Samurajer - Krigarens väg - bushidô, Japan-samuraj

Japan, som vi känner det från Edoperioden (1600-1868), utgjorde ett strängt
uppdelat samhälle där man föddes in i olika "klasser". Var medborgare hade
sin bestämda, även lagstadgade plats och uppgift. Överst stod krigaradeln,
samurajerna, längst ner på skalan handelsmännen, däremellan bönder och
hantverkare.
Samurajerna, som en stridande elit, finns historiskt belagd från tidigt
niohundratal. Därefter spelade den en alltmer dominerande roll i den japanska
historien, tills samurajernas privilegierade ställning efter omvälvningen 1868 tas
ifrån dem. Då återupprättades kejsaren som landets formelle härskare. Under
närapå tusen år hade då hans dynasti, med dess gudomliga ursprung, mestadels
fått spela en ceremoniell roll, medan den verkliga makten legat hos samurajerna.
Denna klass var inte enhetlig, utan bestod av familjer, klaner som i perioder
stred med eller mot varandra, som befanns nära eller fjärran från makt och
rikedom. Ur deras led steg de män vilka skulle forma den politiska ordning
som kallats shogunat. Under tre shogunat, från 1192 till 1868, styrdes Japan
av shôguner, militärregenter med en enväldigs makt. Under dem fanns en
samhällsordning med feodala drag av ömsesidigt beroende mellan herre och
vasall. Systemet var i grunden militärt uppbyggt. Fotfolk, kavalleri och anförare
kunde snabbt mobiliseras. Samurajerna var ständigt under vapen.
Samurajerna utvecklade en kultur, som gjorde dem lätt urskiljbara och som
markerade deras särställning. Inte minst odlades utseende, uppträdande,
bildning och olika färdigheter. Grundad på en buddistisk moral utvecklades
vad som kallats "krigarens väg" (bushidô), vilken samurajen förväntades följa.
Samurajen skulle vårda sitt yttre, vara plikttrogen, modig och stå för sitt ord
intill döden, sätta heder och ära högt, visa vördnad för överordnade, medkänsla
och barmhärtighet mot andra. Han skulle kunna sina litterära klassiker, liksom
grunderna i teceremonier. Poesi och kalligrafi odlades. Från tidig ålder tränades
han att skickligt hantera svärd, båge och spjut liksom att bemästra en häst i strid. (Japan - Bild och självbild 2009, utställningstext)

Samurajens rustning och svärd
Samurajen skulle vara ständigt redo för strid, och därför också utrustad för krig. På
slagfältet var han klädd i en rustning (ôyoroi) som bestod av många delar, från hjälmen
och masken över kroppens skydd till fötternas beklädnad. Dess form utvecklades
under århundradena inte bara för att ge bättre skydd och rörlighet utan också för att
imponera och skrämma. Den var resultatet av många olika mästares arbete.
Främst bland dem som rustade samurajen var smeden. Han smidde vapenklingor
(toshin) av en oöverträffad kvalitet och skönhet. Andra hantverkare bidrog till att
göra svärdet till ett veritabelt konstverk; med dekorerad parerplåt (tsuba), svärdfäste
(tsuka), balja (saya) och gehäng (sageo). Tillsammans försåg dom samurajen med de
vapen vilka han betraktade som ”sin själ”; hans långa svärd (katana) och hans korta
svärd (wakazashi). (Japan - Bild och självbild 2009, utställningstext)

Samurais The way of the warrior
(bushidô)
Japan, as we know it from the Edo period (1600-1868), was a strictly divided
society in which a person was born into one of several classes. Every citizen
occupied a position and fulfilled an occupation that was even laid down by law.
On top came the warring nobility, the samurais. At the bottom of the scale
were the traders and in between came peasants and craftsmen.
The samurais, as a warring elite, are attested in history back to the early tenth
century. Thereafter they played an ever more dominant role in Japanese history,
until the Restoration of 1868 when they officially lost their privileged position.
Then the emperor was reinstated as the formal ruler of the country. For almost
a millennium his dynasty, with its divine origin, had mostly played a ceremonial
role, while real power had been vested with the samurais.
This class was not a homogeneous one. It consisted of families/clans that from
time to time fought with or against one another, who could be close to or far
removed from power and wealth. Men from their ranks formed the political
order we know as the shogunate. From 1192 to 1868, during three shogunates,
Japan was ruled by military regents wielding absolute power. Below them was
a society of a feudal type characterised by mutual dependencies between
master and vassal. Basically it was built to serve military purposes. Foot soldiers,
mounted troops and commanders could be quickly mobilised. The samurais
were never far removed from their weapons.
The samurais developed a culture of their own, making them easy to recognise
and marking their exclusive position. They had to care for their appearance,
cultivate their minds and acquire various skills. Based on a Buddhist ethic, they
developed what was to be known as “the way of the warrior” (bushidô), a path
they were expected to follow. They were to be well-groomed and dressed,
faithful and brave even when confronting death. They were to assign great value
to honour, be respectful in front of superiors and show compassion to others. A
samurai had to know the classics and be familiar with tea ceremonies. He was
supposed to practise calligraphy and know how to compose poetry. From an
early age he was trained to handle a sword, a bow and a lance, and to master a
horse while engaged in battle.

The Samurai - His armour and swords
The Samurai was expected to be constantly prepared for battle, and accordingly he
was equipped for warfare. On the battlefield he wore body armour (ôyoroi) consisting
of many parts, from the helmet and the mask via the parts protecting the body to the
footwear. Its form and its materials developed over the centuries, not only to provide
better protection and mobility but also to impress and fright. The armour was the
joint result of many master craftsmen.
Foremost among those who armed the Samurai was undeniably the smith. He
forged blades (toshin) of unsurpassed quality and beauty. Then other craftsmen with
their contributions turned the sword into a veritable work of art, with a decorated
sword guard (tsuba), hilt (tsuka), sheath (saya), and braided cord (sageo). Together
they supplied the samurai the weapons he regarded as “his soul”: his long sword
(katana) and his short sword (wakazashi).