Fönsterglasglastillverkning i hyttan på Flygsfors glasbruk.

På bilden syns i förgrunden ett större antal glascylindrar för fönsterglastillverkningen uppställda på golvet i hyttan. På en arbetsbänk till höger ligger en cylinder och på en ställning mitt i bilden en annan cylinder. I bildens mellanplan anas pågående blåsning av en glascylinder, som sker genom att glasblåsaren svänger cylindern vid en öppning i golvet (se beskrivningen nedan). Även i hyttans bortre del förefaller ett större antal cylindrar vara uppställda.

Flygsfors glasbruk startades av Otto Hammargren år 1863 som en hammarsmedja. 1888 omvandlades smedjan till glasbruk. Det utarrenderades 1889 till bruksägare C.A. Svensson och fabrikör Janne Elgqvist (Nybro), vilka snart köpte bruket och inom kort blev Svensson ensamägare. Svensson avled 1914, och 1919 såldes bruket för att 1920 läggas ner.

Glasbruket återuppstod 1930 då ett nytt bolag under Gustav och Oskar Rosander övertog bruket och fick det på fötter. Under de första 30 åren tillverkades endast fönsterglas, men man gick senare över till belysningsglas och prydnadsglas. Produktionen har varit stor; på 1950-talet var bruket Europas största tillverkare av belysningsglas och hade ca 200 anställda. År 1965 formades Flygsforsgruppen med Gadderås och Målerås glasbruk och sammanlagt cirka 300 anställda. Bruken övertogs 1974 av Orrefors och lades ned 1979. (Källa: Wikipedia 2018-01-10.)

Vid tillverkningen av fönsterglaset (cylinderglas eller valsglas) användes en mycket stor och lång pipa som kunde anfånga en stor post av glasmassa, ända upp till 30 kilo, vilket krävde både styrka och teknik av glasblåsaren. Den som tog upp massan på pipan kallades för anfångare, vilket kommer från det tyska ordet anfangen som betyder börja. Ordet kom med de många tyska glasblåsare som invandrade till Sverige under 1600- och1700-talen .
Posten bearbetades i en rund träskopa som sedan drogs ut i en hålformad träklump under hela tiden blåstes luft genom pipan, och snart kunde cylinderformen anas. Då kunde fönsterglasblåsaren gå vidare till svänggropen, en nedsänkning i golvet på 2-3 meter. Han svängde och roterade sin pipa i gropen samtidigt som cylindern blåstes allt större Detta krävde en enorm precision, därför att glasets tjocklek hängde på att blåsaren slutade i exakt rätt ögonblick. Man kunde blåsa cylindrar upp till 2,5 meter i längd och upp till 60 centimeter i diameter. För att öppna cylindern kunde man "spränga" i båda ändarna, det skedde genom att man virade glödgad tråd runt cylindern, eller kunde man värma in cylindern och sedan klippa upp ändarna. När nu cylindern var öppen åt båda håll skulle den bli en plan skiva. Man tog då ett glödgat sprängjärn längs cylinderns innersida och denna öppnade sig då. Sedan skulle cylindern värmas i en särskild sträckugn, där den vecklades ut . Efter kylningen kunde man skära ut lagom stora rutor.

Ända in på 1920-talet kunde tillverkningen av fönsterglas i Sverige gå till på detta sätt. Den sista fönstervalsen blåstes troligen på glasbruket Ramnåsa i Småland 1934 . (Källa Glasbranschföreningens hemsida 2021 01 21.)