bilder, teckning, vykort, julkort, målning

Vintersport i Göteborg.
Troligtvis är det julklappsskidorna som vädras i Haråsens pist den här kalla morgonen med nysnö. Året är 1939. Skyddsrumslådorna med sand har ännu inte kommit på plats i idyllen och Charlie Christian sover ut efter nattens succé med Benny Goodmans sextett i Carnegie Hall där "Flying Home" gick hem!
"Störtloppar'n" kan vid den här tiden heta Sture, Runo, Kenneth, Leif eller varför inte Lennart. Trettiotalsflickorna* som oftast benämndes Ulla-Britt, Gun-Britt, Karin, Solveig och Sigun är tyvärr på väg till Stora Dammen i Slottsskogen för att svänga åttor på skridskor.
Ulla-Britt har fått en Dalpil i Julklapp!
Hursomhelst. Det ser ut som om Sture, Runo, Kenneth, Leif eller möjligen Lennart kommer ner stående innan hotet från Göteborgs Stads Renhållningsverk anländer med skyfflar och sand för att underlätta haråsbornas förbindelser med konfektyraffären nere vid Klareborgsgatan1 i 23:dje kvarteret Standaret. Om "Gottis" ens har öppet i dag - tveksamt?
Låt oss hoppas att Sture, Runo, Kenneth, Leif eller om det nu var Lennart; ändå fick slippa sanden en stund i pisten.
Pisten?
Det skulle dröja åtskilliga år innan uttrycket pist blev känt och allmänt accepterat i Majorna.

*) Lägg märke till att här undviks sorgfälligt sådana begreppsförvirringar som så olyckligt drabbat de gamla "Fyrtiotalisterna".
Att obetänkt kalla de här ovan nämnda ungdomarna för "Trettiotalister" bara för att de föddes under 30-talet är helt absurt och skapar villfarelser i framtiden.
Irja, Moa, Tora Artur, Eyvind, Harry, Ivar, Vilhelm, Jan och Josef tillsammans med Albin, Ragnar, Sven, Vera, Inge, Axel, Hilding samt Fritiof och många andra i svensk berättar- och målarkonst; bör även i fortsättningen få behålla sin vedertagna samlingsterm obesudlad. [del 1]

Älghultsbyn på Harås
Utblicken över Haråsen låter betraktaren sväva fritt över taken till arkitekt Arvid Fuhres 20-talistiska kvarter krönt med en skönt ärgad lanternin över den "indragna mittrisaliten" åt Ankargatan.
På en bergshylla mellan uppfarten till den lilla byn och Karl Johansskolan vilade en fantasieggande istidskalvning; en magnifik stenbumling som borde ha räddats in i evigheten om gatukontoret och byggprojekterare på femtiotalet fått uppleva protester från byalag och museifolk i samma omfattning som sextio- och sjuttiotalets styrande. Blocket vilade där redan i senglacial tid - omkring 9000 f.Kr. - då havsytan i Göteborgstrakten stod 68 m högre än dagens Göta Älv. Smältvattnet under det flera hundra meter tjocka istäcket hade lösgjort flyttblocket som lagt sig till ro på sluttningen. Där låg det kvar till en olycksalig septemberdag 1954.
Man kan förstå att en viss oro spred sig i stugorna redan på 10-talet då man började diskutera och presentera en plan för utvidgning av Koopmansskolan väster och söderut. När den nya Karl Johansskolan stod klar efter Erik Gunnar Asplunds ritningar år 1924, hade en del av Haråsberget sprängts bort och det nyklassicistiska mastodontbygget trängt sig in och över idyllen från svunna sekel.
Människor har alltid - och kommer alltid - att möta nya tiders krav på förändringar. Då växte barnkullarna i en expanderande stadsdel. Nu diskuterar man att stänga och lägga ner skolan i ett område med sjunkande invånareantal.
Skolelever minns stenen som ryggstöd under åtskilliga teckningsexkursioner då uppgiften var att återge den lilla klungbyn runt pumpen kring Svahns hus. Hetakomber av pasteller tillkom under vackra vår- och höstdagar.

Nyåret 1950 flyttade Masthugget sin västra församlingsgräns från Bangatan's till Styrmans- och Såggatornas östra trottoarer. Därmed införlivades 48 kvarteret Älghult i Majornas 3:dje rote på krönet av Haråsgatan. 1946 hade ett nybygge utmed Klareborgsgatan klippt av "Ankargatans förlängning" österut till Oljekvarnsgatan. Redan vid den tiden började det lilla samhället avfolkas, gömmas och glömmas för att alltmer likna en övergiven glesbygd.
Även gatunamnsberedningen hade förträngt ett trettio år gammalt beslut. Två skyltar med namnet Ankargatan satt ännu uppe 1962. Trots att de borde ha nedtagits 1932 då gatan fick namnet Virgogatan till minne av Andrée-expeditionens fartyg. Två år senare blev gatan ånyo omdöpt. Nu till Haråsgatan efter lägenheten Harås vilket omnämns första gången i mantalslängden 1784. Husets djärva fritrappa hade endast sin motsvarighet i Otterklinten ute vid Sjöbergen. (De båda husen förväxlas ofta av äldre Majbor, trots att det senare huset bar sin fritrappa från gaveln). [del 2]

Ett verkligt poröst rykte från en opålitlig källa gör gällande Att Erik Dahlberg skulle ha suttit på Haråsen ivrigt skissande sin "Stegebergsveduta med Tjärhovet". Otroligt! Inte hade väl Dahlberg måst rida så långt söderut för att få perspektiv på saltängarna väster om Stegeberget. Nej, fortifikationsofficeren och arkitekten Erik Dahlberg var en hårt frustrerad man som var fullt upptagen med att föreviga sina egna visioner och bastioner för eftermälet: Suecia Antiqua et Hodierna. Pölberget gav säkert goda utblickar ner mot älven i de låga timmermansstugornas tid.
Holländaren Allaert van Everdingen tog det betydligt lugnare i Stigbergstrakten när han inte höll till i Mölndals kvarnby. Säkert har han efterlämnat någon ömsint "Haråsetsning" hemma i Amsterdam vid sin död 1675.
Men tillbaka igen till vårt århundrade. En ung man intog åsen från trätrapporna vid Oljekvarnsgatan.
Skalden Dan Andersson, något år anställs på Ny Tid. Han flankörkåserade för tidningen den 13 mars 1918: "Men det ligger också icke en dämpad glädje i denna bergsluft där de gamla, delvis ålderdomligt förnäma husen krupit ända tätt intill varandra som om de viskade något till kamraterna i ensamheten? Bakom allt detta ränner Masthuggstemplet upp sin fast konstruerade tornspets mot den soliga marshimlen, sträcker sig uppåt liksom beskyddande över alla dessa små gårdar, täppor och staket".
En pietetsfull dokumentär återgivare som Axel Hartman har fotograferat och akvarellerat området från slutet av 1910-talet.
1934 har Claes Krantz fått tillstånd att föreviga stugorna från Karl Johansskolans solterrass.
Trädgårdsarkitekten Björn Harald skrev, fotograferade och tecknade sig omsorgsfullt fram mellan husen i augusti 1942. Resultatet redovisades i Göteborgs-Postens lördagsbilaga och publicerades året därpå i en bok som omfattade vandringar runt hela stan: "Strövtåg i Göteborgs gamla kvarter."
Den 15 oktober 1950 står en ung blivande valandist och tecknar bland täpporna. Ännu sökande sitt eget personliga uttryck. Hade några år framför sig innan Magritte och Rabuzin kom i korsdrag och tände batterierna. Hans namn - Folke Lind - nu en av våra märkligaste västsvenska konstnärer.
1958 anlände Gunnar Romdahl med oljeskrinet och fältstativet. Han hade varit här tidigare men nu visste han att ödestimman var slagen för den lilla stugbyn. I februari året därpå kom den slutliga förnedringen. Haråsens Älghult blev övningsplats för Göteborgs Brandförsvar.
Men stenbumlingen hade vi saknat i fem år. Därmed var samtliga förhistoriska och historiska märken borta i den turordning de anlänt till grannskapet.
Yngve Werner Ericson
Söndagsmålare
25 december 1984 [del 3]