Gammalt lok på Borgholms station 16/1 1962.

Ölands Järnvägar (ÖJ) bildades 1928 när de tidigare separata järnvägarna Borgholm-Böda Järnväg (BBJ) och Södra Ölands Järnväg SÖJ) slogs samma till en förvaltning. Järnvägen gick sträckan Ottenby - Mörbylånga - Färjestaden - Borgholm - Böda (151 km) och var smalspårig med spårvidden 891 mm. Järnvägen köptes av staten 1947 och drevs därefter av Statens Järnvägar (SJ) fram till den 1 oktober 1961 när all järnvägstrafik på Öland lades ner. En stor del av godstrafiken var säsongstransporten av sockerbetor till sockerbruket i Mörbylånga

ÖJ tog över fordonen från BBJ och SÖJ. För att förbilliga persontrafiken byggdes fyra 2-axliga personvagnar om till motorvagnar 1928, ytterligare två 1933 och en sista 1937. Samtliga byggdes om vid Kalmar Verkstad. Bolaget köpte en lokomotor 1933 och en andra 1937 också från Kalmar Verkstad. Detta var för att avlasta tankloken. Som ersättning för äldre ånglok köptes tre stycken nya tanklok från Motala Verkstad, dessa levererades 1935, 1939 och 1945. Motorvagnarna behövde ersättas och mellan 1941 till 1943 köpte ÖJ fem Hilding Carlsson rälsbussar och sex släpvagnar som var i drift till nedläggningen. Under SJ fortsatte trafiken med rälsbussarna och ångloken började ersättas av lokomotorer Z4p.

Under 2:a världskriget var det brist på järnvägsvagnar och ÖJ hade överskott på godsvagnar förutom under sockerbetssäsongen. Mellan 1943 och 1947 transporterades godsvagnar på pråmar mellan Öland och fastlandet.

Den 30 september 1947 öppnades godsfärjeleden mellan Kalmar och Färjestaden med kustartillerifärjan Balder som var försedd med provisoriska spår. Våren 1948 fortsatte trafiken och 177 smalspårsvagnar och 14 normalspåriga vagnar fraktades under året. Ytterligare en färja Ana byggdes om och togs i drift i september 1950. Kustartilleriet sade upp avtalet om Ana 1955 och SJ lät bygga en färja Bure vid AB Bröderna Larsson Varv & Mek Verkstad. Bure som sattes i trafik den 21 oktober 1957 kunde ta både normalspåriga och smalspåriga vagnar men hade besvär att ta sig fram i issörja. Under vintern omlastade SJ godset till Kalmarsundsbolagets båtar. Trafiken med Bure upphörde efter att järnvägen på Öland var uppriven. Den sista turen gick den 4 maj 1962.

Från 1953 när sockerbruket i Karlshamn lades ner transporterades sockerbetor från östra Blekinge med lastbil till Bergkvara i Småland och lastades på normalspåriga godsvagnar trots att i både Mörbylånga och Bergkvara (Östra Blekinge Järnväg) fanns det 891 mm smalspåriga järnvägar. Normalspårsvagnarna gick med tågfärjan S/S Betula till Mörbylånga. En normalspårig lokmotor följde med färjan. I Mörbylånga fanns det en tredje skena för normalspår från färjeläget till sockerbruket. Sockerbetstransporterna och färjetrafiken slutade efter 1958 års betsäsong. Järnvägsfärjan och de korta normalspårsspåren på varje sida om Kalmarsund var en egen järnväg utan anslutning eller omlastning till de omkringliggande smalspåriga järnvägarna.

Underhållet av järnvägen hade varit eftersatt under många år och i början på 1960-talet beslutades att järnvägen skulle läggas ner. Den allmänna trafiken upphörde den 1 oktober 1961 och banan började rivas. Rivningen slutfördes under 1962 och det mesta av järnvägsmaterialet fraktades till Kalmar på järnvägsfärjan.
Allan Bernving föddes 1911. Han skildrade Öland i ord och bild under de decennier när landet förändrades; främst 1950- och 1960-talen. Bernvings intresse för historia och lokala företeelser ledde till att han fotograferade stort och smått; ofta sådant som han förstod var nära att försvinna eller sådant som var nyheter. Så har han t ex två bildserier om skörd, en med självbindare från 1958 och en med skördetröska från 1960. Sådana bilder är oersättliga för att belysa jordbrukets förvandling i mitten av 1900-talet.
Han var lokalredaktör på Öland för Östra Småland 1950-1965 men fortsatte att fotografera även därefter. Enligt utsago från journalistkolleger var det då hustrun som tog bilderna efter Bernvings instruktioner.
I 40-årsåldern blev Allan Bernving döv och blind. Försämringen gick gradvis och tvang honom till sist att sluta som journalist. Istället engagerade Bernving sig för de dövblindas situation. Rätten till tolk var t ex inte alls självklar för denna grupp. Engagemanget ledde till att Bernving 1975-1983 var ordförande i de svenska dövblindas riksförbund. I september 1977 var han en del av den svenska delegationen till de dövblindas världskongress i New York.
Allan Bernving avled 1993.