Lighter, Tändare

När jag var tolv år gammal förstod jag att jag var gay. Jag gillade bara killar. Jag tittade alltid på killar, inte tjejer. Det var mycket obesvarad kärlek i mitt liv. Men för ett år sedan fann jag min kärlek. Hans namn var Anton. Han var den enda människa jag älskade uppriktigt. Och det gjorde han också. Ödet ville ändå inte att vår kärlek skulle vara för evigt.

Anton var gay, men han dolde det för människor runtomkring honom. I början spelade jag med i hans spel eftersom jag älskade honom så mycket. Jag har alltid tyckt att en människa ska vara öppen, först och främst gentemot sig själv. Och han kunde inte dölja den han var. Det slutade med att vi gjorde slut ett år efter vårt första möte.
Sist jag såg honom var den 9 maj. Vi möttes av en slump under segerparaden.* Han var stilig som vanligt. Han var med sin nya pojkvän. Vi småpratade en stund. Till slut frågade jag om han hade en tändare. Den var rosa. Den rosa tändare jag hade köpt till honom tidigare.

Han hade bråttom. Så han väntade inte tills jag hade tänt min cigarett, istället sa han, ”Ta den! Du kan lämna tillbaka den senare!”

Samma dag attackerades jag på grund av min sexuella läggning. Och två dagar senare lämnade jag Ryssland för att rädda mitt liv.

Jag har inte sett Anton sedan dess.

When I was 12 I realized I was gay. I only liked guys. I was always looking at guys, not girls. There was a lot of unanswered love in my life. But a year ago I found my love. His name was Anton. He was the only person I loved sincerely. So did he. Yet our love was not destined to last forever.

Anton was gay, but hid it from people around him. In the beginning I was playing his game because I loved him so much. I always thought a person should be open, first of all open to himself. And he should not conceal his nature. As a result we broke up a year after our first meeting.

Last time I saw him was on May 9th. We met accidentally during the Victory Day parade.* He was handsome as usual. He was with his new boyfriend. We chatted for a bit. In the end I asked for a lighter. It was pink. The pink lighter I had bought him once.

He was in a hurry. So he did not wait for me to light my cigarette, instead he said, “Take it! You can give it back later!”

The same day I was attacked because of my sexual orientation. And two days later I left Russia in order to save my life.

I have not seen Anton since.