Kärl

Piksborg byggdes under senare delen av 1300-talet. Borgen var strategiskt belägen i gränslandet mellan Danmark och Sverige, med bra kommunikationsläge i Bolmen via Lagan ut i Kattegatt. Borgen fungerade både som gränsfäste mot Danmark och som centrum för den kungliga skatteindrivningen i Värend, Finnveden och Njuding. Namnet Piksborg kan komma från den halländske frälsemannen Ebbe Pik, som ägde flera gods i västra Småland på 1360-talet. Under sent 1300-tal förlänades borgen till riddaren Abraham Brodersson Tjurhuvud. År 1410 dömdes han till döden och avrättades, kanske för att han blivit så rik och mäktig att kung Erik av Pommern såg honom som ett hot. Efter herr Bondessons död blev Piksborg ett kungligt fögderi med fogden Olof Ragnvaldsson i spetsen.

År 1397 bildades Kalmarunionen, där Erik av Pommern regerade de tre nordiska länderna med hjälp av sin adoptivmor drottning Margareta. Eriks politik ledde till krig med grannländerna i Östersjöområdet, de tyska Hansestäderna och furstendömet Holstein. När böndernas skatter höjdes, ökade missnöjet med kungens krig och ett uppror bröt ut år 1434. Upproret, som leddes av Engelbrekt Engelbrektsson, startade i Dalarna och spred sig över Sverige. Ett viktigt mål för upprorsmännen var kungens borgar, som var symboler för förtrycket. När upproret nådde Piksborg förhandlade fogden Olof Ragvaldsson med böndernas lokale ledare Herman Berman, men trots att förhandlingarna fortfarande pågick sattes borgen i brand. Människorna på Piksborg flydde och fick lämna sina tillhörigheter. Borgen totalförstördes i branden och byggdes aldrig mer upp. Något nytt kungligt fögderi skapades inte förrän efter Dackefejden år 1543. Kung Gustav Vasa förstärkte då den gamla biskopsborgen Kronoberg utanför Växjö och skapade ett nytt centrum för skatteindrivning, rättsskipning, samt inre och yttre försvar.