Angelica Blomqvist, Nyköping idag 2014

Intervju med Angelica Blomqvist (f.1996) den 9 december 2014 om hur det är att leva i Nyköping idag, i projektet "Nyköpings stadshistoria"

----------------

Sammanfattning:
Angelica är 18 år gammal, född och uppväxt i Nyköping. Idag bor hon i Rosenkälla och i Stenkulla, två bostadsområden precis utanför stadskärnan. Hon har två perspektiv på hur det är att bo i Nyköping; Det ena perspektivet är att hon älskar historia. ”Nyköping är en väldigt historieberikad stad, så på så sätt är det kul, men sen… Att vara ung i Nyköping. Det finns inte jättemycket att göra här. Det finns ju fritidsgårdar…Men att gå på dem och beblandas med fjortonåringar när man är arton känns inte jättekul”. Sedan fortsätter hon; ”Det är ändå nära till Stockholm, man behöver inte bo i Stockholm, så det känns ändå helt okej. Men det är Nyköping, så det är ju lite lantis-varning”.

Angelica ägnar sig åt
”Bowling, det finns en bra bowlinghall. Sen finns ju det här Magasinet, har hört gott om det men aldrig varit där. Jag kanske borde gå dit snart. Det händer ganska ofta att jag strosar lite i Kungstornet också”.

Människorna som bor här är väldigt olika enligt henne
”Jag vill inte stereotypa lantisar, jag tror att det är väldigt olika beroende på om man bor centralt eller på Arnö eller ut mot Runtuna. Det är bra människor! Det tycker jag, men så tycker jag också om väldigt olika människor”. Sedan lägger hon till ytterligare en vinkel. ”Det känns som att många försöker låtsas att vi bor i Stockholm. Det blir lite överdrivet tillslut”.

Den typiska Nyköpingsbon?
”Centerpartist”. Hon fortsätter; ”Vi är typ Stockholm fast ändå inte. Vi är en slags förort tycker vissa. Ändå kan man se traktorer mitt i staden och tycka att det är helt normalt. Men vi är ändå ingen bush någonstans typ ute i Dalarna. Vi är ändå en stad. Vi blir lite såhär hybrid-lantis-stadsfolk. Här värnar vi nog mycket om miljön. Men det kanske svenskar gör överlag”.

Och grupperingar då?
”Det finns olika grupperingar i staden. Främst åldersrelaterade och beroende av vilken inriktning man till exempel valt på gymnasiet. Det finns små fjortonåringar som aldrig varit på stan förut. Och sen finns det ju samhäll/samhällare och typ BF-elever* och så har man ju BT-lodarna**. De syns! De röker hela tiden, det finns liksom inget stopp. Och så har de sina kepsar, snapbacks, och oftast har de sina svarta kläder som det står typ ”I love drugs” på”.

Tillhör Angelica själv någon grupp?
”Alltså, jag själv kan nog inte säga på rak arm. Jag är nog den sorten som håller mig hemma, så det är kanske den gruppen jag tillhör. Människor är fria att vara som de är här. Jag är själv core-person, och det har varit väldigt öppet. Men sen kan det ju vara att någon kommer med fel frisyr och så är man utanför. Jag vet, jag var ju utanför själv. Och det var ju för att jag inte var som de andra, men så tror jag att det är överallt. Vi hamnar lite mellan i Nyköping. Vi kan vara väldigt öppna om vi vill, men ibland kan det gränsa till byhåla nästan”.

Angelicas favoritplats i Nyköping
”Vallarna och Kungstornet. Kungstornet för mitt historieintresse och vallarna för att det är en naturlig mötesplats. Jag tycker också om skog, så Ryssbergen är ett trevligt område. Stadsbiblioteket för alla böcker och torget. Det är inte jättefint egentligen men bara… finns där”. Hon kan inte nämna någon plats på rak arm som hon inte tycker om. Hon tycker om många olika platser. ”Jag tror nog bara att jag är på platser där jag trivs. Men jag skulle vilja lägga till fler saker. Fler saker att göra. Eller så kanske jag bara inte har hittat rätt. Det borde finnas fler saker att göra som inte kostar pengar, som inte är att gå och fika eller bowla. En fattig student har inga pengar att göra saker med. Något fritidsgårdsaktigt dit engagerade människor kan gå. Idag är fritidsgårdarna är en plats dit yngre går för att de inte riktigt vet vad de ska göra efter skolan. Men typ filmklubbar och bokklubbar, cirklar där man kan möta människor med gemensamma intressen. Träffa folk skulle väl vara allmänt kul att göra. Det saknas mötesplatser för unga vuxna i staden”.

”Jag tycker om hur staden ser ut byggnadsvis, arkitekturen. Men mer bussar skulle behöva gå… Det är väl typ det. Och kontaktnät och så vidare”. Så ser Angelicas dröm-Nyköping ut.

Det första som dyker upp när Angelica tänker på vallarna och Nyköpingshus är; ”Gästabudet och mamma som jobbat på museet. Jag umgås med kompisar där på somrarna, spelar kubb och fikar. Tar rundor i museet. Även om man kan historien nu så är det kul att gå upp i Kungstornet och lära sig om igen, bara strosa”. Vallarna och Nyköpingshus är både en mötesplats för Angelica och en plats där hon bara kan vara ifred, hon tycker till exempel om att i sin ensamhet gå runt att fotografera inne på borggården. På vintern vistas hon på området med familjen. ”Det är då man åker skridskor och pulka tillsammans”. Om somrarna är det främst med vännerna som hon hänger i gräset.

Såhär beskriver Angelica platsen
”Det är typ som ett slott. Fast ändå inte, det är väldigt litet. Det har murar omkring sig och en borggård. Det ligger mitt i staden, mellan hamnen och torget. Inom själva murarna har vi liksom vallar, hur förklarar man vallar? Det är vallar! Och så har vi en damm där. Svandammen, men det finns ju aldrig några svanar där nu för tiden. De bara försvann, alla dog. Det är tragiskt. Och sen har vi en parkering och vid parkeringen finns Tovastugan med fik där på sommaren. Människorna som rör sig på området under sommaren är väldigt mycket kompisskaror och familjer. Och under sena sommarkvällar är det ofta väldigt högljudda och fulla människor där. Uppe i Kungstornet kan man stöta på turister. Nästan alla turister är tyskar. Annars är det väl typ barnfamiljer. Farmor och farfar som dragit med sig barnen. Små barn och gamla människor, det är väl dessa som besöker Kungstornet”.

Ett minne från vallarna
”Det är kväll. Slutet av juli, börjar på att bli sensommar och nalkas skola igen. Jag är där med en tajt kompisskara, vi tänkte att nu hittar vi på något. Solen börjar gå ned. Det är lite kyligt, vi får ha tröjor på oss och så sitter vi där. Vi är lite rädda för att fåglarna ska bajsa på oss. Vi är väl typ 6-7 pers och alla pratar lite med alla, det blir lite olika konversationer. Till sist säger någon att nu har vi ju kubb med oss så nu spelar vi. Så spelar vi två omgångar, men det är kallt, så sedan vill alla åka hem”.

”Vallarna är en plats som är öppen för allmänheten att ta med sig valfri aktivitet till och göra det till vad man själv känner för. Om man då vill bli full så får man väl bli det”.

”Det är häftigt att en plats som tidigare varit en krigsplats där människor förmodligen har dött i strid idag kan vara en allmänning för gemenskap”.

Angelica skulle inte kunna tänka sig att bo kvar i Nyköping i resten av hennes liv. Däremot skulle hon kunna tänka sig att flytta tillbaka senare i livet. ”Kanske när jag fyllt 40-50 någonting, som ung person tycker jag inte om Nyköping, men när man är 50-60 kanske man är bättre på att hitta saker, eller så sitter man hemma och är bitter, jag vet inte. Jag skulle iallafall inte vilja bilda familj här. Jag vill inte utsätta barn för det, att bo här hela sin uppväxt”. Jag frågar henne om hon längtar bort nu; ”Det är blandat. Jag vill inte bli vuxen, det är ingenting jag längtat efter. Men jag skulle gärna vilja flytta utanför Sverige och testa på det, så på det viset längtar jag efter att se något annat. Samtidigt som Nyköping ändå är familjärt”. Delar andra unga invånare i staden samma längtan bort? ”De flesta vill nog härifrån”.

Nyköping om 50 år
”Alla de där sakerna som byggs nu och som alla undrar varför, de kommer att se jättegamla ut. Om man bygger som man gör nu så kommer det att se modernt ut ett tag och sedan kommer det nog att se ganska outdated ut. Sedan tror jag att vi om 50 år nog är en Stockholmsförort ändå, att staden kommer att fortsätta växa och byggas ut”.

Avslutningsvis säger Angelica
”Jag tycker ju om Nyköping. Men jag skulle nog kunna tycka om staden mer om jag inte bodde här”.

*BF-elever: Barn & Fritidsprogrammets elever
**BT-lodare: Bussterminalslodare/Lodisar på bussterminalen. Vedertaget uttryck bland ungdomar i Nyköping.