SINGÖ KYRKA

Singö kyrka ligger på kyrkogårdens norra sida. Skriftliga källor tyder på att här funnits en föregångare från 1500-talet. Det är en liggtimrad korskyrka med polygonalt kor och västtorn. Sakristian är placerad i vinkeln mellan koret och norra korsarmen. Kyrkan restaurerades 1964-65, fasaderna kläddes då med rödmålad träpanel. Kyrkorummets träpanel avlägsnades och timret fick synas. Altarskåpet från 1400-talets slut skänktes från Hargs kyrka.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Kyrkogården inramas av en kallmurad gråstensmur tillkommen 1862-63. I muren finns två grindförsedda ingångar, den ena i nord vid kyrkbacken, och den andra i syd vid nya landsvägen. Ingångarna med vita trägrindar ligger i linje, något förskjutna åt väster och sammanlänkas av en grusad gång som leder fram till kyrkans västliga entré.

Kyrkogårdens äldsta del närmast kyrkan, invigdes redan 1713, men präglas främst av de förändringar som ägde rum under 1800-talet. Stenmur, trädkrans och grusade huvudstråk är viktiga delar i den kvarvarande strukturen som är typisk för kyrkogårdar anlagda under 1800-talets andra hälft. Av den ursprungliga kvartersindelningen finns inga tydliga gränser kvar, men gravplatser markerade med stenramar, järnstaket och järnkedja förmedlar en inblick i hur det såg ut långt in på 1900-talet. Bland gravvårdarna finns tidstypiska representanter från 1800-talets senare del och framåt. Särskilt lokal förankring har gravvårdar av lokalt hämtad marmor och trä. Trävårdarnas förgänglighet gör att det bara finns några enstaka exemplar bevarade, den äldsta är från 1911. Gravvårdar med titlar och tillhörighet speglar bygdens befolkning och liv. Yrkesbenämningarna ger ingångar till de människor som har befolkat ön, fyrvaktare, fyrmästare, mästerlotsen, lotsförman, sjökapten, ångbåtsbefälhavare, båtsman, hemmansägare mm.

Kyrkogårdens nyare del i öster, som invigdes 1953, är väl införlivad i helheten, genom den omgärdande stenmuren. Områdets struktur är enkel med parallella kvarter, avdelande häckar och gångstråk av kalksten. I området finns jordgravar, urngravar och minneslund. Minneslunden är vackert belägen invid bårhuset och omgiven av en dunge stolta furor.

Kyrkans bårhus som tillkom i slutet på 1930-talet ligger i norra hörnet av kyrkogårdens östra, nyare del. Den lilla kvadratiska byggnaden har en enkel slätputsad vit fasad med svagt indragen gråmålad sockel. Pyramidtaket är belagt med svartmålad bandplåt. Den nätt utskjutna takfoten är klädd med svartmålade brädor som harmonierar med den kraftiga träporten som har samma profilering som kyrkporten. Två stående rektangulära gluggar ventilerar interiörens enda rum. Golvet är gjutet och väggytorna slätputsade och vitmålade i likhet med exteriören.

Just öster om kyrkogården finns en liten knuttimrad, brädklädd bod. Fasaderna har ålderdomlig rödmålad locklistpanel. Taket är belagt med enkupigt rött taktegel ovan björknäver och gles brädpanel. Invändigt står timmerväggarna fria och golvet har slitna ålderdomliga plank. Dörren i väster är utförd i svartmålad enkel brädpanel. Österut har boden en liten tillbyggnad för förvaring och i söder ett utedass. Både förråd och utedass är avtäckta med pulpettak av plåt och har fasadbeklädnad av samma slag som boden.

Boden används numera som förråd, men har tidigare fungerat som bårhus. Byggnaden härrör sannolikt från 1700-talet, men kan eventuellt vara ännu äldre. Studier av kartor skulle kunna ge mer information om ursprunget.

Singö tillhörde Häverö församling långt in på 1700-talet. Enligt skriftliga källor hade ön under denna period ett litet träkapell. Kapellet finns omnämnt redan i slutet på 1500-talet och var troligtvis beläget i Söderby, på ungefär samma plats som den nuvarande kyrkan. Singö fick en egen kyrkogård först 1713 och inte långt därefter, 1753, stod dagens kyrka klar. Den småskaliga kyrkan har sedan dess fungerat som öns hjärta. Många av Singöborna har sina förfäder begravda på kyrkogården och mycket av det sociala livet är knutet till kyrkan.

Singö kyrka är en korsformad träkyrka som uppfördes under åren 1750 - 1753. Den ursprungligt anlagda planen är bibehållen och består av ett mittskepp med korsarmar i nord och syd, ett tresidigt kor i öster, torn i väster och en sakristia i vinkeln mellan koret och norra korsarmen. Träkyrkans knuttimrade fasader var inledningsvis frilagda, men redan 1787 kläddes hörnen in med brädor. Knutlådorna avfärgades med tjära i kontrast till fasaderna som vid samma tillfälle rödfärgades.

Nästföljande stora restaurering 1895 innebar en radikal omgestaltning av kyrkan. Både exteriören och interiören avtäcktes med vitmålad stående pärlspånt. De ursprungliga rakt avslutade fönstren ersattes av rundbågiga träfönster. Tornets ljudluckor omformades till öppningsbara blindfönster av samma rundbågiga form och bottenvåningen kompletterades med två regelrätta blindfönster. Tornfasaderna avdelades med en tandad mittfris och avslutades upptill med tympanonfält. Stora delar av kyrkorummets inredning förnyades. Slutna bänkkvarter med ådringsmålade dörrar byttes mot öppna bänkar. Predikstolen restaurerades hårt och vitmålades.

1922 ersattes takens asfaltbestrukna papp av den nuvarande skivplåten. Tornets takfot återställdes till rakt utförande efter en period av bruten siluett. Vid samma tillfälle avlägsnades tornfasadernas två nedre blindfönster. Både den brutna takfoten och blindfönstren härrörde från ombyggnaden 1895.

Vid den senaste stora restaureringen 1964-65, återställdes kyrkan till ett utseende som utgick från tiden före 1895. Ombyggnaden genomfördes under ledning av arkitekt Hans Westman. Pärlspåntpanelen från 1895 avlägsnades både ut- och invändigt. Utvändigt ersattes den gamla panelen av rödfärgad locklistpanel. Invändigt återskapades interiörens ursprungliga utseende genom att timmerväggarna åter lämnades framme. Befintlig äldre avfärgning avlägsnades med syfte att skapa en trären interiör. Inredningen förnyades återigen och färgsättningen knöt an till tiden före 1895. En ny dopfunt av Singömarmor ritades av Hans Westman.