Hänge

Utdrag ur Klenoder i Gotlands Fornsal:

I början av 1950-talet gjorde lantbrukaren Ivan Lagergren ett oväntat fynd när han tillsammans med sin styvson plöjde en rågåker vid Gustavs i Fröjel. Tillsammans med ett antal mindre, silverinfattade linser av kristall låg den största silverinfattade kristallkula som någonsin påträffats i Norden. Den mäter 4,8 cm i diameter och är infattad i ett silverbleck med fem stycken trekantiga "tippar" och en dekor av instämplade punkter. Kristallen är helt klar och lysande.

Slipade, silverinfattade bergkristaller är en fyndkategori som är i det närmaste unik för Gotland. Ett trettiotal är kända. Oinfattade, både slipade och oslipade bergkristaller har påträffats vid Eketorp på Öland och i Sigtuna, men de kan på intet vis mäta sig med det gotländska fyndmaterialet.

De gotländska linserna har vanligtvis en flat undersida, en välvd ovansida och är infattade i silverbeslag. Kristallen är importerad och kommer sannolikt över ifrån. I Persien bröts under Kalifatets tid, 800- och 900-talen, stora mänger bergkristall. Särskilt staden Basra, i nuvarande Irak, var känd för sina högkvalitativa kristallsliperier. Här tillverkades bland annat linser, mestadels runda, med flat undersida och välvd ovansida.

Bergkristaller i form av linser eller som silverinfattade smycken förekommer i det gotländska fyndmaterialet under sen vikingatid och tidig medeltid, det vill säga 1000-tal och 1100-tal. Man finner dem både i skattfynd och i tidiga kristna kvinnogravar på nordsidan av kyrkor. Rå bergkristall har även påträffats vid vikingatida hamn- och handelsplatser som Fröjel och Västergarn.

Dekoren på de infattade linserna tyder på att importerats med infattning paralleller finns i ryska skattfynd. De kulformade kristallerna har däremot en annorlunda typ av dekor och infattning, och antas vara gotländska arbeten.

En del av kristallinserna visar en mycket god förstoringseffekt, upp till 4 gånger, och kan ha nyttjats som lupp vid preciöst guldsmedshantverk. Många forskare har under senare år intresserat sig för just den egenskapen. Andra hypoteser, mer eller mindre väl underbyggda, är att kristallerna kan ha fungerat som brännglas eller solstenar, det sistnämnda ett navigationsinstrument.

Det är rimligt att anta att vissa kristaller använts som förstoringsglas. Några uppvisar karakteristiska slitmönster på kanten, som tyder på att de hållits mot ett hårt underlag i den vinkel som ger optimal förstoring. Det är lika troligt att andra kristaller varit kostbara smycken, då de är vackert infattade, har ögla för upphängning och är varvade med fint arbetade pärlor av silver. Kyrkogårdsfynden kanske även förenar vikingatida prakt och tradition med kristen symbolik. Idén om bergkristall som en Mariasymbol  den ger inte ifrån sig något eget ljus utan reflekterar solljuset, den är påtagligt materiell och samtidigt genomskinligt okroppslig finns inom kristen symbolik. Tanken är tilltalande men förbli tillsvidare bara en hypotes.

Den magnifika Fröjelkristallen stannade i socknen under nästan ytterligare 35 år. Den förvarades på den Lagergrenska gården som en väl gömd familjeklenod och bara en liten krets av familj och vänner kände till den. Efter Ivan Lagergrens död 1989 skänkte hans dotter och styvsöner, som han hade önskat, kristallen till museet. Villkoret var att den stannade på Gotland och visades i museets skattkammare så att alla gotlänningar fick möjlighet att se den.

Och så blev det.