plansch, skolplansch, Kebnekaise, Lappland

Våra djupt nedskruna högfjällsdalar med branta sidor har ytterligare fördjupats under ett senare skede i fjällkedjans historia. Under den tertiära orostiden, då flertalet av jordens högsta bergskedjor, Alperna, Himalaya, Anderna o.a., veckades upp, uppstod en bristning i jordskorpan utmed Norges kust och västa delen av Skandinaviska halvön lyftes upp. Genom denna höjning fick de eroderande krafterna större möjlighet att gripa in på den gamla fjällrötterna. Dalarna fördjupades, först av älvarna rinnande vatten, sedan under de olika kvartära istiderna av mäktiga isströmmar och huvuddragen av de svenska fjällens nuvarande ytformer utbildades. — Det rinnande vattnets V-dalar ombildades av isen till fjällens bredbottnande U-dalar (t.ex. Ladtjodalen). Glaciärerna frätte sig bakåt och nedåt i berget. Se t.ex. toppen på Tuolpagorni, vars urholkning en gång bildats av en s.k. nischglaciär och som ännu under kalla somrar är fylld av snö och is. Kitteldalen i bildens mitt och den väldiga branten under Kebnekaises toppkam är också glaciärers verk. Bilden ger slutligen exempel på ännu en glaciärtyp, platåglaciären på Kebnetjåkkoplatån till höger på bilden.

Det rinnande vattnets eroderande ackumulerande verksamhet kan också studeras på bilden. Se t.ex. smältbäcken från Kitteldelglaciären i bildens mitt. I sitt övre mellersta lopp har den skurit sig en djup, V-formad fåra (jfr den U-formade dalen ovanför i bakgrunden, som är eroderad av en glaciär), men nere i dalen (ovan molnskuggan) har den avlagrat ett präktigt grusdelta (gruskägla).

De bägge stora smältvattenbäckarna (från Kitteldalglaciären och från Kebnetjåkkoglaciären) ger också exempel på s.k. hängdalar, d.v.s. sidodalar, som mynnar högt uppe på huvuddalens sidor ovanför en brant sluttning ned till huvuddalens botten. Detta tyder på ett relativt ungt stadium i dalutvecklingen. När dalföret blir äldre, »moget», mynnar sidodalarna i nivå med huvuddalens botten.

Frågor och arbetsuppgifter: 1. Vilka nedbrytande krafter påverkar den svenska fjällkedjan? — 2. Varför kvarstår trots detta högre toppar? — Vad visar snedställningen av skikten på bilden? — 4. Hur har en V-dal uppstått? — 5. FInns exempel på en sådan på bilden? — 6. Hur har en U-dal uppstått? — 7. Finns exempel på en sådan på bilden? — 8. Hur högt är Kebnekaise? — 9. Hur högt ligger trädgränsen där? — 10. Var finns ett delta på bilden? — 11. Sök upp ett litet delta i en rännil efter ett häftigt regnväder och rita av det!

Litteratur: Magnusson-Granlund-Lundqvist, Sveriges geologi, 1949. G. Lundqvist, De svenska fjällens natur, 1948. C. Mannerfelt, I Kebnekaise. En naturhistorisk rundvandring. STF:s årsskift 1940.

Kebnekaise, Lappland. Med hängare och metallhörnor utan kantband. På papp.
Svenska turistföreningens geografiska väggplanscher 1:2
Foto: Gösta Lundquist
Tryck: Nordisk Rotogravyr

Text på baksidan:
Nr 2. Kebnekaisefjällen, Lappland.

Bilden visar oss ett lappländskt högfjällsområde med Kebnekaise, Sveriges högsta fjäll, i bakgrunden till höger. Den ger oss också en föreställning om hur isen och det rinnande vattnet genom sin verksamhet givit upphov till dalar av skiftande karaktär samt get till sist också exempel på några olika glaciärtyper.

Bilden är tagen från Skartåives nordsida i mitten av juli månad. Högsta toppen, Kebnekaise Sydtopp, som är den högsta i Sverige, når en höjd av ca 2.117 m ö.h. Den syns snötäckt till höger på bilen (se konturkartan). Dess översta del är uppbyggd av snö och is och ändras till form och även något i höjd från år till år. Till höger om den syns Kebnekaise Nordtopp, 2.095 m ö.h.

Hela det område, som syns på bilden, ligger ovan trädgränsen, alltså även den breda Ladtjodalen i förgrunden. Snön ligger fläckvis kvar hela året om, och inom Kebnekaisemassivet finns flera stora glaciärer i bildens mitt och Kebnetjåkkoglaciären uppe på platån till höger. Lägg märke till hur smältvattensbäckarna på sin väg ned till dalen grävt sig djupa fåror i fjällsidorna. I sina övre och mellersta delar täcks en del av dem av snöbryggor, som ligger kvar ännu mot slutet av sommaren.

Avståndet från kameran till Sydtoppen är 9 km. Vattenfallet i Ladtjojokk (jokk = bäck på lapska) i bildens vänstra nedre hörn ligger 630 m ö.h. Alltså är höjdskillnaden mellan dalen och Kebnekaise Sydtopp omkring 1.500 m (15 sådana byggnader som stadshustornet i Stockholm på varandra).

Bilden illustrerar dels vissa för den svenska fjällkedjan typiska drag, dels många allmängeologiska företeelser.

Den svenska fjällkedjan har en helt annan karaktär än t.ex. Alperna. Platåer och vidder finns här i mycket större utsträckning. Orsaken är den svenska fjällkedjans höga ålder. Redan under jordens forntid lyftes så småningom ut det s.k. silurhavet en bergskedja, som antog väldiga dimensioner. I och med att den lämnade havets skyddande grepp, trädde de nedbrytande krafterna, vittringen och erosionen omedelbart i verksamhet. Under loppet av årtusenden och årmiljoner bröts fjällkedjan ned till dess endast basen, »rötterna», återstod. T.o.m. inom ett så utpräglat högfjälls- och toppområden som Kebnekaisefjällen urskiljs tydligt dessa »fjällrötter». De plana platåerna, t.ex. Kebnetjåkkoplatån hitom Sydtoppen till höger på bilden, utbreder sig ofta överraskande ovanför tvärbranta fjällväggar i motsats till förhållandet i Alperna, där branterna leder upp till skarpa toppar och ryggar. — De svenska fjällen har emellertid också, fast i mycket mindre utsträckning, mer utpräglade, spetsiga toppar. Dessa består av hårda, mot erosion motståndskraftiga bergarter, vanligen amfibolit. Denna trängde en gång som glödande magma opp ur jordens inre, inlagrades och stelnade bland de skiktade bergarter, som avsatts på silurhavets botten. Vid bergskedjeveckningen greps amfiboliten med. Överliggande, lösare bergarter eroderades bort under tiderna lopp, men över underliggande skiktade, lösare bergarter låg amfiboliten kvar som ett skyddande täcke. På bilden syns tydligt dessa skikt som mörka band tvärs över Tuolpagorni till vänster och snett uppför Kebnetjåkko till höger på bilden (för orientering se konturkartan). Snedställningen av skikten visar ett en veckning ägt rum. Platåytorna sluttar åt samma håll som dessa skikt. Såväl Tuolpagornis topp med dessa djärva former som Kebnekaisekammen består av amfibolit (jfr pl. 1).