästa år upprättade länsbyggmästare Johan Holmberg
i Linköping ett nybyggnadsförslag som sedermera omarbetades
på Överintendentsämbetet av arkitekt Samuel Enander. Holmberg
kom att leda bygget som ägde rum 1818 19. Nya kyrkan byggdes
snett över den gamlas grund, med koret mot nordost. Koret hade ett
ovalt fristående altare, på vilket stod ett enkelt målat träkors. Absiden
var dekorerad med målade kvinnogestalter som symboliserade
Tro, Hopp och Kärlek samt de fyra evangelisterna. Gamla kyrkans
tiostämmiga orgel flyttades över. Denna var byggd 1763 av Jonas
Wistenius, Linköping. 1825 26 om- och tillbyggdes verket av
Johann Eberhardt, Skara, till att omfatta 16 stämmor. En ny fasad
uppfördes i stil med kyrkorummet.
Först 1827 invigdes kyrkan av biskop Tegnér. Redan då hade brister
begynt uppträda. Fyra år tidigare hade de första sprickorna kunnat
konstateras och 1831 var man tvungna att byta ut torntakets rötskadade
staket. 1835 40 fi ck fönstren förnyas. 1839 reparerades
murarna vid torn och gavel under ledning av murarmästare Isak
Nilsson, Kaxholmen. 1841 upptogs en separat ingång till sakristian.
1848 borttogs staketet slutgiltigt från torntaket, detta belades med
ny spåntäckning och ett nytt kors på kula uppsattes, kopparklätt
och förgyllt. 1849 försågs altaret med ett nytt och mer påkostat
träkors. Samma år besöktes kyrkan av arkitekt C G Brunius som
noterade murarnas rämnor och beklagade att statens arkitekter
ritade kyrkorum som mer liknade salonger än helgedomar och att
off entlige byggnader så illa utföras till följe af entreprenader. Det
utseendemässiga nedvärderandet hänger samman med Brunius som
nygotikens förgrundsgestalt i Sverige. Men att kyrkan byggdes på
ett tekniskt bristfälligt sätt hade han rätt i. I och med att den byggdes
snett över gamla grunden så kom kyrkans mittparti att vila på
mycket fastare underlag än torn och kor, varför dessa sakta sjönk
och kom att vålla problem genom hela byggnadshistorien.
1858 inkläddes altarringen med ett ramverk med fyllningar. 1862
uppfördes vid norra långsidan ett bårhus. 1871 skedde den första
stora renoveringen, ledd av kyrkobyggmästare P A Pettersson från
Värsås. Taket genomgick en kraftig ombyggnad med förstärkning
av takstolarna och reparation av innertaket. Sannolikt vid detta
tillfälle försågs yttertaket med enkupigt lertegel, innan var det troligen
spån. Murarna vitkalkades. Bänkarna ekådrades, altarring och
läktare målades med pärlfärg och predikstolens pärlfärg bättrades.
Målarmästare var Lars Hill från Siringe. Troligen var det då absiddekorationerna
överkalkades. 1882 skänktes ett målat glasfönster
av konfi rmander, vilket insattes i absidvalvet. 1885 lagades och vitkalkades
innertakets puts. 1888 målades absidvalvet av kyrkoherde
Beskows son, Natanael, i solnedgångsfärger. Denne målade även
bibelord ovanför sakristidörrarna. Två kaminer installerades för
kyrkans uppvärmning. 1904 reparerades nya sprickor på innerväggar
och tak. Takfoten kompletterades med en list för att utestänga
yrsnö. Väggar och tak kalkades, altarring, predikstol, korbänkar, läktare
och orgel ommålades. 1920 insattes nya kaminer med murade
rökgångar. Förslag hade uppgjorts av arkitekt Knut Nordenskjöld,
Byggnadsstyrelsen. Två år senare omlades golven och isolerades.
Sedan gammalt hade ägaren till Lyckås säteri patronatsrätt över
Skärstads kyrka, d.v.s. infl ytande över kyrkoherdetillsättningarna.
Till detta hörde även i viss mån en omsorg om kyrkobyggnaden.
Som ett uttryck för detta donerade greve Hamilton 1919 medel för
en restaurering och bekostade samma år även en ny orgel, byggd av
E A Setterquist & Son, Örebro. Byggnadsstyrelsens arkitekt Göran
Pauli anlitades 1926 för att upprätta ett restaureringsförslag som
främst gick ut på förändrad färgsättning. Interiören erbjuder föga
av intresse, färggivningen är synnerligen torftig yttrade sig Pauli,
vilken tog fasta på församlingens önskemål om dekorering av koret.
Arbetena genomfördes 1927. Bakom altaret upphängdes ett vinrött
draperi av sidendamast och på ömse sidor uppsattes mässingslampetter,
ritade av Pauli och tillverkade av ciselör A W Borg, Jönköping.
Dekorationsmålaren Johan Sedlund utförde en arkitektonisk omfattning
i gul kalkfärg kring absidfönstret. Ovanför sakristidörrarna
målades på samma sätt illusorisk arkitektur med marmorering och
bibelord. I fönstersmygarna målades marmorerade fält. Till de dåliga
grundförhållandena kom nu att taket var för tungt för långväggarna,
vilka sakta var på väg utåt. För att stävja detta insattes två dragjärn
genom kyrkorummet. Sprickorna i taket lagades och taket kalkades
i ljust blågrå ton. Väggarna kalkades i varm vitgrå ton. Ingen
förändring av inredningens färgsättning genomfördes vid dennas
ommålning (bänkarna åtgärdades ej).
Med tiden blev sättningarna allt mer iögonenfallande. 1940 hade
en puckel bildats på takåsens mittparti och följande år rapporterade
länsarkitekt Malte Erichs att man kunde se dagern genom
en murspricka i koret. Utan ankarjärnen hade murarna säkerligen
rasat, ansåg han. Vidare noterade han att takstolarna saknade sammanhållande
hanbjälkar. Tornet lutade åt sydväst och uppvisade
liksom fönstervalven stora sprickor. Till detta kom att kaminerna
var utbrända och i princip bara sotade ned kyrkorummet. En mer
genomgripande restaurering var nödvändig och drivande kraft var
kyrkoherden Gustaf Norrlin. 1943 kom en stor restaurering till
stånd, projekterad av arkitekt Johannes Dahl, Tranås. Grundförhållanden
undersöktes och grundförstärkning utfördes under torn
och långhus. Två nya dragjärn monterades genom kyrkorummet
och nya längsgående uppsattes. Takstolarna förstärktes. Ett varmluftssystem
från Ebbes bruk installerades med pannrum i den utökade
vinkällaren under sakristian. Nytt golv och bjälklag inlades,
varvid korgolvet utökades och fi ck ett podium för en ny dopfunt
ritad av Dahl. Nytt altare av plywood ersatte det gamla ovala. De
trånga bänkarna byggdes om, varvid i princip endast dörrarna bibehölls.
Sidogångarna breddades och bänkraderna under läktarens
bakre del borttogs, liksom de tre främsta. Mot tvärgången inhystes
luftschakt för värmeanläggningen. Läktarbänkar och gradänger
ombyggdes, varvid plats gjordes för kör på nordsidan. Fönstren
försågs med innerbågar och ytterbågarna reparerades. Takvalvet
vattrevs och sprickor lagades. På ovansidan isolerades det. Väggar
och valv stålborstades och avfärgades med emulsionsfärg, istället
för den föreskrivna kalkfärgen. Dekormålerierna rengjordes. Inredningen
bättringsmålades med undantag för bänkarna som helt
nymålades. Konservator Sven Wahlgren åtgärdade en dopängel
från gamla kyrkan, vilken upphängdes ovanför dopplatsen. Belysningen
elektrifi erades. Utvändigt lagades murarnas sprickor och
de avfärgades med kalkfärg, avsedd att brytas med bensvart och
guldockra. Bårhustaket modifi erades till en enklare form. Torntaket,
vars spån vid okänt tillfälle ersatts av plåt, målades med svart färg.
Byggmästare vid arbetena var Gustav Käll och målarmästare Sven
Ström, Tenhult. Året innan hade orgeln om- och tillbyggts av John
Vesterlund, Lövstabruk, varvid den fått en ny disponering i enlighet
med orgelrörelsens ideal. 1962 skedde en ny om- och tillbyggnad
genom Johannes Künkel, Lund.
1964 stod Dahls efterträdare, ingenjör Erik Persson, för en utvändig
restaurering. Putsen lagades och avfärgades med KEIM
mineralfärg. Ljudluckorna tjärades och snickerierna ommålades.
Torntaket försågs med ståndrännor och stuprör i samband med
att dess plåttäckning reparerades. Man hade dock inte helt kommit
till rätta med sättningsproblematiken vid 1943 års arbeten.
1969 genomfördes på initiativ av Byggnadsstyrelsen en noggrann
undersökning med precisionsavvägningar. Därvid noterades bl.a. att
tornets dragjärn var dåligt förankrade. Däremot så hade långhusmurarnas
sprickbildning nästan avstannat sedan grundförstärkningen.
Cementlagningar rekommenderades för sprickorna. En ny restaureringskommitté
tillsattes. Denna ledde till 1972 års omdaning av
kyrkorummet. Arkitekt var Per Rudenstam, Huskvarna. Centralt i
denna blev korets omdaning. Arkitekten avsåg att rensa detsamma
och istället få en utsmyckning med resning och kraft, för vilket
konstnären Bo Beskow (vars farfar var kyrkoherde i församlingen)
anlitades, vars altarskåp i Timmele kyrka, syföreningen hade funnit
mycket tilltalande. Efter diskussioner med Riksantikvarieämbetet,
som framhöll kyrkan som en av länets bäst bevarade exempel från
nyklassicismen, utfördes på absidväggen en mosaik av guld, marmor
och granit (överblivet material från Gyllene salen i Stockholms
stadshus) med titeln Kampen mellan det onda och det goda. Altarets
svepekors fl yttades till långhusets norra sida. Absiden försågs
med nytt trägolv och ett nytt ovalt altare. Altarringens mittparti
försågs med en grind, varvid en del av den ursprungliga dekoren
blottades. En fyrstämmig kororgel från Bruno Christensen, Tinglev,
införskaff ades. Svårt för Riksantikvarieämbetet att godkänna var de
båda läktarunderbyggnaderna för vänt- och andaktsrum som skulle
utföras. Man lyckades dock få ned dessa i storlek så att de ej blev för
framträdande. På läktaren borttogs de sista bänkarna. Strålkastare
monterades på dragjärnen. I vapenhuset revs de båda trapporna
och taket mot nästa våning, främst i syfta att få in dagsljus. En ny
furutrappa byggdes i norr och upp till tredje våningen insattes en
spiraltrappa. Taket kläddes med glasfi berväv. De rivna väggarna av
handbilade bräder återanvändes till de inbyggnader för toalett och
elcentral som gjordes. I sakristian igenmurades den öppna spisen
och nya skåp tillverkades. I vaktmästeriet byggdes en ny trappa och
skåp insattes. I passagen mellan utrymmena installerades en toalett
Emulsionsfärgen på kyrkorummets väggar blästrades bort. Cementlagningar
avlägsnades och ersattes av kalkbruk. De kalkmålade dekorationerna
borttogs och absidfönstret igensattes. Vid ommålningen
av inredningen uppstod en motsättning mellan arkitekten som ville
bibehålla marmoreringarna och församlingen som ville ha bort dem.
Man undersökte då äldre färglager, vilka kom att bilda utgångspunkt
för en ny färgsättning. Bänkarna blev dock helt nymålade eftersom
äldre färglager saknades. Den vedeldade varmluftspannan ersattes
av en oljeeldad i enlighet med förslag av ingenjör H J Horwath,
Århus. Byggmästare vid restaureringen var Anders Carlsson, Tranås,
och målarmästare Olle Pettersson, Landsbro.
1975 ersattes långhustakets tegeltäckning med kopparplåt, vilket
minskade murarnas belastning. 1982 renoverades tornet under
ledning av Rudenstam och byggmästare Lars Wilsson, Jönköping.
Rötskadade delar i tornets takkonstruktion utbyttes liksom två av
tornluckorna. Ny takplåt av koppar lades. Den kraftigt skadade
putsen nedhöggs helt och ny utfördes. 1983 avlägsnades altarringens
inklädnad och dekoren konserverades av Ola Westerudd
från länsmuseet. Densamme konserverade 1986 ett antal läktarbröstmålningar
från gamla kyrkan, vilka legat på vinden sedan
återupptäckten 1960 i en mangårdsbyggnad. 1988 fullföljdes den
exteriöra renoveringen under Rudenstams ledning. Sprickor hade
uppstått på taklist och över fönster. Ytputsen borttogs och ersattes
av ny spritputs, vilken avfärgades med KC-färg. Fönstren hade stora
skador på blyspröjsen ochb genomgick renovering. Planer fanns på
att ersätta norra taklisten med en likadan i trä, för att minska tyngden
på murarna. Det är oklart om detta gjordes. 1997 tillverkades
ett dopaltare. 2000 skedde en omläggning av västportens trappa
med granit istället för de befi ntliga kalkstenshällarna.
De senaste arbetena i kyrkorummet genomfördes 2003. För projekteringen
stod arkitekt Ingvar Selse, Arkitekthuset Jönköping, och
Sivert Holmberg, Kyrkobyggnadsrådgivning, Lekeryd. Vapenhusets
innertak isolerades, sänktes och gavs ny brädpanel. Spiraltrappan
byggdes in och ytterporten försågs med ett vindfång. Samma gällde
kyrkans mittport där ny yttre pardörr tillverkades med den gamla
som förebild. Läktarunderbyggnaderna utökades, varvid den södra
blev lillkyrka. I norra inbyggnaden byggdes läktartrappa och förråd.
I kyrkan lagades sprickor i puts på väggar och tak. Golvet slipades
och såpskurades. Två bänkrader avlägsnades i bak och en manöverpulpet
installerades. Centraldammsugare installerades. Dörren mellan
kyrka och vapenhus gjordes utåtgående. I mittgången ordnades
en ramp upp till koret. Korbelysningen kompletterades med två nya
ljuskronor med halgoncirklar. Högtalare upphängdes. Väggar och
valv kalkavfärgades och inredningen ommålades. Sakristian gavs
ny skåpsinredning och bönealtare i björk. Den s.k. grevebänken i
koret demonterades för att ge plats åt en tilltänkt större kororgel,
för vilket tillstånd saknades. Denna skulle återmonteras, men detta
har i skrivande stund ej skett. 2004 gavs tillstånd för att installera
jordvärme.

Skärstad kyrka är uppförd 1819 i empirestil. Den består av ett stort
långhus som i öster inkorporerar kor och sakristia, vilka dock ej
markeras i exteriören. Östväggen är helt rak och ligger egentligen
åt nordost. Vid västgaveln reser sig ett torn och mitt på norra långsidan
är i sockelhöjd ett vidbyggt bårhus från 1862.
Kyrkan vilar på en utkragande sockel med gråkalkad spritputs. Åt
norr är under koret en källarvåning med ingång till pannrum. Fasaderna
bär vitkalkad spritputs. Omfattningar kring hörn och muröppningar
är slätputsade, liksom den kraftigt profi lerade takfoten.
Denna gesims löper även runt tornet. Mittporten på södra långsidan
framhävs genom en utkragande s.k. risalit med ritsad spritputs. På
motsvarande sida i norr markeras tväraxeln genom två slätputsade
pilastrar i linje med bårhusets murar. I murarna på både torn och
kyrka fi nns fl era ankarslutar. Tornets övre våning genombryts i alla
sidor av rundbågiga ljudöppningar med svartmålade träluckor,
varav två av dem är ursprungliga. Mot taket sitter en vitmålad
gesims av trä med konsoler. Vid västra långhusgaveln är två kalkstensgravhällar
fastgjorda, en huggen 1769 av Magnus Wilman åt
Joachim Ehrenpreus med fru och en från 1813 över bokhandlaren
Johan Sterckelin med fru. Kyrkans huvudingångar är genom västporten
i tornet och mittporten i söder. Västporten nås via en hög,
ny granittrappa. Portens gråmålade pardörr är från byggnadstiden
med helfranska fyllningar och kannelyrer. Vred och lås är ursprungliga.
Ovanför porten sitter en kalkstensplatta med byggnadsår och
regent. Portens stilrena empiromfattning är av vitmålat trä i form
av två pilastrar och en arkitrav. Mittporten har försetts med en ny
yttre pardörr som är en kopia av den gamla som nu är innerdörr.
Ovanför porten är en utkragande arkitrav som kröns av ett lunettfönster.
Bårhuset har en troligen ursprunglig, helfransk gråmålad
pardörr med överljus i form av lunett. Mitt på östgaveln är i sockeln
en plåtklädd, ursprunglig port till sakristian. Kyrkan har hela sju
fönsteraxlar med stora rundbågsfönster. I östgaveln sitter centrerat
ett rundbågsfönster, ett rundfönster och en lunett. De grågrönt avfärgade
träbågarna med blyinfattade, till stor del munblåsta glas, är
från 1800-talet. Solbänkarna är avtäckta med kopparplåt. Kyrkan
bär ett sadeltak med täckning av kopparplåt. Tornet kröns av en
fl ack huv med fyrkantig, sluten lanternin. Denna är klädd med vitmålad,
sannolikt ursprunglig träpanel. I varje sida är en svartmålad
trälucka och en urtavla. Lanterninens fl acka tak uppbär ett förgyllt
kors på kula. Takfallen på tornet är likaså kopparplåt. Bårhuset har
ett fl ackt sadeltak med kopparplåtstäckning. Avrinningen från torn
och kyrka sker medelst ståndrännor och vita stuprör.