flagga

45. I Centralskolan en vårdag 1880

Barnen väntade tåligt i sina skolbänkar på Centralskolan. Skolan på Södra Storgatan hade tre klassrum. Barnen var många och bänkarna stod tätt för att alla skulle få plats. Idag var det en alldeles speciell dag. Centralskolan väntade besök av skolinspektorn och kyrkoherden. De skulle kontrollera att skolan följde skolstadgan. Dagen till ära hade många flickor rosett i håret och sina finaste söndagsklänningar. De flesta av pojkarna hade knäbyxor och snaggat hår. Luften var kvav och doften av lusmedel var nästan påträngande.

Lärarna hade förberett barnen hela veckan. De hade övat extra mycket på högläsning, alfabetet och kristendomslära. Musikläraren, en officer från stadens husarregemente, hade tränat eleverna i körsång. Lärarna skulle minsann visa vilken bra skola det var!

Skolstadgan från 1842 bestämde att alla barn skulle få undervisning. Barnen skulle bl a lära sig att läsa, skriva, räkna och om kristendomen. Undervisningen i folkskolan var gratis. Varje församling skulle ha en folkskola med utbildade lärare. Helsingborgs stad, som 1880 hade runt 10 000 invånare, hade fyra folkskolor. Det var Södra-, Östra-, Norra-, och Centralskolan.

Britta och Elna satt på första bänkraden. De hade varit bästa vänner sedan skolstarten för två år sedan. Flickorna trivdes med att lära sig nya saker. Räkning var roligast! Magistern var sträng, men klassen brukade för det mesta bli undervisade av en lärarinna som hette Sigrid. Hon var ung och snäll, och inte alls som magistern. Nu väntade alla med stor spänning på besöket. Det hördes förväntansfulla viskningar i klassrummet.
”Tystnad!” röt magistern framme i katedern.
Det blev alldeles tyst. Alla hade respekt för magistern. Om de var olydiga eller svarade fel på frågorna kunde de få stå i skamvrån eller i värsta fall, få smäll på fingrarna eller kvarsittning. Det ville ingen riskera. Jag undrar om inspektorn är sträng, tänkte Britta.

Efter en stund knackade det på dörren. Rektorn kom in tillsammans med inspektorn, kyrkoherden och en äldre man i välskräddade kläder. Barnen reste sig och hälsade. Flickorna neg och pojkarna bockade. Männen småpratade med varandra och verkade vara på gott humör.
”Får jag presentera vår hedersgäst konsul Petter Olsson. Konsuln vill gärna lära känna vår skola bättre. Som ni vet har konsuln gjort mycket för oss här i staden,” förklarade rektorn stolt.
Barnen satte sig tysta och väntade nervöst på magisterns frågor. När de svarade, ställde de sig upp och talade högt och tydligt. Många frågor handlade om räkning och kristendom. Det var ämnen som inspektorn och konsuln tyckte var extra viktiga. Tänk att konsul Olsson är här! Han äger ju fabriken som min far arbetar på, tänkte Elna. Kanske han vill ge pengar till vår skola? Han är nog jätterik, bestämde hon sig för.

”Då vill barnen gärna sjunga en psalm innan ni lämnar oss,” förklarade magistern högtidligt.
Barnen tågade fram i raka led. Under tystnad ställde de upp för sång, flickorna främst och pojkarna bakom. Musikläraren satte sig vid orgeln. Snart ljöd hela klassrummet av barnröster.

”Herre, signe du och råde Och bevare nu oss väl! Herre, ditt ansikt’ i nåde Lyse alltid för vår själ! Herre Gud, dig till oss vänd, Och din frid oss sänd! O, Gud Fader, Son och Ande, Dig ske pris i allo lande!”
Besökarna nickade nöjda och skyndade iväg till nästa klassrum. Magistern och lärarinnan kunde äntligen pusta ut. Barnen hade skött sig perfekt! Som belöning fick de springa ut i vårsolen och leka tafatt.
----------------

1842 kom skolstadgan i Sverige. Det innebar att alla barn skulle börja i skolan före 9 års ålder. Resurserna till folkskolorna var små, läroverken och privatskolorna favoriserades. De barn som kom från rikare familjer fick ofta gå kvar i privatskolorna. Folkskolan fick stämpel som ”fattigskola”. Huvudlöss var ett ständigt problem. Skolinspektorn och kyrkoherden skulle i varje församling kontrollera att stadgan efterlevdes. Fattigdomen gjorde att alla barn inte kom till undervisningen. Några tvingades ut i städerna för att arbeta eller tigga mat. Mot sekelskiftet började staten äntligen ta itu med de sociala problemen. ”Helsingborgskungen” konsul Petter Olsson (1830-1911) försökte på olika sätt förbättra skola och fattigvård i Helsingborg.

Sophia Hydén 1999
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum
042-10 45 39