TORSVIKSHÖJDEN (torsvikssvängen)

Den första dispositionsplan som täckte hela Lidingö kommun presenterades 1944. Planen omfattade flera större markområden avsatta för hyreshusbebyggelse, något som väckte viss opinion bland de Lidingöbor som gärna ville se att Lidingö bevarade sin karaktär av villasamhälle.
De som gick segrande ur diskussionen var förespråkare för hyreshus, vilka hävdade att flerfamiljshus måste byggas om än i begränsad omfattning. Torsvikshöjden kom att bli det första större hyreshusområdet i Lidingö.

Samtidigt som arbetet pågick med dispositionsplanen för Lidingö, fick arkitekterna Stig Ancker, Bengt Gate och Sten Lindegren i uppdrag, att i samarbete med arkitekt Göran Sidenbladh utarbeta ett stadsplaneförslag för Torsvikshöjden. Vissa förutsättningar var givna i riktlinjerna för stadsplanearbetet. Så var till exempel Torsvikssvängens sträckning fastlagd redan från början.
Stadsplanen antogs och fastställdes i december 1943. Den utformning som planen fick var mycket karaktäristisk för sin tid. Förebilder och idéer kom bla från England och begreppet "grannskapsenheter" infördes. I grannskapsplanerade områden skulle det inte enbart finnas bostäder och affärer utan även kollektiv service som daghem, hobbylokaler, biografer etc. Tanken var att bostadsområdena på så sätt skulle kunna leva sina egna liv och inte enbart fungera som sovstäder.
De arkitekter som utarbetat stadsplanen erhöll även uppdraget att rita och utforma bebyggelsen. De strävade efter att åstadkomma lätthet och luftighet trots att ett stort antal lägenheter måste rymmas i området. Lägenhetsantalet var fastlagt till 500. För att uppnå detta valde man bla att bygga "på höjden" istället för att breda ut bebyggelsen över ett stort område. Punkthus kombinerades med lägre lamellhuslängor. På detta sätt lämnade man större grönytor mellan husen och genom att bebyggelsen grupperades utefter Torsvikssvängen erhöll man en öppen plats i mitten för lek och rekreation.
Arkitekterna anpassade bebyggelsen till den bergiga och dramatiska terrängen och placerade därför de högre punkthusen en bit in på klippan så att de ej skulle störa eller bryta den typiska Lidingö-silhuetten sedd från Lidingöbron.
Bebyggelsen fick en enhetlig och sammanhållen färgsättning i grått och varma men starka nyanser av rött och gult. Lamellhusen och de lägre punkthusen putsades med spritputs och de högre punkthusen har röda tegelfasader. De flacka sadeltaken är täckta med plåt eller tegel.
Typiska arkitektoniska detaljer är de breda och vitputsade fönsteromfattningarna, omsorgsfullt utformade portiker och varierade fönsterformer.

Motivering
Bebyggelsen på såväl Torsvikshöjden som Stureplatån har bevarat sin ursprungliga karaktär och utseende. Husen på Torsvikshöjden var Lidingös första större hyreshusområde och dess utformning speglar 1940-talets stadsplaneideal. Stor omsorg har ägnats fasadutformningen, gaturummen och grönytorna. Färgsättningen är typisk för 1940-talet och Stureplatåns bebyggelse är en god exponent för Lidingös radhustradition.

KÄLLA: Hedenblad, Cecilia, 1934-. - Lidingö kulturhistoriska miljöer : kulturmiljöprogram för Lidingö kommun / Cecilia Hedenblad, Cecilia Hammarlund-Larsson ; [foto: Ingvar Lundkvist ...]. - 1990. - ISBN: 91-87006-10-3