I den västra utkanten av Uppsala ligger den så kallade Hågakyrkan, en 45 m lång och 18 m bred rektangulär vall som omger en plan yta som är smal i förhållande till vallen, enbart 5 m bred. Namnet förklaras av att den sedan 1600-talet har ansetts vara en ruin av en kyrka. Den ligger i en utpräglad bronsåldersmiljö nära den monumentala Hågahögen.
Arkeologiska Forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet genom fil. doktor Michael Olausson utförde 1998 och 1999 en arkeologisk undersökning inom fastigheten Håga 10:35 av den s.k. Hågakyrkan (L1941:2643/Uppsala 358:1). Undersökningen gjordes i forskningssyfte och var ett led i projektet "Vallanläggningar och rituella hägnader. Kring monumentbyggande, ritual, social organisation och produktion i Mälardalens bronsålder. Syftet var att fastställa lämningens datering, funktion och betydelse för Håga och bronsålderns samhälle i stort.
Undersökningen visade att lämningens konstruktion bestod av en jordvall på en kraftig stenpackning med en yttre dold kantkedja och en inre stenram bestående av tätt ställda stenar. Såväl under som i vallen fanns sotlager och härdar, vilka har daterats till bronsålderns mitt. Ett yngre skede representerades av härdar innanför vallen som visat sig tillhöra yngre bronsålder. I ett inre hörn av vallen påträffades ett krossat keramikkärl, som kunnat dateras till övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder. Till detta skede hör också ett påfört jordlager. Öster om vallen påträffades ett tidigare okänt gravfält (L2022:783), vars fem stensättningarna inte var synliga i markytan. Utifrån stensättningarnas utformning tillhör de äldre järnålder och troligen förromersk järnålder. Utanför vallen och under stensättningarna på gravfältet fanns ett boplatsområde (L2022:784) med spridda stolphål, härd och stenpackningar. Fynd tyder på dateringar till såväl bronsålder som äldre och yngre järnålder.