Kyrka

Ur boken "Sverige framstäldt i taflor". Texten som hör till bilden.

SKELLEFTEÅ.

Sveriges yngsta stad är ännu i sin daningsperiod. Det är ännu för tidigt att ställa dess horoskop, men nog synes det, som skulle den komma att dela ett lika öde med flertalet af våra små, oskyldiga sjöstäder, hvilka föra ett serdeles omärkbart handelslif. Åt den plats, hvilken ej naturen förlänar sin förmånsrätt, kunna från andra håll hemtade privilegier endast gifva ett vanmägtigt skydd. Många af våra halfdöda städer vid sidan af köpingar och byar, der lif, rörelse och välmåga år från år synbart tilltaga, hafva länge bevittnat denna sanning. Skellefteå ligger visserligen vid ett större vattendrag, men till den nya sjöstaden kan intet fartyg uppgå. Smärre farkoster kunna väl gå uppefter elfven, något nedanföre stadens område, men större kunna ej komma närmare än på en mils afstånd, vid Bockholmen och Ursviken, der elfven faller i hafvet. Redan 1666, då Piteå gamla stad genom vådeld förstördes, väcktes fråga om anläggande af en ny stad vid Storkågeå by, som ligger endast omkring en mil norr om Skellefteå, alldenstund detta ställe, från äldre tider en bytesplats, genom en nära belägen hamn, den bästa i Westerbotten, dertill var serdeles tjenlig. Man hade redan på kunglig befallning utstakat planen för den nya staden, som skulle bära namn af Hedvigsstad. Städerna Umeå och Piteå använde dock gemensamma bemödanden att söka tillintetgöra detta, fattade beslut. Fruktan för den svåra medtäflarinnan och faran för eget sjelfbestånd lyckades fullkomligt i sina sträfvanden, och Piteå stad förflyttades till det ställe, der den nu ligger. Storkågeå har ej sedermera haft bättre lycka. Skellefteå stads anläggning på sin nuvarande plats gillades och stadfästades 1844 och dess privilegier utfärdades den 8 Sept. 1846. — Den har redan flera stora och vackra byggnader. Åtskilliga handtverkare hafva ock der bosatt sig. Någon handel och sjöfart drifves, så väl på inrikes, som på utrikes orter.

Staden ligger på Norrböle bys egor uti en socken, som gifvit den nya anläggningen sitt namn. Skellefteå pastorat, hvilket till år 1834 var förenadt med Norsjö kapell, hade då en vidd af 52 qvadratmil, således lika stor, som hela Upsala Iän. Efter nämnda år kan väl ej vidden beräknas till mera än en tredjedel af den fordna, men ännu sträcker den sig utmed hafskusten med en nära 9 mils längd. Pastoratet har öfver 12,000 innevånare. Många af dem äro välmående och några ega en betydande förmögenhet, förvärfvad genom åkerbruk, fiske, boskapsskötsel, trävaruhandel och tjärbränning. I socknen finnas flera större sågverk, skeppsvarf,
ett terpentins- harts- och kimrök-bruk, ett större glasbruk, kalk- och järnmalms-brott, m. m. Handeln är här urgammal. Många af de rika och mägtiga birkarlarne, i hvilkas händer Lappmarkens och Finlands handel under medeltiden låg, hade sitt hemvist i Skellefteå. Sedan Gustaf I började inskränka deras inflytande och de så småningom efter de norrländska städernas anläggning förlorade sina uteslutande handelsprivilegier, försvunna de alltmer och mer, och nu återstår endast minnet af hvad de varit och uträttat.Bland dem som här varit bosatta, nämnes en höfvitsman Per Olsson, hvars tre söner, enligt sägen, hafva uppbyggt staden Torneå. Såväl staden som socknens namn, hvilken sednare fordom kallades Skeldept, Skellopt och Skelut, tros härleda sig från det vattendrag som här framgår och har sitt ursprung från norska fjellen samt i Lappmarken kallas Skäldut. Skellefteå elf kommer från Piteå lappmark och gör vid Bomansforsen, tre mil från hafvet, ett femtio famnars högt fall samt vid Finnforsen, ett ännu högre. Bredvid den oroligt sorlande elfven står som en fridens engel det vördnadsbjudande templet, en serdeles stor och skön helgedom, som till sitt inre som till sitt yttre en värdig och smakfull byggnad. Hon uppfördes för 50 år sedan på socknens bekostnad och rymmer omkring 5,000 personer. Hon är byggd i korsform, med ett stort och kupolformigt torn öfver medelpunkten; såväl ingången som tornet äro försedda med kolonner. Allt förenar sig att gifva helgedomen ett utseende af skönhet, som, då den är storartad och enkel, alltid är upplyftande. Det inre svarar mot det yttre; det är värdigt, enkelt och sublimt. Kyrkan är den största i Norrland. Hon har ett förträffligt orgelverk och en konstrik altartafla från äldre tider. Från tornets galleri har man en skön utsigt öfver elfven och dess vackra stränder. En mängd enkla, trefliga boningar och den stora kyrkostaden — den största i Norrland — äro behagligt grupperade rundt omkring kyrkan, såsom medelpunkten för alltsammans. En kyrkostad är något egendomligt för de norra provinserna. Det är en samling af små byggnader, — hvilkas antal här uppgår till omkring 300 — bestående af stuga, bod och stall, hvilka den långt bort boende allmogen begagnar vid sin ankomst till kyrkan och der den förvarar sina helgdagskläder. Dessa hus äro indelta i gator och gifva platsen utseende af en stad. Om lördagen ankomma de flesta och qvarstadna här till måndagen. Under den återstående delen af veckan herrskar vanligen på dylika ställen ödslighet och tystnad. Skellefteå gjorde dock förr i detta hänseende ett undantag, ty köpmännen i Umeå och Piteå hade salubodar här uppslagna, men, sedan den en åttondedels mil från kyrkan belägna nya staden erhållit sina privilegier, har denna rättighet numera upphört.

Skellefteå är beläget 12 1/2 mil från Umeå och 81/4 mil från Piteå. Socknens uppskattningsvärde uppgifves till 881,040 R:dr.Flera ålderdomsminnen förvaras här; ibland andra äfven qvarlemningar af ett stenhus, hvilket tros hafva varit ett kloster, samtpä en holme spår efter ett s. k. ”Buregille ,, .

På en 450 alnar lång bro färdas man öfver den breda Skellefteå-älfven till den på andra sidan liggande Sunnanå socken. Här, på höjderna, har man en herrlig och leende utsigt öfver den nedanför liggande vidsträckta Skellefteå-dalen, den forssande floden, de grönskande stränderna, de bördiga åkerfälten, de enkla, trefliga byggnaderna och den majestätiska korskyrkan.