Glysas grav omkring 1948

Södermanlands största skeppssättning

-----------------------------

"I bygden av Stora Djulö i Stora Malms går en gammal sägen om en stor skatt, som skall vara begraven i åsen nära landsvägen vid Knorra. Själv hörde jag den berättas av far och han hade hört den av farmor. Skatten är en guldring, stor som ett vagnshjul. Trollen och andra hemliga makter hålla vakt sedan länge svurna tider. Den gyllene ringen kan enligt vissa föreskrifter åter bringas upp i dagens ljus. Arbetet måste försiggå i fullmåne vid midnattstid. De som gräva får en vara rädda för något och ej yttra ett ord, vad de än må se eller höra. Många har under tidernas lopp sökt vinna skatten åter, men av en eller annan orsak misslyckats. otyg har alltid inträffat. Tystnadsprovet måste hållas och gräva på nytt kan ingen, som ej höll tand för tunga.

Månen lyste i sommarnatten över bygden vid Djulö sjö i Malm. Två stora karlar kommo gående med spadar och spett på axlarna och stannade i backen vid Knorra, där guldringen ligger mansdjupt i åsens grus. De sågo sig spanande omkring och började under tystnad gräva. Det enda ljudet var spadarnas klang när någon sten stöttes emot och rasslet från guset som slängdes upp ur gropen. Djupare och djupare grävde de och nedom brösthöjd stötte spadarna emot guldringen. Männen höggo tag i varandra och med knapp nöd avhöllo de sig från att bryta tystnaden. Då hade allt varit förgäves. Försiktigt grävdes ringen fri av karlarna och låg där stor som ett vagnshjul på gropens botten och lyste i månens sken. Natten hade lidit och det var i midnattstaget. Karlarna vilade på spadarna och rätade på ryggarna innan de skulle taga upp ringen ur gropen. Som de stodo där kommo de att se mot landsvägen, som skymtade mellan de uppkastade grushögarna längs gropkanten. Där mötte en underlig syn deras förvånade ögon. Var det en synvilla eller var det okytt? På landsvägen nedifrån Oxkällan närmade sig i sakta mak en vanlig vit höna dragande ett stort hölass. Höet var lastat på en vanlig höskrinda och skakeländarna, sele, betsel och tömmar passade hönans storlek. Tömmarna hängde slaka ned från toppen av hölasset, men ingen körsven syntes till. Hönan drog lasset uppför backen utan hast. Och när hon kom närmare hörde skattsökarna att hon gick och pratade för sig själv. De förstodo att hönan, som upprepade orden "nipping, nipping, nipping", menade att hon var på väg till Nyköping med hölasset. Nyköping låg minst sex mil därifrån, lågt bortom backiga, dåliga och sönderkörda vägar. Synen av hönan dragande hölasset uppför backen var å overklig och skrattretande att männen glömde sig. - Du kommer allri te Nyköping mä dä där hölasse, du vitä höna, skrek den ena till. I samma ögonblick försvann synen med hönan och landsvägen lyste vit och dammig i månens sken. Gruset i gropen började rasa igen. Det hjälpte inte hur mycket de grävde. Svetten rann i strömmar, men ju mer de grävde desto fortare syntes gruset komma nedrasande. Ringen gömdes fort av gruset och med knapp nöd lyckades karlarna kravla sig upp ur gropen. Spadarna och spetten blevo kvar där nere i hålet. Skogen stod tyst och ej ett ljud hördes och tysta drogo karlarna hemåt. Tunga moln började skymma månens ljus och åskan hördes rulla i fjärran" /Av Karl Axel Carlsson i Sörmlandsbygden 1948 sidan 75-76.

-----------------------------

"I äldre tiders folktro ingick jätten som en realitet. Jättarna uppfattades till exempel som landets, sedan länge utdöda, ursprungliga invånare. Inte bara det som vi idag kallar för fornlämningar utan också naturbildningar av olika slag har setts som spår efter deras framfart i landskapet. Större gropar i åsar sågs som jättarnas grötfat, flyttblock som jättekast och utsvarvningar och fördjupningar i berg och berghällar
var jättegrytor. [...]

Storleken på lämningarna och den styrka som ansågs ligga bakom uppförandet av lämningarna utgjorde grunden för föreställningarna. De forntida jättarna utmärkte sig nämligen främst genom sin storvuxenhet och sin styrka. Fornborgar omtalas ofta som jättarnas hem och i de flesta trakter finns jättegravar av olika slag. I Södermanlands län finns till exempel Glysas grav, vilken utgörs av en trettiofem meter lång skeppsformad stensättning. Här ligger enligt sägnen jättinnan Glysa (Glijsa) begravd med en silverskål på sitt bröst. Traditionen berättar att Glysa dog av ett åsknedslag och att hon var gift med jätten Thol (Thole) som ligger begravd i en liknande grav på Tolmon" / Ur Hugget i sten (2009), sidan 63, 65