HÄFLA HAMMARSMEDJA

Den första hammarsmedjan vid nuvarande Häfla Övre Bruk började anläggas 1682. Fram till 1924 pågick en praktiskt taget kontinuerlig produktion av stångjärn och smältstycken vid smedjan. Från början svarade två härdar och en hammare för hela den tillåtna produktionen, om ca 45 ton årligen. Med tiden förbättrades och förnyades produktionsapparaten och tillverkningen ökade. Från 1830-talet påbörjades en omfattande försöksverksamhet som resulterade i en växande tillverkning av produkter, baserade på stångjärnet och smältstyckena som halvfabrikat, exempelvis spik, redskap och hästskor. Denna tillverkning ägde dock rum i nya anläggningar nedströms. Detta gjorde att Häfla Övre Bruk inte berördes av 1800-talets omfattande produktdiversifiering, varför mycket av de äldre anläggningarna bevarats i ursprungligt skick. Det gäller främst smedjan och den mindre hammaren, båda förmodligen från sent 1700-tal. Tyskhärden har moderniserats under 1800-talet, men torde i allt väsentligt bevara sitt ursprungliga utseende. Smedjan inrymmer dessutom en tung smälthammare (mumblingshammare), blåsmaskin, lancashirehärd, vattenhjul och rännor.
Till anläggningen hör även gnisterhus och klensmedja, båda från 1800-talet, samt grundrester efter stålugn och kolhus. Bruksdriften har kompletterats med ett sågverk som innehåller maskinutrustning, rekonstruerad vattenränna samt sågplan och brädgård.
Personalen uppgick som mest till ca tio personer, dessa bodde i bostadshusen Grålus, Smedsbyggningen eller Labbit norr om smedjan. Förvaltaren bodde i en särskild bostad sydost om smedjan, vilken också innehöll brukskontoret.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Östergötlands län, 1990-08-31, Dnr 221-14966/88