Fartygs-/båtlämning

Bärgning: År 1992 genomfördes en uppmätning och dokumentation av vraket som en del av en D-kurs i marinarkeologi. I samband med detta lyckades Jaak Kenaas identifiera vraket som skonerten Fäderneslandet.

Övrigt: Ön Revskär nämns för första gången i det s.k. Iterniariet "Kung Valdemars segelled" från 1230-talet. På en karta från 1690-talet passerar farleden mot Södertälje mellan Revskär och Tallskär. På denna karta finns även en markering för bebyggelse på ön. Platsen utgör en skyddad naturhamn som säkert använts sedan länge. På ön finns en moring samt en ristning från 1830.
Status: Vraket är 20,75 meter långt, 6,6 meter brett och ligger i slutet av en brant som planar ut på 13 meters djup. Vraket har inte sjunkit ner så mycket i botten utan ligger ovanpå denna med en slagsida åt babord. Styrbordssidan, som ligger högst, är mer nedbruten än babordssidan, som ligger på ett större djup. Vid uppmätningsarbetet rörde sig styrbordssidan av strömmar i vattnet. Fören har spruckit upp något. Inga däcksplankor finns bevarade på ursprunglig plats men så gott som alla 17 däcksbalkar sitter fortfarande i ursprungligt läge, även om ett antal däcksbalkar torde saknas i fören. Två mastfiskar har iakttagits, varav den förligare sitter på ursprunglig plats. Den aktre mastfisken ligger i två delar på botten av vraket, men man kan se dess ursprungliga fäste i däcksbalkarna.Två lastluckor kan urskiljas i däckskonstruktionen genom att karmarna sitter kvar. På babordssidan, ovanpå tre däcksbalkar, ligger ett löst bråspel, som har släppt i sitt fäste på styrbords sida. Några däcksplankor har rasat ner intill babords reling, och ett stort antal ligger nedrasade på botten längs babord skeppssida. Bogsprötet har lossnat i sitt ursprungliga fäste och fallit intill babords sida om förstäven. Ett eselhuvud på främre delen av bogsprötet tyder på att detta varit försett med klyvarbom. Rodret har lossnat från sitt fäste i akterstäven men står fortfarande upprätt. Ett pumprör finns intill fästet för den aktre masten. En dörr, förmodligen från en överbyggnad, ligger i jämnhöjd med mitten av vraket (status 1992).

Idag står hon relativt oskadd upprätt på botten. Vraket hade en gång två master, idag reser sig skrovets sidor högt över botten, medan däcksplankorna har fallit samman. (DYK.S, nr 10 1999)
Fyndlista: Bärgat av sportdykare 1973:

Gräddskål
Porslinsfat
Kopp med fat
Tekanna
Kopp
Dosa med lock
Tallrik
Stengodskrus
Glasflaskor
Glas till timglas
Lerpipor
Slev
Flaggstångsknopp
Tubkikare
Beslag
Klädhängare
Lerskärvor

Fynden är i privat ägo, men finns dokumenterade i en B-uppsatsen "Dokumentation av fynd från vraket av skonerten Fäderneslandet" av Anders Borgmark, Stockholms universitet 1993.
Händelseförlopp: Fäderneslandet var på resa norrut med undsättningsspannmål för Västmanland, där årsväxten hade varit svag. Medan fartyget låg för ankar blåste det plötsligt upp till storm. Besättningen hann inte lätta ankar utan tvingades kasta kätting och tåg överbord. Man lyckades emellertid inte segla ut, utan drev på en klippa, varpå fartyget ögonblickligen började sjunka. Besättningen lyckades med stor möda rädda sig i båten.
Bärgningar: Lasten av spannmål kan ha bärgats då däcksplankorna har flyttats.
Historik: Färderneslandet byggdes som skonertbrigg, men ombyggdes redan samma år till skonert. Beställaren och den första ägaren var innehavaren av Fokelviks säteri, generalmajoren, hovmarsalken och greven Claes Fredrik Posse. Skeppet byggdes på herrgårdsvarvet Fogelvik av skeppsbyggmästaren i Västervik, P. Sommar. Under 1800-talet byggdes bara några få fartyg på Fogelviks herrgård. Under 1830- och 1840-talen ägde och seglade familjen Posse, först Claes Fredrik och efter hans död änkan Wilhelmina Posse, skonerten. Fäderneslandet gick då i fraktfart i Västerhavet, utanför Östersjön. Hon fördes under några av dessa år aven skeppare från Skanör, A. P. Ljungqvist. Senare övertogs hon av Västerviksskepparen Lorens Fredrik Bäckman. Fäderneslandets resor under denna period är inte kartlagda, men Västervikssjöfarten var i större inriktning än Kalmars inriktad på sjöfart utanför de danska sunden, ofta på trampfart i Väst- och Ostindien och andra fjärran vatten.

1844 såldes Fäderneslandet till tre roslagsskeppare, P. W. Wirström från Blidö socken, E. Englund och C. A. Norman från Vätö socken. Hon fördes under deras ägo av Wirström, som också var huvudredare. I augusti 1845, fyra månader före förlisningen såldes Fäderneslandet till tre redare i Kalmar, Lars Henrik Bruun, som var huvudredare, Johan Peter Meurling och J. P. Grandin. Som skeppare fick hon sjökaptenen Johan Gabriel Åbrandt.

Fäderneslandet passerade således tre olika redargrupper och tre olika ägarformer: hon ägdes först av ett adligt säteri och hade godsherren som huvudredare, hon kom sedan bli en representant för allmogeseglationen med bonderedare som ägare, för att slutligen knytas till en sjöstad och dess handelshus med handlare och borgare som ägare.