Historik: Tyskt krigsfartyg.
Vraket beställdes av Stettin-Riga Dampschiffgeselschaft, ett rederi som bedrev passagerar- och fraktfart i Ryssland och de baltiska staterna. Första världskriget satte emellertid stopp på trafiken och arbetena på det nästan färdigbyggda fartyget ställdes in. 1915 övertog den kejserliga marinen fartyget. Man förde det till det kejserliga varvet i Kiel, där man byggde om det för krigstjänst. Däck, maskin och pannrum bepansrades. P.g.a. trängsel blev emellertid pansaret i pannrummet bara hälften så tjockt som avsett. Bestyckningen blev fyra 10,5 cm kanoner i fören och aktern, samt torpeder.
I januari 1916 patrullerade fartyget tysk, svensk och dansk kust på jakt efter engelska ubåtar. Vid Öland mötte man dåligt väder och gick fartyget på grund vid Ölands södra udde. Hjälp avböjdes eftersom man inte ville avslöja att det var fråga om ett beväpnat fartyg. Efter att ha dumpat delar av sandballasten och en del av det dyrbara kolet lyckades man, assisterad av två torpedbåtar, ta sig av grundet. Kronprinz Wilhelm återvände till Kiel, där man kunde konstatera att skadorna var så allvarliga att fartyget behövde repareras i docka. Kronprinz Wilhelm, eller Hilfsshiff K (hjälpfartyg K) som fartyget döptes om till, var i augusti redo att fara på uppdrag igen, och ca 7 sjömil SO om Anholts fyrskepp fick man syn på en ubåt, som man lyckades sänka.
Annars var det mest patrulluppdrag i Kattegatt och konvojtjänst i Östersjön som stod på schemat och där väntade ständigt de engelska ubåtarna på att sätta de tyska fartygen i brand.
1917 fortsatte Kronprinz Wilhelm patrullera i Kattegatt. Efter ett par turer som eskortfartyg lades fartyget under några månader i malpåse, innan det fick sitt sista uppdrag.
Förlisningsförlopp: 1917-10-30 fick Kronprinz Wilhelm ett nytt uppdrag. Efter att ha tagit ombord kol i Swinemünde gav man sig ut på Östersjön med en skenbar identitet som norska ångaren Knud. 1917-11-02 gick hon sitt öde till mötes. I Kattegatt siktade man en styrka på kontrakurs, och trodde först att det var den tyska Öresundsbevakningen som kommit för att möta dem. När man kom närmare märkte man istället att fartygen var brittiska jagare, under ledning av kapten Dutton på jagaren Parker. Britterna lade sig på var sin sida om ångaren och signalerade att den skulle visa sin nationalitet. Som svar hissade man Krigsmarinens flagga samtidigt som man girade åt sidan för att utgöra så liten måltavla som möjligt. Man avfyrade även en kanonsalva, som inte gjorde någon betydande skada, men som fick britterna att dra sig tillbaka något innan de besvarade elden. Första salvan träffade brygga, radiohytt, maskin och pannrum, och en granat från den andra salvan träffade beredskapsammunitionen vid det aktre kanontornet. Kronprinz Wilhelm började brinna, och många av de besättningsmän som inte dödats vid explosionen hoppade i vattnet i panik. I stället för att fortsätta beskjutningen började de brittiska fartygen samla upp de som övergett det brinnande fartyget, varefter styrkan lämnade platsen. De som var kvar ombord på Kronprinz Wilhelm lyckades rädda sig i en livbåt och bärgades av en ångare på väg mot Köpenhamn. 17 man var i livbåten, och man uppskattar att 31 man plockades upp av britterna medan 33 dog. Dagarna efter dog ytterligare flera besättningsmän av de skador de ådragit sig under den korta striden.
I litteraturen sammanblandas ibland Kronprinz Wilhelm, eller K, som var fartygets officiella beteckning, med Kronprinz Wilhelm, som byggdes samma år i Stettin men som sänktes i Scapa Flow 1919.