Jingle bell, Bjällra

Förut levde jag med min ex-pojkvän. Han arbetade hela tiden eller övade på sitt piano. Han spenderade många timmar så och jag ville inte distrahera honom. Vi hade båda egen tid då vi inte ville bli störda. Därför vi använde en bjällra som nyckelring, på så vis kunde vi urskilja ljudet från andra i huset. Det var vårt subtila sätt att säga att vi var hemma.

När vi hade bott ihop i ett år som ex-partners, bestämde han sig för att flytta från Kuba till Spanien för att leva med sin nya pojkvän. Dagen då vi möttes för att säga hej då, gav jag honom en liten ask med min bjällra tillsammans med en lapp där det stod: ”Närhelst du ringer i bjällran är jag villig att lyssna på dig”.

Nu är det jag som bor långt borta i ett främmande land med ett svårt språk och ibland känner jag mig ensam. Jag har nya vänner som får mig att känna mig speciell men jag saknar mina gamla vänner. Jag har också ett foto av bjällran jag en gång gav bort. När jag tittar på fotot eller känner mig ensam, skriver jag till mitt ex som nu är min bästa vän och tillsammans hittar vi lösningar på problemen. Då känner jag det som att det finns en dold kraft inom mig som hjälper mig att anpassa mig till mitt nya liv.

I used to live with my ex-boyfriend. He was always working or practising on his piano. He spent many hours on it and I didn’t want to distract him. We both had our own time where we didn’t want any interruptions. We both used a jingle bell as a key chain so we could distinguish the sounds from other people living in the house. That was our subtle form of saying that one had arrived home.

A year after living together as ex-partners, he decided to move from Cuba to Spain to live with his new boyfriend. The day we met to say goodbye I gave him a small box and inside I put my jingle bell next to a small note where I wrote: “Whenever you make the jingle bell sound, I’ll be willing to listen to you.”

Now it’s me living far away in a strange country, with a very difficult language, and I feel lonely sometimes. I have new friends that make me feel special but I miss my old friends. I also have the photo of the jingle bell I once gave away. When I look at this picture or whenever I feel lonely, I write to my ex that is now my best friend, and together we find solutions to the problems. Then I feel there’s a hidden force in me, helping me to adapt to my new life.