målning

"Sockenskräddaren

Gångna tiders skråväsen inom hantverkskåren berörde nog inte landsbyggden så mycket som städerna. Dock voro nog hantverkarna även där underkastade vissa bestämmelse som ej fingo överträdas. Beteckningen härovan borde kanske rättare varit Byskräddaren, enär det i regel fanns en hantverkare av varje slag i varje by, utom möjligen i de minsta socknarna, men flera av varje slag i samma by, tolererades ej av byrådet, kunkorens var således utesluten, skulle arbetsbördan bli för stor, stod det hantverkaren fritt att skaffa sig hjälp av gesäller eller lärpojkar. Det ålåg åldermannen att tillse att föreskrifterna härvidlag ej överskreds Skräddareyrket stod i fordna tider lågt, på hantverkarnas rangskala. Detta förhållande hade inte sin orsak i att detta yrke inte ansågs lika nödvändigt som andra, fastmera torde det ha berott på rekryteringen av detsamma. Det ansågs nemligen kunna utövas av personer som på grund av fysiska fel och defekter inte dugde till något annat förvärvsarbete, om en pojke, som av ödet blivit på något sätt styvmoderligt behandlad hette det alltid: han får bli skräddare, för han duger inte till något annat. Att en sådan mindrevärdighets stämpel kom att sätta en prägel på alla utövare av yrket, även om inga skäl förefunnos därför, är väl ett utslag av en allmänt vedertagen åskådning eller ”likriktning” som detnumera heter.
Detta åskådningsätt tog sig givetvis uttryck i mindre vackra omdömen om just detta yrke, samt i glåpord, sådana som följande ramsa: Femton skräddare väga ett pund med sax, vax nål och tråd, och syringen på, eller detta: Skräddare, skräddare skrynkelben, o.s.v. Men trots detta mindrevardighetsblock om foten, så att säga, torde det ej kunna förnekas att deras intelligens stod fullt i jemnhöjd med andra hantverkares.
Inom yrket uppehölls dock värdigheten d.v.s emellan mästaren, gesällen och lärpojken. Vid gåendet till eller från den gård eller det hus där arbetet för tillfället var förlagt, gick alltid mäster i teten och bar alnen, några steg efter honom kom gesällen, och sist i raden lärpojken knogande på pärsejernet. Denna marschordning fick inte överskridas, det ansågs nemligen vara en chikan för mäster om gesällen gick bredvid honom och likaså för gesällen om lärpojken tronade fram jemnsides med honom. Så var nog förhållandet inom andra yrken också.
Till sist en skräddarehistoria: Ola skräddare var känd i byn som en stor filur, och när han kom till den rike och snåle Pär Trulsson för att åt honom sy en vadmalsdräkt, så sa han till Pär Trulsson: va ger du mej om ja au dinna räckjan klipper té å syr en dräkt te mej säl på samma gång som ja klipper té å syr te dej. Jo, sa Pär Trulsson kan du di så ska du min liv å kniv osse få behåla den, men ja ska nock se té så du inte tar mer au räckjan än du behöver té min dräkt. Och löftet beseglades med ett ärligt handslag. Ola skräddare klippte och klippte till tröja väst och byxor, och Pär Trulsson satt troget på post vid bordsändan och övervakade noga klippningen, omsider förklarade mäster att nu behövde han inte ta mera av räckan, alla bitar till dräkten voro nu tillklippta. Och Pär Trulsson tog då räckan och låste ner den i kistan, nu var han säker på att skräddaren ej lurat honom. Nu vidtog synaden, mäster och gesällen tråcklade och sydde från arla morgon till sena kvällen, mörkessömnen var det ej tid med nu (annars var det en regel att en timmes tid i kvällningen ägnades åt vila och sömn), för att så mycket bättre stå ut med arbetet till kl 10 eller 11 på kvällen, Pär Trulsson tyckte nog att mäster var ovanligt långsam i arbetet denna gången, men han sa ingenting härom.

Äntligen förklarade han dräkten vara färdigsydd. Och den blev vederbörligen avprovad och befanns vara utan anmärkning. När Pär Trulsson slotserat några varv över stugans golf i sin nya habit, tog Ola skräddare fram ännu en dräkt av samma tyg som den Pär Trulsson nu hade på sig, men som under tiden varit undangömd, och sa: Ja du, Pär här ser du en liadan dräkt som den du har på dig, den ä klippet å skåren av samma räckja. Där ser du ad ja lura dej ändå fastän du titta så noga ette når ja klippte ti, å ess du nu står ve ditt or så ä dinne dräckten min; vad sier du om di. Pär Trulsson glodde så att ögonen höllo på trilla ur skallen på honom, men sa till sist: Ja ettersom ja me hånn å mung ha laut di de, så får du vel behåla den, men du får då sia mej hont i hundans du ha bårit di åt för te å lura mej. Ja di ska ja järna gjåra men då får du laua ad inte bö grischer po mej får di, Ja di lauar ja, di. Jo ser du Pår fastän du äjer ett halt mantal å dessudom en okristeli hoja må pänga så ä du liavel dum, å holians lätt å lura, du så inte ad ja to tyed dovelt når ja klippte té, så når ja klippte té en rock, så klippte ja te två, så enkjelt va di å liadand gjorde ja me böjsor å vest. I Bönner tror ad hånvärkjarna ä dumma, men ser du Pär; di finns många bönner, som ä mied dumare än hånvärkjarna. Si mej ärlet om du inte tror att mullaren lurar er på tullen, ella om inte smen lurar er mä gammal järn i ställed för nytt du ha vel hört di gamla ortöjed att ” smens hammarken kan förvilla bonens tjuvöga”. Du skall emellertid ha tack för dräkten, ella kostymen som di nu kallar de."

Smedstorp i Januari 1939
Frans Lindberg