En modell, som sägs vara byggd 1766 och föreställa Lovisa Ulrica som ostindiefarare finns utställd på SSHM. Modellen har emellertid två kanondäck med sammanlagt 46 st kanoner, medan Lovisa Ulrika snarare hade 24 kanoner under sin tid som ostindiefarare. Det får därför anses troligt att modellen visar hur Lovisa Ulrica såg ut innan hon byggdes om för ostindiska kompaniets räkning. På SSHM förvaras också kaptenen Mathias Holmers berättelser från sin kinaresa ombord på Lovisa Ulrica och fartygets tvåtungade sidenflagga från samma epok.
Lovisa Ulrica hade natten innan förlisningen kryssat söderut mellan Skagen och Vinga och befann sig ungefär 15 DM från Vinga vid förlisningen. Man har därför antagit att hon förliste ute till havs, och fyndet av kanonerna vid Bolleskären har man velat förklara genom en teori om att fartyget fångats upp av en salt undervattensström och förts in mot land. En annan teori är att Lovisa Ulrica under sin sista timma hann längre in mot land än vad man trott innan hon sjönk. Vid ytterligare en fyndplats, belägen vid skäret Dynan O Öckerö och påträffad av militära dykare 1977, har man frågat sig huruvida även den utgör en del av Lovisa Ulrikas förlisning. Fynden här består av kanoner. Förmodligen kommer dessa kanoner från ett annat fartyg.
Det finns även en sägen om att ett ryskt örlogsfartyg som passerade Öckerö, troligen i början av 1800-talet, prejade en fiskebåt och tog med sig en Jakob Röd som lots ut mot öppet vatten. Denne satte emellertid fartyget på grund vid Bolleskären, blev jagad på skäret men kastade sin mössa i sjön vid Bratten och lurade därigenom ryssarna att han drunknat. Denna plats skall därav kommit att kallas Jakobs Bratt. Vraket skall ha legat på 2-4 meters djup och haft 30-40 cm tjocka spant. Dessa skall ha sprängts av ortsborna år 1918 för att komma åt kopparbultarna. Vidare skall man ha lyckats bärga 125 kg koppar från vraket. En snarlik sägen finns emellertid även rörande ett vrak som skulle ha satts på grund på Vrångö.
Historik: Lovisa Ulrica konstruerades av skeppsbyggmästaren Harald Sohlberg. Fartyget var planerat som ett 50 kanoners linjeskepp, och påbörjades 1757, men brist på pengar gjorde att arbetet gick långsamt framåt. 1763 anhöll Svenska Ostindiska Compagniet om att få övertaga skeppet, vilket beviljades. Back och halvdäck byggdes samman till ett fluschdäck, så att det mellan stormasten och fockmasten endast fanns en lucka överlagd med trall. Hyttdäcket blev också större. Det nedre kanondäckets kanonportar, vilka delvis byggdes igen, med undantag av vad som eventuellt kunde behövas vid lastning. Som ostindieskepp mätte hon 44,1 x 11,1 m, och hade ett djupgående på 5,85 m. Lovisa bestyckades med 16 - 24 kanoner samt en del kamoflagekanoner i trä, 40 musköter, 8 bössor, 40 pistoler, 20 bajonetter, 40 värjor, 8 sablar, 75 handgranater och 12 brännare. Besättningen uppgick till 140 man. Sin första resa i compagniets tjänst anträdde hon 1766 och 1783 anlände hon till Göteborg på sin sista resa som ostindienfarare. Sammanlagt gjorde hon 4 resor till Kina. 1786 inköpte Kronan det då ganska slitna fartyget för 3850 Rdr B:o. Våren 1790 dimensionerade man om henne på varvet Viken och förbyggde henne till ett tvådäckat 60-kanoners linjeskepp med skarp undervattensform och grova skrovsidor. Skrovet tjärmålades och akterspegeln smyckades med figurmålning och skulpturer. Några grundligare reparationer fanns det emellertid inte tid med och hon blev aldrig helt färdigutrustad. Lovisa Ulrica införlivades därefter med västkusteskadern. Lovisa Ulrica deltog i 1790 års krig vid Svensksund.
Händelseförlopp: Lovisa Ulrica kryssade söderut. Efter en genomvindsvändning till styrbords halsar uppkom en läcka förut om babord och skeppet började vattenfyllas. Man pumpade, avfyrade nödskott och hissade flaggan i schau. Sedan vände man med vinden och satte kurs mot land. Då hon kom att få slagsida åt babord och ligga djupt i fören gavs order om att bryta upp kobryggan, kasta de förliga kanonerna och ankarna överbord samt sätta ut barkassen och åttahuggaren. Order gavs även om att flytta kanoner från fören till aktern och från babords sida till styrbords. Det var emellertid svårt att få manskapet, som drabbats av panik, att samla sig och lyda order. Barkassen kom aldrig i vattnet, och när fartyget krängde över så pass att vattnet strömmade in genom kanonportarna stormade manskapet till åttahuggaren, som blev så full att en blockbult sprang under nerfirandet, varpå båten kantrade. Befälen lämnade i hemlighet fartyget i en slup vid aktern, och kunde i säkerhet se på när Lovisa Ulrika, mindre än en timma efter det att läckan uppstått, kantrade och sjönk med man och allt. Slupar från närliggande fartyg skyndade till och räddade sammanlagt 84 man av den närmare 400 man stora besättningen.
Officiellt uppgavs att läckan förmodligen berodde på att de lasten av kanoner, som stuvats i fören, kommit i rullning under vändningen och slagit hål i skrovet, som var angripet av röta. Bidragande orsaker var säkert också att fartyget efter förstärkningen var för tungt i sig själv samt för tungt lastat, och hon delvis låg så djupt att de nedre kanonportarna, som bara var tillfällit tätade, låg under ytan.
Status: Över 30 kanoner, fyra stora järngrytor, en mängd småföremål och kulor finns på botten. Järnet är kraftigt urlakat och endast grafiten är kvar av legeringen. Själva vraket har förstörts av skeppsmask och isskruvningar och inget tycks finnas kvar av trävirket (status 1961).
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
