Brev

Brev 1904 från Henny till John Bauer, bestående av fyra sidor skrivna på fram- och baksidan av ett vikt pappersark. Huvudsaklig skrift handskriven med svart bläck, samt ett par rader i blyerts på sista sidan.
.
BREVAVSKRIFT:
.
[Sida 1]
Villa Lorensberg anno 1904
Johnne!
Medan ännu minnet af allt ro-
ligt jag hade i Jönköping står lef-
vande i min fantasi - vill jag
skrifva o tacka så innerligt! -
- Så kärligt vill jag också tacka
för den hvita rosen, den sitter
torkad (lika [understruket: hvit] ) öfver min -
hvilobädd - I drömmen rosenträden [inskrivet: stå]
- Med hvita hvita rosor på
- Sällan har min hembygd
varit så vacker i vinterprakt, som
just nu fotsdjup snö ligger i
skogen o öfver de stora vidderna
- hvarje liten lustig våg har fru-
sit till rak öfver oss hvälfver sig
en äkta nordisk vinterhimmel
som mot aftonen öfvergår i så
många färgspel! - - Om du
.
[Sida 2]
såge vår trakt just nu skulle
nog också ditt sinne tjusas af
det [understruket: stora, - sköna] i denna vinter-
tafla o då lycklig du som
kan ge form åt dina tankar
o stämningar (så icke [understruket: jag])
- ty få äro de som guddinnan
Minerva en gång kysst o de
som inte blifvit i vaggan berörda
af [understruket: hennes] mun skola vackert
låta bli att fuska i naturens
stora skönhet! - - - Just nu i
kvällningen var det så vackert
att jag måste gå ut, o så gick jag
långt långt in i den skym-
mande granskogen där träden
stodo så höga o allvarsamma o
den hvita snön böjde de slanka
grenarne mot jorden - - därinne
var allt så tyst o fridfullt o nu
- liksom så mången gång förr
.
[Sida 3]
vaggade granarnes sus alla stormande
känslor till ro - - - - Så satte
jag mig på en sten invid en
ung fura o hvarthän jag såg
var allt så vackert! Ock som jag
så satt där i skogens tystnad
tyckte jag att all disharmoni i li-
vet försvann nu var det en-
dast [understruket: jag o skogen] vi hörde sam-
man Ock så förtäljde jag
alla mina minnen o drömmar
för de lyssnade granarne o
- jag hälsade dem från dej
(det fick jag ju) - - i den
mörknande vinterkvällen såg
jag hur två höga furor lutade
sina åldriga kronor tillsammans o
hviskade till hvarandra hvad
de talade om kunde jag dumma
människobarn inte förstå
kanske hviskade de om mej
.
[Sida 4]
[skrivet med blyerts längst upp: Ersta 49]
Ty de nickade sa vänligt ned
- liksom ville de säga att de
visste en [understruket: hemlighet!] o kvällen
kom o skuggorna blefvo allt dju-
pare men vet du jag var
inte rädd - [understruket: skogen] skyddade nog
[understruket: mej] och så helt grep mej stäm-
ningen att jag väntade att någon
liten tomte skulle komma o hämta
mej o bära mej långt in i sitt
[understruket: sagoland] men då hördes bjäller-
klang från vägen o så blef frö-
trollningen bruten dock, innan
jag lämnade skogen bad jag
de mörka resarne: Farväl!
I granar susen en [understruket: hälsning]
- kanhända ekot bär
den öfver till Sjövik
[överstruket: Henny]
[nedtill på papperet är klottrat och skrivet siffror och namn mm: 4136, Gustaf Wikström; borta; Vasa; 2001; 20999; upp och ner: Brita Riks 1443]