kruka, skål, kärl, tekopp, chawan

Teskål för det starka teet (enligt kataloguppgift), drejad med benvit glasyr som delvis runnit och lämnar nedersta partiet fritt. Två guldlackspartier kring kanten, något som vanligtvis används för att laga dyrbara keramikföremål. Fotringen har tre grova hack. Vanligtvis brukar skålen för det starka teet vara förhållandevis grov, delvis för att teet lättare ska behålla värmen. Denna är istället förhållandevis tunn i godset. (PH)

Föremålet är lagat med guldlack som används för att laga och dekorera skadad keramik. Den japanska termen på metoden är kintsugi eller kintsukuroi (lack med metallpulver, kintsugi betyder ungefär ”guldsammanfogning” eller ”guldsöm”). Att laga med kintsugi är en process som kan ta flera månader och först används alltså lack från lackträdet, metallpulver, oftast guld, appliceras som sista steg i processen. Lacket fungerar som både lim och kitt.

Kintsugi har en lång historia med koppling till den japanska teceremonin där betydelsefulla trasiga teskålar av olika geografiskt ursprung ofta lagas med guldlack. Teskålar och annan keramik var högt värderade samlarobjekt i japansk teceremonin, i synnerhet de som var kinesiska och koreanska. Lagningstekniken med guldlack visar hur de dyrbara tingen fick ännu högre status då de hade en synlig lagning, samtidigt som det främst var just de dyrbara kärlen som lagades på detta sätt. Flera andra metoder att laga keramik har också använts i Japan.

Det råder olika uppfattning om när metoden att laga genom kintsugi började. Ofta benämns härskaren shogun Ashikaga Yoshimasa (1436–1490) som initiativtagare till kintsugi, då han enligt sägen ska ha varit missnöjd med en vanlig typ av lagning i Kina, som var att med metallklamrar fästa ihop bitar av trasig keramik (metoden kallas på japanska kasugaitsugi) och önskade en vackrare lagning för en värdefull kinesisk teskål som han ägde. Det är oklart om detta är just en sägen eller korrekt, uppgifter i bl a mejlkontakt med Louise Allison Cort (Curator Emerita for Ceramics at the Freer Gallery of Art and Arthur M. Sackler Gallery vid the Smithsonian Institution, Washington D.C., USA, 2020) tyder på att kintsugi började först på sent 1500-tidigt 1600-tal, alltså långt efter Yoshimasas tid. Enligt Cort förekom på 1600-talet förfarandet att slå sönder skålar och sedan laga eller snarare sätta ihop skärvorna till nya skålar med kintsugi, något som även gjordes på tidigt 1900-tal bland vissa japanska samlare och antikvitetshandlare.

Fenomenet kintsugi har sedan några decennier i Västerlandet väckt stort intresse både praktiskt och filosofiskt och särskilt använts som metafor för omsorg om sig själv, att omfamna ens egna brister, att få vara operfekt. Flera böcker har publicerats om detta i Väst och kintsugi har inspirerat konstnärer världen över. Metoden har blivit mycket populär och görs då oftast med olika typer av lim och guldfärg då råvaran lack är ovanlig i Västerlandet och få har kunskapen som krävs för att göra kintsugi som den har gjorts historiskt.
/PH 20240722

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH