sopbil

I den klassiska antikens storstäder fungerade gaturenhållning, bl.a. medelst kloaksystem (som i Rom, se avlopp) och genom tillsyn av särskilda ämbetsmän. Det under senare medeltid snabbt växande stadsväsendet skapade miserabla hygieniska förhållanden, som man försökte förbättra genom att ålägga borgarna att "hålla rent framför egen dörr", en ordning som hos oss möter i medeltida lagar men hade ringa effekt. Först 1609 inrättades offentlig gaturenhållning i Paris. I Stockholm förbjöds 1641 de sopnedkast, kallade trummor, genom vilka såväl flytande som fast avskräde tömdes ut på gatan genom hål i husväggen.

Avträden brukade placeras över en rymlig latringrop på tomten, varifrån innehållet läckte ut på gatorna. Offentliga avträden tillkom i Stockholm mot slutet av medeltiden och byggdes vid stränderna. De talrika kringströvande svinen åt upp en hel del avskräde, bl.a. självdöda djur och köksavfall. En viss renhållning ålåg bödel, rackare och nattmän, men bara dessa och andra ärelösa kunde användas för sådant arbete, som i Stockholm på 1700-talet tidvis sköttes på entreprenad. Under förra hälften av 1800-talet hämtades där latrin av hjon från stadens "arbetsinrättning". En förbättring kom 1878 med tvånget att använda latrintunnor som tömdes av särskilda latrinhämtare, s.k. budning.

Rödsots- och koleraepidemierna under 1800-talet gjorde slutgiltigt renhållning till en kommunal angelägenhet även i Sverige. År 1859 fick Stockholm ett kommunalt renhållningsverk för främst latrinens bortforslande. Från 1869 tillämpades vid renhållningen en ordningsstadga för rikets städer, kompletterad 1874 med en hälsovårdsstadga. Anläggandet av avlopp för bl.a. dagvatten inleddes i Stockholm 1868, men vattenklosetter fick först 1909 anslutas till avloppssystemen. Vid mitten av 1800-talet uppfanns de första sopmaskinerna, men ännu in på vårt eget sekel sköttes i Sverige den mesta gatsopningen för hand, även om hästdragna sopmaskiner börjat användas kort efter sekelskiftet