netsuke

Netsuke in the shape of Hotei sitting with a fan and a child on his shoulder. Please see 1936.21.0003.

The kimono having no pockets, accessories have to be carried somehow. Women could put small objects in their sleeves and sash, whereas men, mainly, would hang their various boxes, pipes and brush cases on a cord at their belt. The portable objects are called sagemono. Accessories became identity-forming status objects and an important part of men´s fashion, a world in miniature with a wealth of subjects. Various kinds of artistically crafted sagemono are known from the 17th century. In addition to boxes for tobacco, cases for personal seals (inro) are one of the best-known types. Literally translated, an inro is a basket (ro) containing a seal (in). Only sealed signatures were legally valid, and so samurai and merchants, for example, needing seal stamps had to carry them in small cases. This was the origin of “seal baskets” (inro), which soon came to be used primarily for carrying medicine. These accessories varied in appearance according to the wearer’s taste and wealth, as well as fashion trends. When Western dress became popular during the Meiji period (1868-1912), there was less need for these portable objects, and they were divided up into their constituent parts (with toggles kept apart) and sold to westerners.
(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011).

The function of the netsuke item is to be a counterweight to the "hanging things" (sagemono) worn with the kimono by the men. Common hanging items were various boxes, for example medicine boxes (inro) and tobacco pouches. Netsuke roughly means "fixed root" and early netsuke (before the late 17th century) were probably natural, unprocessed roots and the like. From the 18th century they were made more representative and often in wood or ivory. Eventually, the artists began to sign their netsuke.
(Based on the text for the exhibition Japan. Artefacts and images tell the story. 2011). /PH

Netsuke. Hotei med sin flugvippa, sittande med solfjäder och ett barn på axeln. Se 1936.21.003.

Kimonon har inga fickor, småsaker kunde läggas i ärmarna och innanför bältet och så kunde man bära olika dosor, pipor och penselfodral på en snodd från bältet. De bärbara sakerna kallas sagemono. Accessoarerna blev särskilt för männen identitetsskapande statusföremål och en viktig del av herrmodet, en egen värld i mindre skala med rika motiv. Olika typer av konstnärligt utformade sagemono är kända fr o m 1600-talet. Förutom tobaksrelaterade dosor är en av de mer kända typerna sigilldosor (inro). Bokstavlig betydelse är en korg (ro) att lägga sigill (in) i. Enligt lag var endast stämplade signaturer giltiga vilket krävde att t ex samurajer och köpmän som hade behov av sigillstämplar fick bära dem med sig i små dosor. Detta var ursprunget till sigilldosor (inro) som snart främst kom att användas för medicinförvaring. Utseendet på accessoarerna varierade efter bärarens smak, ekonomi och modetrender. När västerländsk klädsel med fickor blev populär under Meiji-perioden (1868–1912) minskade behovet av dessa bärbara föremål och de delades ibland upp i sina beståndsdelar (netsuke, s k bältesknappar) för sig och såldes till västerlänningar. (Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011).

Miniatyrskulpturerna, ofta kallade bältesknappar, (netsuke) rymmer en hel värld att utforska. Myter är ett stort motiv. Ofta var designen lyckobringande och inte minst underhållande.
Netsuke-föremålets funktion består i att vara en motvikt till de "hängande saker" (sagemono) som bars till kimonon av männen. Vanliga hängande saker var olika dosor, till exempel medicindosor (inro) och tobakspungar. Netsuke betyder ungefär "fästa rot" och tidiga netsuke (före sent 1600-tal) var förmodligen naturliga, obearbetade rötter och liknande. Från 1700-talet gjordes de mer föreställande och ofta i trä eller elfenben. Så småningom började konstnärerna att signera sina netsuke.
(Baserad på text från utställningen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH