flagga

6. Svartbröderna kommer till Helsingborg

Kyrkklockorna i Mariakyrkan slog två när broder Simon och broder Herman skyndade längs Storgatan. De båda dominikanmunkarna hade besökt kyrkoherden Nils Ottoson och var på väg tillbaka till bostaden de hyrt. Simon och Herman väntade fyra andra munkar vilken dag som helst och hade mycket att förbereda. Många stadsbor såg undrande på deras vita underklädnad (klänning) och svarta kappa med kapuschong.

Året var 1267 och Helsingborg hade vid några tidigare tillfällen fått besök av munkar i svarta eller grå kappor. Vanligtvis hade de stannat någon vecka för att predika eller tigga allmosor
(t ex mat och pengar) innan de fortsatte sin resa. Simon och Herman var de första som stannat en längre tid och de mötte nyfikna blickar från helsingborgarna vart än de gick. Deras svarta kappor gjorde att folk kallade dem svartbröder. Då de talade om Jesus och tiggde mat var folk osäkra och avvaktande inför dem. Det var mestadels när någon var sjuk som bröderna tillkallades. Det talades om munkarnas hemliga örter och salvor som tillsammans med böner kunde bota nästan allt.

Väl framme slog de sig ner vid köksbordet. Intill köket låg ett litet sparsamt möblerat rum. Det enda fönstret släppte inte in mycket ljus. I skenet av brasan och några vaxljus tog bröderna fram ritningar på ett kloster i tegel. De diskuterade till långt in på kvällen. Några månader tidigare hade de fått direktiv från Rom att bygga ett kloster i staden. Simon och Herman, som vid den tiden bodde i Odense, hade genast rest till Helsingborg för att förbereda bygget. Under besöket hos kyrkoherde Ottoson hade de lagt fram de hemliga planerna.

Efter drygt en vecka anlände de fyra andra munkarna. De enades om en byggplats nära ringmuren uppe på Landborgen. Där skulle klostret både få skydd av borgen och ligga nära stadens andra bostadshus. Nu saknades bara tillståndet från borgmästaren att klostret skulle få byggas. Simon skickade bud till Odense om att ytterligare sex munkar behövdes i Helsingborg. Ett av villkoren för att få bilda en klosterorden var nämligen att det fanns tolv bröder. Ännu hade ingen helsingborgare velat bli munk.

Snart började munkarna berätta för folk om det nya klostret. Förutom klosterbyggnaden ville de anlägga en trädgård med örter och läkeväxter och starta ett jordbruk. Några av bröderna hade gått i klosterskola i Tyskland. Där hade de studerat medicin, jordbruk och språk. Flera av dem kunde tala tyska, franska och latin och översatte böcker. Helsingborgarna blev mer och mer intresserade av munkarnas planer. Klostret var ju något som de själva kunde få nytta av! Många besökte bröderna för att få kloka råd om allt mellan himmel och jord.

För att munkarnas planer skulle kunna bli verklighet behövde de hjälp. Snart började gåvor och pengar skänkas från generösa stadsbor. En rik borgare hörde att munkarna var intresserade av jordbruk och gav bort en bit mark utanför staden. Sakta men säkert växte klostrets rikedomar och snart var bygget igång. År 1269 stod klostret färdigt och döptes till S:t Nicolai.

Varje dag gav sig några av bröderna ut på gatorna för att tigga och berätta om Gud. En del människor skyndade förbi, andra tog sig tid att lyssna. Elvaårige Johannes brukade stanna till när munkarna predikade. Han fascinerades av att de visste så mycket om allting och att de varit på resor långt borta. De hade spännande saker att berätta! Själv hade han bara varit i Helsingör en gång.

Johannes funderade på om hans mor och far skulle tillåta honom att gå till klostret och lära sig mer av munkarna. Kanske kunde han lära sig läsa och skriva! Även om man fick arbeta hårt i örtagården och på jordbruket blev Johannes mer och mer säker på att han ville. Han beslöt att tala med mor och far samma kväll.
Fortsättning följer i nästa berättelse.
----------------

Klostret S:t Nicolai låg en gång vid nuvarande Nicolaiskolan. På skolgården/parkeringplatsen syns idag en stenläggning där klostrets murar en gång legat.

Sophia Hydén 1998
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum