dockkofta

Jag är född 1942 i Stockholm. Mina föräldrar var konstnärer, levde och arbetade i Paris före Andra Världskriget. Mamma polsk judinna och pappa norrbottnig, lämnade Paris i samband med krigsutbrottet med föresatsen att försöka hjälpa till att från Sverige få ut människor från krigets Europa. Det gick mycket trögt, har de berättat.

Jag har dock några minnesbilder från polska judar som mellanlandade i Sverige på sin väg till USA och under tiden vistades en hel del hos oss i vår ateljévåning i Gamla Stan. Jag minns vagt hur en av dessa kvinnor satt hos oss och sydde dessa dockkläder till mig. Det kan ha varit 1946 tidigast 1945. Man lär ju inte ha några minnen före 4-års-åldern. Och flyktingarna lär ha fortsatt till USA, så snart det var möjligt efter kriget.

Dråpligt var att denna utsökta garderob av Haute Couture-kvalité tillägnades en anskrämligt ful, men mycket älskad docka, med formlös tygkropp och alltför stort flintskalligt plasthuvud.

Jag minns hur dessa dockkläder beundrades av mina lekkamrater. Barnen var ju inte så bortskämda och överösta med saker under efterkrigstiden. De måste närmast ha gjort sensation här och var, för jag kunde långt senare, t o m i vuxen ålder stöta ihop med någon kamrat, som genast började prata om denna dock-garderob. Där fanns även en vit kaninpäls med ljusblått sidenfoder, som alltid åberopades. Det är den enda del som inte överlevt sitt halvsekel i vår källare.

Vad gäller trä-garderoben som tillverkades för dessa kläder, kan jag möjligen tänka mig att den gjordes av en händig man till någon av dessa kvinnor. Men å andra sidan var det säkert enkelt att på den tiden anlita en hantverkare, som det fanns gott om i Gamla Stan vid den tiden.